NHL Allmänt
2020-09-23 21:20
Slutspelsbloggen: Vad supporterskap är för mig?
Hur får man sina favoritlag? Följer man dem från vaggan till graven? Måste man göra det tillsammans med sina vänner, måste man se dem i verkligheten eller räcker en TV-skärm? Kan man byta? Jag bor sedan många år i USA men följer mitt lag i Sverige slaviskt men också mina andra lag….
Einar Thodal-Ness
einarthodalness@gmail.com
@einartn
Ett entydigt svar finns naturligtvis inte, de individuella förutsättningarna skiljer sig åt. En del bor på samma ort hela livet och följer sitt lag, några bor på samma ort men har bara lag i andra länder som de sällan eller aldrig ser i verkligheten. En del flyttar runt och får nya favoritlag, en del har flera favoritlag som inte krockar med varandra. Jag har flyttat runt både i Sverige och till Tokyo, New York och Tampa Bay som vuxen, har sett Premier League, FA-cupfinal på Wembley och Champions League i Europa. Har sett 5 Stanley Cup finaler, två NBA finaler, varit på OS, VM och EM och för mig är det både kärleken till mitt barndomslag, sporten och de lag som spelar sig in i hjärtat av en eller annan anledning. Att titta på sport är inte mitt yrke men det är en stor del av mig. Jag hatar ingen men ligger sömnlös när mitt lag förlorar.
Man får ofta sina favoritlag i arv från föräldrar eller från kompisar. Min pappa kom från Norge så han hade inget lag i Sverige eller Solna där jag bodde mina 10 första år. AIK blev mitt lag, alla andra tyckte likadant, vi kunde gå till Råsunda – hur enkelt som helst. Men det varade inte. Vi flyttade till västra Stockholm, hela klASSEn var Djurgårdare och jag åkte på stryk, antar att det var huliganismens vagga. Man ska aldrig vika ner sig om man är övertygad sa min pappa utan att förstå själva frågan och från den dagen var jag fast. AIK är mitt lag i hela världen, jag ser varenda match på TV, jag flyger till Sverige flera gånger om året för att se dem, reste med min yngsta son till Kalmar i november 2018 för satt se guldmatchen. AIK är mitt hockeylag också, ser inte varje match men hjärtat är där.
Ett stolt supporter ögonblick, min yngste son som matchknatte på Råsunda
Såg min första match i England 1986, Arsenal-Man United på Highbury. Champagne-Charlie Nicholas avgjorde för the Gunners. Efter det har det blivit många matcher i London och Arsenal har blivit mitt lag. Ser de flesta matcherna på TV, att följa Premier League i USA är enkelt, matcherna går oftast på lördag-morgnarna. AIK-Arsenal i Champions League på Råsunda 1999 var en höjdarupplevelse, men AIK står över allt annat för mig även om det var overkligt att se Arsene Wenger på Råsundas gräs.
I 2004 gick flyttlasset till Malmö och plötsligt befann man sig på Malmö Stadion som representant av en av MFF:s största sponsorer. Det overkliga för mig inträffade när jag blev inbjuden till Malmö FF:s guldbankett i Malmö Rådhus. Det var nog en av mina mest ”nyp mig i armen” moment i livet. Vad gjorde jag där? Det stirrades rejält på oss ett par år senare när hela familjen marscherade in på hedersläktaren på Malmö Stadion i AIK-tröjor. Som vanligt blev det stryk där men vi stod upp för våra färger.
I NHL såg jag min första match i mitten av 1980-talet under min första tjänsteresa till New York. Rangers mot Washington. Hade ingen aning hur jag skulle få tag i biljetter så jag skickade ett telex (fatta hur länge sedan detta är…) till Anders Hedberg i NY Rangers på vinst och förlust och döm om min förvåning när jag fick svar. Anders blev senare en av mina närmaste vänner och den kvalitet han visade en helt främmande supporter finns kvar i honom än i dag. Så Rangers blev mitt lag under många resor till New York och när vi sedan flyttade dit blev det säsongskort i Madison Square Garden. Under våra 5 år i New York missade Rangers slutspelt varenda år…. Har sedan besökt 27 NHL-arenor runt USA och Canada men MSG är speciell.
För 15 år sedan köpte vi ett hus söder om Tampa Bay i Florida. Lightning hade vunnit Stanley Cup året innan och började trada bort eller pensionera sina stjärnor, med undantag av Lecavalier och St.Louis. Ägarskapet svajade, det var hög omsättning på halvtokiga ägare, coacher och spelare. Inte kul helt enkelt. Allt det ändrades när Jeff Vinik köpte laget och anställde Steve Yzerman. Plötsligt fanns Lecavalier, St.Louis och de unga löftena Stamkos och Hedman. Där fanns unga Palat, Killorn och Tyler Johnson. Kucherov debuterade hösten 2013, året efter kom Vasilevskiy osv. Jon Cooper kom in som coach våren 2013, det fanns en rad unga spelare så det blev nästa säsongskort. 7 år och 250 matcher senare har jag växt in att verkligen gilla laget, hur klubben spelar, hanterar sina fans och hur generöst de bidrar till de som behöver hjälp i en tuff miljö som Florida är för de som inte har förmåga eller vilja att lyckas.
Arenan är fräsch, det är rent och de säljer ut varenda match – kort sagt det blev kul att gå och titta. Åren gick och så småningom växte de in som mitt lag- men make no mistake. Spelar de mot AIK så är jag svartgul.
Hockey i Tampa Bay är kul, trodde aldrig jag skulle bli engagerad
Nu i september är jag i Sverige och Lightning spelar om Stanley Cup, match 3 spelas i natt. I morgon bitti ska jag titta på matchen tillsammans med Anders Hedberg i hans hus, samme man som fixade min första NHL-biljett för mer än 35 år sedan. För mig har mina lag och supporterskap skapat vänner för livet, vänner man delat sorg och glädje med. Min fru sedan snart 30 år är inte speciellt engagerad men för inte så länge sedan kom hon förbi under en AIK-match på eftermiddagen i USA och sa: ”Einar – du är helt röd på huvudet – du ser ut som du behöver en cognac för att lugna dig”. Jag växer aldrig ur det.
Hemma är var hjärtat finns
Man får ofta sina favoritlag i arv från föräldrar eller från kompisar. Min pappa kom från Norge så han hade inget lag i Sverige eller Solna där jag bodde mina 10 första år. AIK blev mitt lag, alla andra tyckte likadant, vi kunde gå till Råsunda – hur enkelt som helst. Men det varade inte. Vi flyttade till västra Stockholm, hela klASSEn var Djurgårdare och jag åkte på stryk, antar att det var huliganismens vagga. Man ska aldrig vika ner sig om man är övertygad sa min pappa utan att förstå själva frågan och från den dagen var jag fast. AIK är mitt lag i hela världen, jag ser varenda match på TV, jag flyger till Sverige flera gånger om året för att se dem, reste med min yngsta son till Kalmar i november 2018 för satt se guldmatchen. AIK är mitt hockeylag också, ser inte varje match men hjärtat är där.
Ett stolt supporter ögonblick, min yngste son som matchknatte på Råsunda
Såg min första match i England 1986, Arsenal-Man United på Highbury. Champagne-Charlie Nicholas avgjorde för the Gunners. Efter det har det blivit många matcher i London och Arsenal har blivit mitt lag. Ser de flesta matcherna på TV, att följa Premier League i USA är enkelt, matcherna går oftast på lördag-morgnarna. AIK-Arsenal i Champions League på Råsunda 1999 var en höjdarupplevelse, men AIK står över allt annat för mig även om det var overkligt att se Arsene Wenger på Råsundas gräs.
I 2004 gick flyttlasset till Malmö och plötsligt befann man sig på Malmö Stadion som representant av en av MFF:s största sponsorer. Det overkliga för mig inträffade när jag blev inbjuden till Malmö FF:s guldbankett i Malmö Rådhus. Det var nog en av mina mest ”nyp mig i armen” moment i livet. Vad gjorde jag där? Det stirrades rejält på oss ett par år senare när hela familjen marscherade in på hedersläktaren på Malmö Stadion i AIK-tröjor. Som vanligt blev det stryk där men vi stod upp för våra färger.
I NHL såg jag min första match i mitten av 1980-talet under min första tjänsteresa till New York. Rangers mot Washington. Hade ingen aning hur jag skulle få tag i biljetter så jag skickade ett telex (fatta hur länge sedan detta är…) till Anders Hedberg i NY Rangers på vinst och förlust och döm om min förvåning när jag fick svar. Anders blev senare en av mina närmaste vänner och den kvalitet han visade en helt främmande supporter finns kvar i honom än i dag. Så Rangers blev mitt lag under många resor till New York och när vi sedan flyttade dit blev det säsongskort i Madison Square Garden. Under våra 5 år i New York missade Rangers slutspelt varenda år…. Har sedan besökt 27 NHL-arenor runt USA och Canada men MSG är speciell.
För 15 år sedan köpte vi ett hus söder om Tampa Bay i Florida. Lightning hade vunnit Stanley Cup året innan och började trada bort eller pensionera sina stjärnor, med undantag av Lecavalier och St.Louis. Ägarskapet svajade, det var hög omsättning på halvtokiga ägare, coacher och spelare. Inte kul helt enkelt. Allt det ändrades när Jeff Vinik köpte laget och anställde Steve Yzerman. Plötsligt fanns Lecavalier, St.Louis och de unga löftena Stamkos och Hedman. Där fanns unga Palat, Killorn och Tyler Johnson. Kucherov debuterade hösten 2013, året efter kom Vasilevskiy osv. Jon Cooper kom in som coach våren 2013, det fanns en rad unga spelare så det blev nästa säsongskort. 7 år och 250 matcher senare har jag växt in att verkligen gilla laget, hur klubben spelar, hanterar sina fans och hur generöst de bidrar till de som behöver hjälp i en tuff miljö som Florida är för de som inte har förmåga eller vilja att lyckas.
Arenan är fräsch, det är rent och de säljer ut varenda match – kort sagt det blev kul att gå och titta. Åren gick och så småningom växte de in som mitt lag- men make no mistake. Spelar de mot AIK så är jag svartgul.
Hockey i Tampa Bay är kul, trodde aldrig jag skulle bli engagerad
Nu i september är jag i Sverige och Lightning spelar om Stanley Cup, match 3 spelas i natt. I morgon bitti ska jag titta på matchen tillsammans med Anders Hedberg i hans hus, samme man som fixade min första NHL-biljett för mer än 35 år sedan. För mig har mina lag och supporterskap skapat vänner för livet, vänner man delat sorg och glädje med. Min fru sedan snart 30 år är inte speciellt engagerad men för inte så länge sedan kom hon förbi under en AIK-match på eftermiddagen i USA och sa: ”Einar – du är helt röd på huvudet – du ser ut som du behöver en cognac för att lugna dig”. Jag växer aldrig ur det.
Hemma är var hjärtat finns
