Jag lever på sjukersättning.
Inkomsterna är desamma varje månad. Punkt.
Inga toppar, inga överraskningar, inga räddningspaket.
Jag har lärt mig en sak: man spenderar inte mer pengar än man faktiskt har.
När jag gör min budget räknar jag bara med säkra inkomster. Punkt.
Skatteåterbäring? En bonus – inte något som betalar elräkningen.
Marginaler skapas inte genom inkomster som kanske kommer.
De skapas genom disciplin. Genom att hålla igen.
Därför skaver det när idrottsföreningar talar om kommunalt stöd som om det vore självklart.
En elitförening är juridiskt en ideell förening, inte en kommunal verksamhet.
Ändå drivs den som ett professionellt underhållningsbolag – med höga fasta kostnader och sportsliga risktaganden – samtidigt som man räknar med att skattebetalarna ska rädda dagen.
Argumenten finns: samhällsnytta, ungdomsverksamhet, stadens identitet.
Men inget av det förändrar grundprincipen: man kan inte bygga en ekonomi på pengar som inte är beslutade.
En annan sak som skaver är hur lag budgeterar.
Att räkna med ett visst antal åskådare per match är sällan realistiskt.
Varför budgetera för fler matcher än man vet hur de slutar?
Varför inte utgå från siffror som faktiskt går att lita på?
Det är något jag aldrig skulle göra själv.
Om pengarna inte kommer, räknar jag inte med dem.
Marginaler skapas av realistiska siffror och disciplin – inte av hopp.
För när man räknar med osäkra pengar har man redan flyttat risken från sig själv till någon annan.
Jag har inte den möjligheten.
Om min ekonomi inte går ihop måste utgifterna justeras – inte förhoppningarna.
Det borde gälla elitidrotten också.
Om en förening inte klarar verksamheten utan stöd är problemet strukturellt. Ambitionerna har sprungit före ekonomin.
Jag skriver inte detta för att angripa SSK.
Jag skriver det för att jag bryr mig.
Ansvar bör inte bara krävas av privatpersoner med fasta inkomster och små marginaler.
Det bör också gälla de som förvaltar förtroende – och andras pengar.
Marginaler är resultatet av disciplin, inte räddningspaket.
Och kanske är det dags att elitidrotten tänker likadant.
Transparens är en del av ansvarstagandet.
Det måste bli bättre.
Supportrar och sponsorer investerar inte bara pengar. De investerar tid, känslor, lojalitet.
Att plötsligt läsa rubriker om konkurs är chockerande. Inte för att någon trodde ekonomin var stark – det visste vi redan.
Skillnaden mellan ansträngd ekonomi och akut konkurshot är enorm.
Den informationen borde komma från föreningen. Inte medierna.
Transparens skapar inte panik.
Brist på transparens gör det.
När sanningen hålls tillbaka uppstår spekulationer, ryktesspridning, misstro.
När verkligheten hinner ikapp blir reaktionen ännu hårdare.
Det är inte svaghet att vara öppen.
Det är ansvar.
I längden avgör öppenhet om människor väljer att stå kvar – eller kliva åt sidan.
Sportligt perspektiv
Jag är inte lika optimistisk på isen.
Två raka segrar, visst. Men bakom siffrorna syns problem som publiken inte alltid ser.
Vi har just nu ett av seriens sämsta powerplay, och boxplay har tappat mycket av sin styrka. Det är både långsamt och fantasilöst.
Tänk om vi hade spelare som Herman Träff eller Fredrik Forsberg – då skulle mycket se annorlunda ut. Vi har spelare som skulle kunna ta den rollen, men just nu faller det på detaljer: Dyk har ett bra skott, men ofta är han felvänd redan innan passningen kommer.
Två kedjor fungerar lika bra som en fjärrkontroll utan batterier.
Teemu Väyrynen får visserligen beröm, men faktum är att han gått poänglös i åtta av elva matcher och har svag tekningsstatistik.
Vi måste hitta en första kedja som skapar offensivt tryck. Liljegren är grym, men inte i den formen han har just nu.
Måste berömma Engarås i min text. Han såg länge ut som Silja Line i sin åkning men blir allt rappare match för match.
Dags att flytta Hesselvall ihop med Dyk och Väyrynen eller William Eriksson som visat ett tydligt formsvacka och tar onödiga utvisningar.
Ja, vi tar poäng. Men i längden kommer det inte att hålla.
