Humorn har lyst med sin frånvaro i mina senaste texter. Jag vet. Jag saknar den själv också. Men ibland tar känslorna över, och då blir texterna som de blir – ärliga, ofiltrerade och ibland lite vassa.
För det här är inte ett jobb för mig.
Det här är en livsstil.
SSK är för mig vad rundstav och mossa är för Ernst – något man inte bara pysslar med, utan något man är. Ett sätt att andas, tänka och leva. Skillnaden är väl att jag inte limmar ihop saker i direktsändning, men känslan är densamma.
Ibland skriver jag med glimten i ögat.
Ibland med den där klumpen i magen som alla SSK känner när spelet hackar.
Oavsett ton försöker jag alltid vara nyanserad – och ibland komma med kreativa lösningar, även om de inte alltid passar alla. Vissa av mina krönikor borde kanske ha putsats lite och är lite väl kritiska, men jag står för det. Hjärtat vill som det vill.
Förr, när jag kunde vara på plats i Templet, skrev jag nästan ingenting. Jag behövde det inte. Jag kunde vädra alla känslor i realtid – skrika, sucka, jubla och analysera så högt att personer bredvid mig ibland såg lite rädda ut. Adrenalinet, ljudet av skridskorna, doften av kaffe och korv… och de spontana diskussionerna på läktaren som ibland var mer kreativa än korrekta.
När jag satt på läktaren minns jag särskilt hur någon okänd person ibland försvann spårlöst efter första perioden. Jag vet aldrig om de blev skrämda av mitt gormande, om de råkade få en armbågstackling av bara farten, eller om de helt enkelt inte tål intensiteten – men platsen bredvid mig förblev ofta tom resten av matchen.
Numera pratar jag mest på Messenger när matcherna pågår. Det är bra, men det är inte samma sak. Inte samma eufori, samma spänning, samma känsla av att vara en del av pulsen. Att skriva har blivit mitt sätt att stå på läktaren, även när jag sitter i soffan.
En vän berättade nyligen att han pratat om mig med någon annan på läktaren. Personen hade svårt att förstå hur jag, sittandes hemma, ändå kan se vad som händer både på isen och i båset. Jag tar det som en komplimang. Det visar att engagemanget inte begränsas av geografiska koordinater – även om känslan på plats alltid är något annat.
Jag har stått i båset och fått höra spelare säga åt mig att lugna ner mig. En gång blev jag till och med utslängd från pressläktaren – ”ställ dig i klacken istället”, sa de. När jag berättade det för laget skrattade de högt. Det fick jag höra ett bra tag framöver. Sånt formar en. Sånt gör att man skriver med hela kroppen, inte bara med fingrarna.
Mina känslor har jag ärvt från min pappa. Hans applåder kunde få igång hela Scaniarinken, och hans händer var knallröda efter varje match. En del kallade hans applåder för ”Pekkas dasslock”. Det var inte elakt menat – det var kärlek, passion och en vilja att få alla att känna samma eufori som han själv gjorde.
Ibland undrar jag vem som egentligen läser mina krönikor. Supportrarna? Någon i laget? Eller bara jag själv, som behöver sätta ord på allt jag känner? Oavsett läsare skriver jag för att vara en del av laget, för att leva vinsterna och bearbeta förlusterna.
Och även om tonen förändrats, även om humorn ligger lite lägre just nu, är det fortfarande samma kärlek, samma passion, samma behov av att skriva. SSK är mer än hockey – det är en livsstil, en puls, ett hjärta som slår i takt med alla som älskar laget.
Jag drömmer fortfarande om att stå där igen, känna pulsen, jublet och doften av kaffe och korv. Förhoppningsvis blir det redan denna säsong. Men tills dess får ni stå ut med mina texter – även de som varit lite kritiska på sistone. Kärleken är densamma. Den hörs bara på ett annat sätt just nu.
