Två raka förluster mot topplag var förstås ganska väntade resultat. Ofta när SSK möter topplag slutar det likadant. Undantag finns givetvis – men de är få.
SSK har under hela säsongen bjudit på enperiodshockey. Man går in och tok-kör i den första perioden för att sedan lägga sig och dö i den andra. Det är som två skilda världar. Är det motståndarna som ger sina spelare en rejäl utskällning i pausen och kommer ut som hungriga vargar? Eller är det vi som mentalt bryter ner vårt eget självförtroende och börjar tänka istället för att spela?
Vi hamnar på hälarna, gör långa byten och tappar initiativet. Det kändes stundtals som att Modo hade en man mer på isen i hela den andra perioden.
När vi hamnar där måste vi vara kyligare. I stället blir det en påtvingad forcering där alla spelar för sig själva. Alla försöker för mycket – ofta ensamma. Tanken är att vi ska jaga puck tillsammans och stressa deras backar till misstag. I stället såg vi gång på gång hur spelare som Aston, Liljegren och även Dyk kommer med fart, men tar stopp eftersom det saknas understöd. Då tappar man puck.
På tal om Aston – vad har hänt? Han tar ett par utvisningar per match och ser inte ens märkbart förbannad ut. Jag gillar inte hans ”so what”-blickar. Där måste tränarna markera. Med den dagsformen märks det knappt om han petas, även om han petat in ett par baljor.
SSK var i ärlighetens namn chanslösa mot ett taktiskt välspelat Modo. Vi fick aldrig riktigt chansen att bjuda på motstånd. Första perioden var bra i tio minuter – sedan var det Modo för hela slanten.
Modo hade dessutom scoutat vårt powerplay. De stod högt med en spelare för att ta bort Norbes skott. Han fick iväg två skott under hela matchen, vilket är väldigt lite i Norbe-termer.
William Wiå har just nu en liten svacka. Det är inte alls samma fart som tidigare, och det tror jag AJ såg när han flyttades från förstakedjan. Det betyder inte att han varit dålig – bara mänsklig sett till den nivå han hållit. Jag hade dock hellre sett Hesselvall med Dyk och Väyrynen, men AJ valde istället Liljegren, som varit lika iskall som permafrosten.
Adam Hesselvall förtjänar ett eget stycke. Hans självförtroende har vuxit markant, liksom speltiden. Han har nästan allt en komplett ishockeyspelare ska ha: mod i närkamperna, fart för att skapa lägen och en förmåga att vara i motståndarnas ansikten varje byte. För mig är Hesselvall en uppgradering av Jacob Dahlström. Nu gäller det för tränarna att hitta rätt omgivning så att han också kan börja producera mål. Varför inte testa honom med Dyk och Väyrynen i förstakedjan? Där finns en framspelare som skulle passa Adams spelstil perfekt.
Niklas Arell måste också nämnas. Det var länge sedan jag kände mig så osäker varje gång en spelare är på isen. Jag tror inte det hänt sedan Von Sivers tid. Arells formkurva har inte pekat uppåt – den har snarare dalat, och i samma takt som den svenska statsskulden ökar.
Mot Kalmar var han inne på tre mål bakåt, varav ett matchavgörande. Mot Modo var han inne på samtliga tre mål. Vid ett av dem lägger han sig på isen som en säl istället för att stöta i en man-mot-man-situation. Det kan fungera i ett överläge – men inte där.
Matchen mot Modo kunde mycket väl ha slutat med större siffror än 1–3. Håkanson spelade stundtals väldigt bra, men blottade också sina svagheter. Det kändes som att Modo scoutat honom väl. De vet att Oliver går ner på knäna och lämnar ytor ovanför axlarna. Det är visserligen en generell målvaktssvaghet – men varför prickar inte SSK samma ytor hos motståndarna? Där är kanske skillnaden som störst. Det kräver individuell skicklighet, och där saknar vi fortfarande spets jämfört med topplagen.
Det har varit en turbulent period för SSK på alla plan. Först avgår ordförande Onstrand. Sedan kommer besked om förändringar kring driften av Scaniarinken. Därefter nyheten om skatteproblem och en skuld på 3,5 miljoner som måste täppas igen. Jag tänker inte spekulera i detta – jag saknar både kunskap och insyn. Men allt detta drabbar i slutändan supportrarna. Det är de som är föreningens kapital. Utan dem är SSK ingenting.
Nu väntar några dagars vila – för spelarna och för oss supportrar. Ta vara på dem. Nollställ ishockeyn och fokusera på annat. Alla matcher före jul är historia. Nu börjar ett nytt kapitel. Låt oss bli ett lag som är obesegrade efter juluppehållet så länge som möjligt.
Tack för att ni läser mina krönikor, trots att de innehåller kritik.
God jul på er alla.
