Skellefteå började första perioden mindre önskvärt och fick snabbt se sig utvisad efter en – rätt tveksam – tripping på Mikkel Aagaard. Well, domaren dömer som man säger.
Ikväll ställde man Jani Lampinen i mål för första gången på länge. Det enda man satt och önskade sig var att laget nu skulle göra allt för att ge den unga finnen en chans att vinna sin första match i SHL.
Men tyvärr fick Lampinen se sig besegrad tidigt. DIF utnyttjade det powerplay de fick och tog sig en tidig ledning med 1-0. Det var inte mycket Jani kunde göra. DIF tog läget och spelade snyggt över centrallinjen och tvingade fram en lång förflyttning.
Sedan vaknade AIK till något och började lira mer. Men det blir tyvärr ingen utdelning trots att man har mycket puckinnehav.
DIF försvarade sig bra och när man trodde AIK kunde komma med fart lirade man gärna hem pucken och började om. En gång för mycket i mitt tycke.
Man hade högre förhoppningar på andra perioden att AIK skulle hitta mer insida på DIFs försvar. Stockholmarna hade läst AIK väl och kunde lita på sin defensiv och målvakt.
Även om man började få med sig utvisningar sätter man inte pucken i någon av sina chanser. Det som gav AIK en väg in i matchen är Pontus Johansson som efter en otroligt fin soloräd från offensiv blå hängde bakom Hellberg. Det var lite vad AIK saknade och det var drivet på mål. Avsluten kom från utsidan och det var en enormt bra keeper mellan DIFs stolpar som skulle stoppa det mesta. Något var tvunget att bli bättre och det var att göra spelet rakare mot mål.
AIK är ett lag med otroligt teknisk finess – det finns mycket att hämta för att spela glad offensiv hockey. Men det var bara finess och ingen attack ikväll.
Den tredje perioden gjorde AIK betydligt bättre men de mötte ett gediget försvar som Djurgården satt upp. Det skapas många chanser men det är inget som jag skulle klassa som A sett över det hela.
Även om man får många chanser i PP får man absolut inte till det och det har inte varit en framgångssaga på special teams den senaste tiden. Något måste till att ske för AIKs spel är inte vassare än en badboll i powerplay som det ser ut.
Det blir dock en kvittering från AIKs sida via Rickard Hugg. En puck han hänger på en retur efter lite gruff framför mål. Fler sådana mål måste till att ske för AIK om man ska få bukt på den här runda offensiven.
Vi får eventuellt en förlängning som inte bjuder på allt för många farliga chanser från något av hållen.
Jani Lampinen får för en gångs skulle i matchen rycka ut och göra en bra save men mer action än så såg vi inte i ÖT.
Vi hade tillslut straffar där AIK gav Oscar Lindberg, Mikkel Aagaard och Richard Hugg alla varsin chans utan framgång. DIF satte sin enda straff och AIK fick se sig besegrade för tredje matchen i rad.
AIK gör ingen katastrofdålig insats – det är rätt bra om man ska vara krass. Det krävs inga panikändringar ännu tycker jag. Det som saknas är den där finishen man haft fram till jul. Jag höjer inga varningsflaggor för den trenden som AIK har just nu utan det en liten svacka alla lagen mer eller mindre går igenom varje säsong. Det enda jag skulle kunna slänga en extra tanke åt är målvaktsfrågan här. Jani Lampinen är inte helt redo ännu och det märks på isen att vissa beslut inte är 100%. Mycket tveksamt och småsaker som visar på lågt självförtroende. Nu när Linus Söderström kommer tillbaka lär Jani inte få stå mycket mer och lär få lånas ut för att få fler matcher. Det är en målvakt med hela sin karriär framför sig – han kommer reda sig, det är inte dags ännu bara.
AIK möter ett Djurgården som krigar till sig en vinst och tyvärr vinner de målvaktskampen ikväll med råge.
Med denna förlust har Skellefteå 3 raka förluster men ändå 1 poäng från varje match – det är inte godkänt men inte katastrof heller. Vi kan nog sitta lugnt i båten ännu, säsongen är lång.
