Han började sin djurgårdskarriär inför säsongen 1995/96, dessförinnan i Huddinge IK som han var lagkapten för, i Division 1. På den tiden hette näst högsta serien så. Djurgårdsbekantingen Ingvar ”Putte” Carlsson tränade Huddinge. När tränare Tommy Boustedt hörde av sig till den då 25-årige Nichlas, var det knappast något snack om vilken lag det skulle bli trots att han hade förfrågan från ett par andra klubbar, djurgårdare som han var.
Han spelade sin första match den 18 september 1995 mot HV71, en match vi vann med 5-2. Under säsongen gjorde han 9 poäng på 36 matcher, ganska medelmåttigt för en forward som spelade i nästan samtliga matcher, på Djurgårdens nivå. Speltiden visade hög tillit till honom från början. Inför slutspelet kom Putte Carlsson in i Nichlas liv igen, som ny sportchef för Djurgården. Niklas Wikegård tog över som tränare. Det blev förlust i kvartsfinalserien mot Färjestad, med 3-1 i matcher. Efter säsongen förlängdes ändå Niklas kontrakt med tre år. Det var uppenbarligen inte poängproduktionen som Djurgårdens sportsliga ledning hade fastnat för. Det som talade till hans fördel var kanske att han alltid gav sitt allt, jobbade hårt, något han är känd för. Och även om poängproduktionen inte var hög, har han alltid haft bra defensiva kvaliteter som forward. En flexibel spelare, helt enkelt. Och även i sin tidigare karriär har han ofta vunnit tekningar. Ledningen hade bevisligen rätt i att fortsätta tro på hans vidareutveckling i Djurgården. Och han var inte dyr i drift, direkt.
År två blev en kontrast, i positiv bemärkelse. Han gjorde 29 poäng på 45 matcher. Han blev en av de ledande spelarna för Djurgår’n. Bland hans bidrag skapade han många lägen som ofta ledde till mål, med sina 21 assist. Han fick ta mer ansvar, bl.a. i powerplay.
Han följde upp säsongen 1996/97 med att debutera för Tre Kronor i VM 1997. Där gjorde han väldigt bra ifrån sig. Tre Kronor tog silver och Nichlas spelade 11 matcher under turneringen. Han gjorde 2 mål och 2 assist. Han kunde alltså stå sig och platsa även i landslaget.
Följande säsong rullade det på för Nichlas men också för Djurgår’n. Betydligt bättre än 1996/97. Han gjorde 21 poäng på 46 matcher. Djurgården vann grundserien. Man tog sig därifrån stegvis till final men förlorade dessvärre till slut i en jämn serie mot Färjestad. På den tiden spelades bäst av 5 matcher, istället för dagens bäst av 7. Det var upplagt för ett fantastiskt firande i Globen… Och givetvis vann Färjestad på övertid. Men Nichlas gick upp en nivå till under denna säsong. Han var nu en viktig all-around spelare att räkna med i princip i varje situation. Och var en given straffläggare. En dröm för vilken tränare som helst, med andra ord. Han visade ledaregenskaper ute på isen, han hade ju trots allt varit kapten för Huddinge. Hans inspirerande omgivning hjälpte säkert, med återvändare som Micke Johansson, Challe Berglund, Tommy Söderström och Kenneth Kennholt. Hemvändarna levererade.
VM 1998 stundade efter säsongen och Nichlas var med igen. Och det blev guld. Nichlas spelade 10 matcher. Han gjorde 1 poäng, ett mål. Även om han inte gjorde många poäng, visade han upp samma kvaliteter som i Djurgården, en viktig all around-spelare även i år för Tre Kronor. Återigen platsade han i en upplaga av landslaget som hade väldigt många bra NHL-spelare närvarande.
En del spelare lämnade för nya lockande äventyr efter att det gått så pass bra när säsongen skulle summeras. Som tur är stannade en del viktiga spelare. Inför säsongen 1998/99 fick vi in en ny tränare: djurgårdslegendaren Mats Waltin. Och Nichlas Falk blev lagkapten. Man upprepade inte förra säsongens framgångar. Man hamnade på tredje plats vid slutet av grundserien istället för etta som året innan. I slutspelet blev det respass mot Brynäs i kvarten, som vann den serien ganska överlägset. Det fick betraktas som ett mellanår, givet Djurgårdens form. Men Nichlas fortsatte att leverera på hög nivå med 32 poäng på 49 matcher. Han vann även den interna assistligan. Fortsatt viktig i boxplay och powerplay.
Efter Elitseriesäsongen blev Falk uttagen till VM-truppen även 1999 och det blev brons. Han gjorde 2 assist på 9 matcher. Han fortsatte att platsa i landslaget, bland de bästa spelare Sverige hade. Han bidrog med samma stabila kvaliteter som i Djurgården.
Inför säsongen 1999/00 gjorde Hardy Nilsson Mats sällskap som tränare. Vi vann grundserien igen. I kvartsfinalsserien gav Färjestad oss en bra match som vi till slut vann, därefter städade vi av Luleå tämligen enkelt, och Modo ganska exakt lika enkelt i finalserien. Sm-guld. Falk var naturligtvis en viktig del, med 27 poäng på 49 matcher och slog sitt starka assistrekord från förra året, med 23 assist. Där var han väldigt behjälplig i upplagan 99/00 som spelade väldigt synkroniserat och vårdade pucken väl. Djurgården myntade begreppet ”torpedhockey”. Och allmänkunnig som Falk var, fyllde han tomrum då truppen var tunnare på backar. Torpedhockey-formationen bestod av två forwards, två offensiva backar tätt bakom och längst bak en libero-back. Alla ställde sig bakom idén, fann sig i sina roller och det fungerade. Gruppen hade bra kemi och man gav allt och triggade varandra även på träningar. Ju mer de vann desto roligare hade de. Guldet har Nichlas beskrivit som nästan obeskrivligt, att få vinna sitt första sm-guld med klubben i sitt hjärta, i en avgörande final i Globen inför hemmapubliken.
Inför säsongen 2000/01 kan man ana att Nichlas var sugen på fler framgångar med Djurgår’n. Revansch togs i finalserien mot Färjestad, efter uttåget mot detta lag i finalserien 1998. Enligt Nichlas var ett av de ljuvaste minnen förutom att guldet säkrades, att få åka hem till Stockholm från Karlstad och få fira guldet med fansen. Och vilken säsong överlag det blev - grundserievinnare igen med en stark trupp. Några spelare från föregående år gick till NHL men några av dem viktigaste spelarna stannade, som Kristoffer Ottoson, Micke Johansson och Mikael Tellqvist. Nichlas toppade sitt rekord igen med 25 assist. Under slutspelet gjorde han 15 poäng på 16 matcher. En av Elitseriens bästa spelare den säsongen. Finalserien blev väldigt fysisk för flertalet djurgårdsspelare, bl.a. för Falk som fick näsan krossad.
Därefter skulle det bli guldtorka, även till denna dag då Nichlas har gått i pension för länge sedan. De närmaste åren efter guldet kunde man inte leva upp till de fortsatta förväntningarna. I slutspelet 2002 åkte vi ut i kvarten mot ett överlägset Västra Frölunda. Inte nära nog heller när vi åkte ut i en jämn semifinalserie mot Färjestad 2003. Runt den här tiden sviktade publiksiffrorna för hockey i Stockholm ganska kraftigt. Den främsta anledningen var konkurrensen från fotbollen som tog över i popularitet. Det innebar ekonomiska påfrestningar. Minskade intäkter var ingen bra kombination med höga arenakostnader för Hovet och Globen. Samtidigt hade många andra elitlag moderna arenor med större intäktsgenererande kommersiella möjligheter, för en billigare peng. Det blev tuffare att ekonomiskt konkurrera med Sveriges allra bästa lag. Bara att Djurgården fick börja spela sina hemmamatcher i Hovet istället för Globen, säger en del om det minskade intresset. Det blev svårare att köpa in de bästa spelarna. Redan där ligger väl en del av anledningen till att vi inte har tagit ett guld sedan 2001.
Stickspår: under VM 2002 blev Nichlas uttagen till Tre Kronor igen. Han var tänkt som reserv men blev ordinarie på grund av den växande skadelistan. Och en minnesvärd turnering skulle bli - han såg till att Sverige knep bronset i sista matchen. Först assisterade han till Rhodin som kunde reducera till 2-3 mot Finland, sen gjorde han det avgörande 5-3 målet i öppen kasse. Och då ska det nämnas att han var bänkad fram till halva matchen. Han fick därifrån spela sporadisk men han väntade på sin chans och förvaltade allting väl. Det blev totalt 114 landskamper för Falken.
Djurgården fick en betydande spelarförstärkning under 2004/05 i och med NHL-lockouten. Marcus Nilsson, Nisse Ekman, Mariusz Czerkawski, Marty Turco m.fl. En mångfald NHL-spelare hjälpte varumärket Elitserien det året. Under slutspelet blev det respass mot Frölunda i semifinalen som hade fått förstärkning av bl.a. Henrik Lundqvist, Daniel Alfredsson, Sami Salo m.fl. Det var alltså inte fy skam att åka ut mot Frölunda, och omgången dessförinnan besegrade vi ett väldigt namnstarkt Timrå. Denna säsong gjorde Falk 11 poäng på 43 matcher. En lägre poängskörd än tidigare år, men var en rutinerad och given lagkapten som bidrog med mycket stabilitet på isen.
Året därpå blev det åter ekonomiskt tufft. Elitlicensen var hotad. Man kämpade med budgetunderskott och det var inte tal om att vara guldkandidat. Man skar ner på antalet anställda på kansliet o.s.v. Åter igen var det till stora del på grund av dåliga publiksiffror. 6500 besökare i snitt var för lågt för att bibehålla en konkurrenskraftig budget. Till följd var vi mer eller mindre tvungna att sälja många spelare inför 2005/06. Sexton stycken lämnade och även tränare Hardy Nilsson lämnade. Istället köpte vi in billigare spelare och tog upp en hel del juniorer. Även juniorernas tränare Hans ”Säcken” Särkijärvi togs upp… Djurgården missade slutspel för första gången på tjugo år. Nichlas var en av de mest stabila spelarna men var dessvärre en del av ett lag som inte stod sig i konkurrensen.
Säsongen 2006/07. Djurgården hamnade på exakt samma plats som föregående år, det vill säga på tionde plats. Och missade slutspel. Man var mitt inne i den tuffa perioden. Nichlas var en av veteranerna man kunde lita på, som höll skeppet flytande.
Säsongen 2007/08 nådde man slutspel igen genom en sjunde placering i grundserien. Spelmässigt hade man under säsongen spelat aningen stabilare än föregående. Kvartsfinal nåddes men vi åkte ut mot Linköping med 4-1 i matcher. Den interna poängsegraren var legendaren Fredrik ”Linkan” Bremberg. Nichlas tog 18 poäng, i övre halvan av den interna poängstatistiken.
2008/09. För tredje året i rad blev det en tiondeplats. Utan slutspel. Man lyckades nätt och jämnt undvika negativt kval. Bara Hovetmatcher gällde. Trots en svag säsong stod Fredrik Bremberg ut igen, som gjorde 53 poäng. Nichlas assisterade till väldigt många av hans mål.
Sen kom en positiv vändpunkt 2009/10. Hardy Nilsson var tillbaka som tränare, med Micke Johansson och Tomas Montén som assisterande. Inför säsongen hade man fått till en bättre blandning av veteraner, andra bra spelare och man hade inkluderat några riktigt bra juniorer, bl.a. Marcus Krüger. Marcus Nilsson skulle få en väldigt bra säsong, liksom Jimmie Ölvestad, Kyle Klubertanz, Timmy Pettersson, Andreas Holmqvist, Nichlas Falk förstås, Nicklas Danielsson, Jacob Josefson och Marcus Ragnarsson som var lagkapten. Andra spelare hittade sin roll väldigt väl, som Kristoffer Ottoson. Det blev en riktigt bra konkurrenssituation i truppen. Vi hamnade på 2:a plats i tabellen i grundserien. Äntligen kunde vi mäta oss med topplagen igen. Vi blev garanterade spel i kvartsfinalen, där vi mötte Brynäs. Vi vann serien med 4-1. Vidare stod Linköping för motståndet i semifinal. Vinst igen med 4-1 i matcher. Finalmotståndare var HV71 i en betydligt tuffare serie, där alla matcher utom den första gick till förlängning. Sista matchen var smärtsamt jämn. Den spelades på Hovet. Djurgården kämpade och gjorde det bra men hade marginalerna emot sig. Matchens avgörande mål gjordes av HV:s Teemu Laine 4:59 minuter in i förlängning. Djurgården blev inte svenska mästare men var äntligen ett av Sveriges bästa lag igen. Och en eloge till vår tränarlegend Hardy Nilsson som fick ihop det hela inför och under säsongen. Han blev utnämnd ”Årets Tränare” inom svensk hockey.
Följande säsong var truppen fortsatt stark. Med fanbärare som Josef Boumedienne, Christian ”Fimpen” Eklund och Staffan Kronwall. Marcus Krüger och Mathias Thjärnqvist skulle få en kometsäsong. Mario Kempe gjorde seniordebut och blev en positiv överraskning. Nichlas Falk lagkapten och var navet för stabiliteten. Även Mika Zibanejad gjorde seniordebut. Det blev en något sämre säsong men vi tog oss till slutspel. Det blev en väldigt spännande kvartsfinalserie mot Luleå med tre raka förluster, följt av… vinst, förlust, vinst, vilket ledde till en avgörande match 7 där Luleå till slut avgjorde i sudden. 4-3 och Djurgården utslaget ur den första slutspelsomgången man spelade. Det var en riktig hatserie med fula och fysiska matcher.
Det blev slutet på Nichlas karriär, som övervägde att lägga skridskorna på hyllan säsongen innan. Han var fyrtio år när han slutade i Djurgården. Han uppgav att han efter sista matchen mot Luleå, gick in till omklädningsrummet och slängde sin utrustning i soptunnan. Han är en oersättlig djurgårdsspelare som för alltid skrivit in sig i historieböckerna. En av de spelare som bidragit mest för oss någonsin. En trotjänare som alltid har krigat för skölden i vått och torrt. 16 säsonger och 866 matcher för Djurgården vilket är rekord. 389 poäng gjorda, det är lika med en femteplats bland våra mesta poänggörare någonsin. Framför sig har han Linkan Bremberg, Mikael Johansson, Jens Öhling och Kristoffer Ottoson. Ett av hans käraste minnen, uppgav han, var när han firade sin 40-årsdag på Hovet med en seger mot Färjestad med 5-1. Supportrarna hade gjort en insamling och gett honom presenter. Idag har han sin tröja i taket bland de andra största djurgårdsnamnen.
