Som Vegas-supporter så känns det givetvis bistert att förlora finalen när man väl kommit så här långt. Att förlora svider förvisso alltid, oavsett vilket lag eller sport man talar om. Vad som däremot känns extra tråkigt är att laget inte presterade på den nivån man har vant sig vid att se under året och under slutspelet. Om det var det sanna "jaget" för laget, som ingen egentligen tror på, eller endast en formdipp; att kollektivets mentalitet plötsligt fick sig en knäpp på näsan, är det svårt att sia om. En sådan slutsats kan vi nog först dra efter att den kommande säsongen vandrar mot sitt slut.
Med sitt spel i finalserien så kändes det nästan som att man gav alla belackare rätt. Att man trots de 82 grundseriematcher och tre utslagna motståndare i slutspelet ändå inte var värdiga att kliva in i en Stanley Cup-final. Att man likt Mr. Magoo bara snubblat sig fram till framgång istället för att inse sina begränsningar.
Min dröm under sommaren kommer att bli att man ur detta hittar ny tändvätska. Att gruppen enas bakom en ny inspirationskälla till nästa säsong. Jag förväntar mig inte en final igen, men likväl att man är med och slåss om en slutspelsplats på nytt. Oavsett vad man har för inställning till Vegas, som stad, som lag, som franchise, så måste ju alla fans ändå ställa sig bakom hoppet om att kollektivet kan besegra draken. Utan det hoppet så vore ju all spänning inom sporten helt död.
Sagan är nu slut, för denna gång. Och kanske var en final-förlust det bästa som kunde hända föreningen. Det är i alla fall något jag hoppas på.
THANK YOU fans for being a part of this incredible inaugural season.
— Vegas Golden Knights (@GoldenKnights) 8 juni 2018
THANK YOU Vegas for welcoming us to our home. pic.twitter.com/dwjvke7Aqq
