AIK
2025-05-02 00:27
Säsongssammanfattning 2024-25 Del 2
Säsongen är över. Ska vi vara nöjda? Missnöjda? Lite av varje? Det är som alltid upp till var och en. Jag har satt ihop en krönika i tre delar om vad som hände under året och vad man kan hoppas att det som skett ska utmynna i inför kommande säsong. Andra avsnittet kommer här och heter Kungen kliver in.
Mattias Lundqvist
Kungen kliver in
Efter sju sorger och åtta bedrövelser var beslutet som kom både väntat och nödvändigt. Marcus Åkerblom fick gå och Roger Melin plockades in. Möjligen var Melin att betrakta som ett oväntat namn då han tidigare deklarerat att hans tränarkarriär var avslutad. Inte desto mindre var det ett genidrag att anställa honom.
Roger behövde egentligen inte mer än ett par matcher i båset innan han lyckades vända skutan. Förändringarna i spelet var faktiskt relativt små. Visst, lite rakare blev det, man tog sig igenom framför allt mittzonen på ett snabbare sätt och lite ändringar i kedjorna blev det.
Ett gäng nya spelare fick Melin inte in utan det material han hade att arbeta med var detsamma som Åkerblom haft.
Nå, ibland krävs det bara att man skruvar lite för att effekten ska bli stor. Känslan är ändå att människan Roger Melin betydde mer än taktikern och tränaren Roger Melin. Det utstrålades ett annat lugn från båset, spelarna såg gladare ut och började därmed jobba för varandra som ett lag på ett annat sätt än vi såg i höstas.
Med små förändringar, ett lugnare och tryggare ledarskap och gladare spelare började plötsligt segrarna rada upp sig. AIK tangerade såväl rekordet i antalet vunna segrar i HockeyAllsvenskans historia som antalet vunna bortamatcher i samma serie. Det blev avancemang i tabellen och framför allt. AIK slog mer eller mindre alla lag som låg högre upp i tabellen.
Nämnas bör också att i samband med Melins intåg blev målvakt Brattström äntligen av med sina skadebekymmer - vilket jag har svårt att se att vi kan credda Roger för. Som om inte det räckte så var det en helt annan Brattström som klev in och tog förstaspaden än den ganska darriga variant av honom vi såg i serieupptakten - det ser jag som en del i Melin-effekten.
Vi supportrar fick ganska snart känna att utanför topp-tio och spel i åttondelsfinal skulle AIK inte hamna. Några veckor senare var vi säkra på att klara även topp-sex och när serien slutspurtade fanns det t o m en chans på topp-fyra. Dit nådde AIK aldrig och i ärlighetens namn spelade det mindre roll ifall vi skulle landa som typ femma, sexa eller sjua. Alla, och då menar jag alla jag pratat hockey med under säsongens andra halva har varit rörande eniga. Inget av de fyra topplagen skulle våga välja AIK i en kvartsfinal.
Så blev det också när det var dags för slutspel. Tre lag av tre möjliga valde bort AIK som kvartsfinalmotståndare och när semin nalkades var Djurgården ensamma om att kunna välja och än en gång valdes AIK bort. Klackens sångstrof ”DOM ÄR RÄDDA FÖR AIK” har aldrig känts mer sann.
Att, när andra klubbar valt” tvingas möta AIK i kvart och semi visade sig vara precis den mardrömmen klubbarna högst upp i serien hade anat att det skulle bli. I kvarten såg det jobbigt ut. Underläge 3-1 i matcher och stundande bortamatch i Björklövens Umeå. Det visade sig då att Kung Rogers killar aldrig var att räkna ut. Hur mycket det handlade om taktiska genidrag ska jag låta vara osagt. I media kommunicerade man hellre att Melin fick AIK att vända ett ganska hopplöst underläge genom att berätta fräckisar.
Inte heller BIK Karlskoga lyckades profitera på att ha skaffat sig ledning - om än bara med 2-1. AIK reste sig, vände och vann för andra gången inom ett par veckor tre måstematcher i rad. Därmed var drömfinalen mellan AIK och Djurgården ett faktum.
Tänker inte grotta ner mig så mycket i de matcherna och framför allt inte dra domarkortet. AIK hade inte studsarna med sig i finalspelet. Ineffektiviteten var för hög, Victor Brattström var inte den levande vägg han varit mellan januari och mars. I ett slutspel är det extra viktigt att ha en målvakt som hela tiden räddar betydligt fler puckar än han egentligen ska klara av. Djurgården använde en konstig - men tillåten - möjlighet och lånade in en målvakt från Leksand som mer eller mindre spikade igen. Dessutom hade de heLa Ligans bäste och viktigaste spelare - Marcus Krüger.
Med facit i hand tror jag ändå att nästan alla AIK:are är imponerade över den förvandling laget genomgick när kungen tog över och stolta över vad laget lyckades åstadkomma. AIK-hockey säsongen 2024-25 växte till ett lag som det var nästintill omöjligt att inte engagera sig i och älska. Det är bara att hoppas att vi nästa säsong får bevisat för oss att den här vintern var början på något nytt.
Mer om det i den tredje och sista delen av den här artikelserien som kommer om några dagar
Bagenda om AIKs säsong: ”Får backtracka långt”
Efter sju sorger och åtta bedrövelser var beslutet som kom både väntat och nödvändigt. Marcus Åkerblom fick gå och Roger Melin plockades in. Möjligen var Melin att betrakta som ett oväntat namn då han tidigare deklarerat att hans tränarkarriär var avslutad. Inte desto mindre var det ett genidrag att anställa honom.
Roger behövde egentligen inte mer än ett par matcher i båset innan han lyckades vända skutan. Förändringarna i spelet var faktiskt relativt små. Visst, lite rakare blev det, man tog sig igenom framför allt mittzonen på ett snabbare sätt och lite ändringar i kedjorna blev det.
Ett gäng nya spelare fick Melin inte in utan det material han hade att arbeta med var detsamma som Åkerblom haft.
Nå, ibland krävs det bara att man skruvar lite för att effekten ska bli stor. Känslan är ändå att människan Roger Melin betydde mer än taktikern och tränaren Roger Melin. Det utstrålades ett annat lugn från båset, spelarna såg gladare ut och började därmed jobba för varandra som ett lag på ett annat sätt än vi såg i höstas.
Med små förändringar, ett lugnare och tryggare ledarskap och gladare spelare började plötsligt segrarna rada upp sig. AIK tangerade såväl rekordet i antalet vunna segrar i HockeyAllsvenskans historia som antalet vunna bortamatcher i samma serie. Det blev avancemang i tabellen och framför allt. AIK slog mer eller mindre alla lag som låg högre upp i tabellen.
Nämnas bör också att i samband med Melins intåg blev målvakt Brattström äntligen av med sina skadebekymmer - vilket jag har svårt att se att vi kan credda Roger för. Som om inte det räckte så var det en helt annan Brattström som klev in och tog förstaspaden än den ganska darriga variant av honom vi såg i serieupptakten - det ser jag som en del i Melin-effekten.
Vi supportrar fick ganska snart känna att utanför topp-tio och spel i åttondelsfinal skulle AIK inte hamna. Några veckor senare var vi säkra på att klara även topp-sex och när serien slutspurtade fanns det t o m en chans på topp-fyra. Dit nådde AIK aldrig och i ärlighetens namn spelade det mindre roll ifall vi skulle landa som typ femma, sexa eller sjua. Alla, och då menar jag alla jag pratat hockey med under säsongens andra halva har varit rörande eniga. Inget av de fyra topplagen skulle våga välja AIK i en kvartsfinal.
Så blev det också när det var dags för slutspel. Tre lag av tre möjliga valde bort AIK som kvartsfinalmotståndare och när semin nalkades var Djurgården ensamma om att kunna välja och än en gång valdes AIK bort. Klackens sångstrof ”DOM ÄR RÄDDA FÖR AIK” har aldrig känts mer sann.
Att, när andra klubbar valt” tvingas möta AIK i kvart och semi visade sig vara precis den mardrömmen klubbarna högst upp i serien hade anat att det skulle bli. I kvarten såg det jobbigt ut. Underläge 3-1 i matcher och stundande bortamatch i Björklövens Umeå. Det visade sig då att Kung Rogers killar aldrig var att räkna ut. Hur mycket det handlade om taktiska genidrag ska jag låta vara osagt. I media kommunicerade man hellre att Melin fick AIK att vända ett ganska hopplöst underläge genom att berätta fräckisar.
Inte heller BIK Karlskoga lyckades profitera på att ha skaffat sig ledning - om än bara med 2-1. AIK reste sig, vände och vann för andra gången inom ett par veckor tre måstematcher i rad. Därmed var drömfinalen mellan AIK och Djurgården ett faktum.
Tänker inte grotta ner mig så mycket i de matcherna och framför allt inte dra domarkortet. AIK hade inte studsarna med sig i finalspelet. Ineffektiviteten var för hög, Victor Brattström var inte den levande vägg han varit mellan januari och mars. I ett slutspel är det extra viktigt att ha en målvakt som hela tiden räddar betydligt fler puckar än han egentligen ska klara av. Djurgården använde en konstig - men tillåten - möjlighet och lånade in en målvakt från Leksand som mer eller mindre spikade igen. Dessutom hade de heLa Ligans bäste och viktigaste spelare - Marcus Krüger.
Med facit i hand tror jag ändå att nästan alla AIK:are är imponerade över den förvandling laget genomgick när kungen tog över och stolta över vad laget lyckades åstadkomma. AIK-hockey säsongen 2024-25 växte till ett lag som det var nästintill omöjligt att inte engagera sig i och älska. Det är bara att hoppas att vi nästa säsong får bevisat för oss att den här vintern var början på något nytt.
Mer om det i den tredje och sista delen av den här artikelserien som kommer om några dagar
Bagenda om AIKs säsong: ”Får backtracka långt”
