SSK åkte till Umeå med ett självförtroende som faktiskt kändes välförtjänt. Fyra segrar på de fem senaste matcherna och en defensiv som åtminstone börjat likna något. Jag var till och med nära att pudla lite kring min tidigare kritik om att backsidan är lagets svaga länk. Nästan. För även om det sett bättre ut på sistone är det fortfarande långt ifrån godkänt.
Mot seriesuveränen Björklöven var SSK dessutom ett stolpskott från att ta ledningen. Men om vi ska vara ärliga: hade det ens spelat någon större roll? Kanske hade det öppnat upp matchen en aning, men Löven är så pass stabila att de ändå hade gjort jobbet. De vann fler närkamper, tog vara på chanserna och tackade artigt när SSK bjöd på misstag. Allra tydligast blev det vid 1–0-målet där Arell går bort sig två gånger i samma byte, och den andra missen blev direkt ödesdiger.
Det kanske mest bekymmersamma är ändå offensiven. SSK mäktar med futtiga tio skott på mål under de två första perioderna – trots tre powerplay. Visst, Löven har ligans bästa boxplay, men SSK ser oroväckande bleka ut i spelformen. Det kommer knappt några skott, och när det väl gör det är de långt ifrån kliniska. Powerplay borde vara chansen att jämna ut kvalitetsskillnaden i en sådan match, men SSK ligger på en tionde plats med blygsamma 19 procent i utdelning. Det märks att laget saknar en renodlad sniper.
Trots det försöker man gång på gång gå för direktskott. Ibland är det Dyk, ibland Costmar och ibland William Eriksson – men allt som oftast blir det en misslyckad träff eller ett skott rakt på målvakten. Kanske vore det läge att flytta ned Roope dit, för han har skottet och träffsäkerheten. Vi har gott om högerskyttar att testa i den positionen, men man måste våga pröva dessa också. Är övertygad att Hessevall har ett bra skott bara han får chansen.
Och varför spelar vissa spelare powerplay trots att de formmässigt knappt borde vara på isen?
Carter och Zakrisson är två rutinerade pjäser som borde få ut betydligt mer. Men vad är egentligen tanken med att spela dem ihop? Har de visat någon kemi jag missat? I så fall får någon gärna förklara var och när. Med alla tillbaka från skador finns dessutom konkurrens i truppen igen. Sterner borde rimligen få mer istid just nu, men det krävs mycket innan AJ bänkar kaptenen eller Aston. Kanske är det dags att markera tydligare. När konkurrensen väl finns måste kravbilden följa med.
Och efter matchen kom nästa intressanta detalj: tränarens kritik. Spelarna var ”inte mentalt på plats”, menade han. Det största ansvaret ligger förstås alltid på spelarna själva – men samtidigt måste man ställa en relevant fråga: vems uppgift är det egentligen att se till att laget är mentalt redo?
Om spelarna kliver ut och agerar som ett pojklag i egen zon, då är det svårt att skylla allt på inställning. För när ett helt lag brister i fokus samtidigt är det sällan en individuell fråga. Det är strukturellt. Det är ledarskap. Det är förberedelse.
Tränarna kan inte göra jobbet åt spelarna, men de ska skapa ramarna, kulturen och tydligheten som gör att sådana kollapser inte sker. Och om de ändå sker, match efter match, då är det inte bara spelarna som bör se sig i spegeln.
För SSK har tagit steg framåt den senaste tiden. Det finns en grund att bygga vidare på. Men om laget ska stå upp mot topplagen – inte bara i självbild utan i verklighet – måste både spelare och ledare dra åt samma håll, och ta ansvar för mer än bara misstagen som syns i matchprotokollet.
