Sportklubben blev översköljda direkt av Mora och hade redan efter två minuter släppt in två mål bakåt. Ett självförtroende man kanske hade byggt upp lite med två raka vinster blev direkt nerkört i isen.
3-0 hängde länge i luften men perioden slutade med 2-0 till Mora.
Sex minuter in i andra perioden smäller Roope Laavainen på med ett backskott som Måns Lindbäck styrde in bakom Moramålvakten. Hoppet tändes, men släcktes nästan lika fort igen då Mora 33 sekunder senare gör 3-1 bakom Love Härenstam.
I tredje perioden tar det till matchminut 58 då SSK tagit målvakten och lyckas få in ytterligare en reduceringspuck, Sebastian Dyk skjuter via Måns Lindbäck till 3-2 som också blir slutresultatet.
Det kan tyckas olyckligt att torska med uddamålet och att man som supporter får tugga i sig denna torsk. Men SSK gör inte en bra match i 60 minuter.
Med tanke på vilken match man kommer ifrån med 6-3 mot Vimmerby där man hade fyra olika målskyttar och tio olika poänggörare, så borde man haft en bättre känsla I laget.
Nu kommer man ut, inte alls beredda, får två mål bakåt direkt. Man förlorar närkamper, bjuder ut sig till offer för hårda tacklingar och sätter Mora i förarsätet. Spelet i offensiv zon är nästan bara utsida hela tiden och man känns lite tveksamma.
Man gör dock ett bra avslut på matchen i sex mot fem spel där Zackrisson vinner många viktiga tekningar och man lyckas behålla trycket i offensiv zon. Tyvärr kammar man dock hem noll.
SSK förmedlar som vanligt noll gånger noll till fansen. Det är som känt en sluten klubb med ryggdunksmentalitet som kör sitt eget race. Men någonstans måste det väl ändå finnas en smärtgräns? Hur illa ska man sätta sig denna säsong innan man agerar?
Är det inte dags att bita i det sura äpplet? Har man verkligen råd att missa slutspel? Är förarna till detta fiasko beredda på att köra SSK utför stupet?
