Det har pratats länge om att SSK sitter på den starkaste och mest stabila backsidan i hela Hockeyallsvenskan. På förhand såg det bra ut. På pappret ännu bättre. Men på isen börjar en helt annan bild att ta form. Ju längre säsongen gått, desto tydligare har det blivit: det här är inte en stabil backsida. Inte just nu. Inte med det tempo som serien kräver.
Det som blir smärtsamt uppenbart är bristen på speldosor och initiativ. Spelet fastnar i statiska mönster. Det blir för förutsägbart, för långsamt, för tveksamt. Visst finns toppar – Daniel Norbe och Roope Laavainen visar emellanåt vilken klass de faktiskt är kapabla till. De kan driva spel, de kan sätta första passet, de kan hålla nivå. Men deras toppar räcker inte för att bära en hel backsida som svajar i fundamenten.
För det finns också byten som får hjärtat att stanna till – och inte av glädje. Backar som inte hinner med. Spelare som ligger en halv sekund efter i pressen och en hel tanke efter i besluten. Motståndare som flyger förbi dem som om isen lutar åt fel håll. Det blir tydligt, brutalt tydligt, när HA-spelet går upp i fart: vissa av våra backar räcker helt enkelt inte till tempomässigt.
Och sedan har vi Öhrqvist och Wilhelm Hallquisth – två skridskoskickliga backar som kan driva fart och lösa situationer när de är i balans. Men defensivt finns brister. Positionering. Timing. Det som gör att deras offensiva kvaliteter aldrig riktigt får blomma fullt ut, för de fastnar i brandkårsutryckningar i egen zon.
Men så kommer den stora, obekväma frågan: Varför fungerar inte backspelet?
Svaret är lika enkelt som det är obekvämt: Vi har fyra backar där skridskoåkningen – uttryckt milt – inte är snabb nog. De har rutinen, visst. Erfarenheten, absolut. Men modern hockey handlar om fart, vändningar, explosivitet. När steget saknas blir allt annat en följdeffekt. Då hamnar du efter. Då stressar du med puck. Då tvingas du dumpa eller skvätta iväg puckar utan tanke bakom. Då måste forwards sjunka hem. Då blir laget baktungt.
Och när laget blir baktungt försvinner omställningarna, farten, trycket. Det är där hela problemet börjar.
Det som kanske oroar mest är att några av våra backar som faktiskt utvecklats fint under flera år nu ser ut att ta steg bakåt. Självförtroendet som en gång fanns – borta. Beslutsamheten – borta. Modet – tveksamt. De kan så mycket mer än vad de visar nu, och just därför gör den här dippen extra ont att se.
Det här är en backsida som tänker mycket men agerar för lite. Besluten tar för lång tid, och när besluten tar tid ser spelet långsamt ut. Och när spelet ser långsamt ut upplevs backarna som långsamma. Då blir allt bakåt och sidled, istället för framåt.
Så vad gör man?
Man bryter mönster. Man vågar mer. Man kliver upp i banan istället för att backa av gammal vana. Man sätter fart direkt istället för att leta ett perfekt pass som ändå hinner stängas. Och framför allt: man skjuter mer – och träffar mål.
Inte alibiskott som stutsar i första täckande spelare. Utan riktiga skott, på mål, som skapar oro, studsar, returer och liv framför kassen.
Backar ska vara tryggheten. Just nu är de frågetecknet.
Och låt mig vara tydlig: det här är aldrig helt och hållet backarnas fel. Hockey är ett system, ett maskineri där varje del påverkar nästa. När en del börjar hacka, så gör resten det också - och just nu är det backsidan som syns mest. Men det betyder inte att andra lagdelar går fria.
För i nästa krönika kanske det handlar om centrarna. Eller bristen på centrar. Eller varför vi har så svårt att göra mål trots stort puckinnehav.
Kanske om varför avsluten fastnar i första gubben eller varför vi saknar den där naturliga målskytten som avgör matcher som står och väger.
Men den analysen sparar vi. Först behövde backsidan granskas. Nästa gång riktas spotlighten någon annanstans.
