Vad hände sedan? Förstarundevalen. Del 2: 2011, Vladislav Namestnikov

Så har vi kommit till del två i min resa genom Tampa Bays alla förstarundeval under Steve Yzerman/Julien BriseBois-eran. Och vad passar bättre efter en matig genomgång av Brett Connolly än att med solsken i blick få bekanta sig med Vladislav Namestnikov, som visat sig inbringa värde till organisationen i två vändor

Emil Gummesson

gummesson_94@outlook.com

@EmilGummesson

Dock så kommer vi inte i den här texten att gå igenom att han faktiskt gjorde en vända till i Tampa Bay under säsongen 2022/2023, där han inte alls fick det att funka och tradades mot Mikey Eyssimont, som sedermera ingick i det paket som man i våras skickade till Seattle Kraken i utbyte mot Yanni Gourde och Oliver Bjorkstrand. Så här lever Namestnikovs fotavtryck vidare i organisationen än idag. Så nu gick vi igenom det ändå, i all korthet.

Menmen, vidare till det matiga och roliga.

Året är alltså 2011. Då man, efter att ha gått till Conference-final, valde som nummer 27 i draften.

Valet föll på Vladislav Namestnikov, som givetvis bleknar i förhållande till att man valde en viss Nikita Kucherov i andra rundan, men man ska inte förringa det kapital som Namestnikov ändå bidragit med totalt sett. På isen får man en klok tvåvägsforward som kan gå både vinge och center. En ganska så genombra spelare som i en mitten sex-roll kan bidra mest lite överallt. Kort och gott, en spelare alla coacher tycker jättemycket om att ha i sin laguppställning. Namestnikov lyckades efter några säsongers pendlande mellan NHL och AHL att nypa en helt ordinarie tröja under säsongen 15/16. Och fick under säsongen 17/18 möjligheten att få starta säsongen på en kant ihop med Steven Stamkos och Nikita Kucherov. Succén för Namestnikov blev omedelbar och han höll, föga förvånande, sitt högsta poängsnitt i karriären när Trade Deadline kom framåt våren. Viktigt i sammanhanget här var att det var under just säsongen 17-18 som vi fick stifta bekantskap med spelare som Brayden Point och Anthony Cirelli. Även Yanni Gourde gjorde sin första hela säsong efter att ha kallats upp när skadelistan var en pergamentsrulle säsongen innan.

Således var det väldigt gott ställt i forwardsstallet, medans man, kände att man kunde behöva en boost i de bakre leden. Ryktena kring Erik Karlsson gick heta under i princip hela säsongen, särskilt efter att han och Victor Hedman partajat som bara bröder kan under All-Star helgen som hölls i Tampa. Men det blidde ingen Karlsson, däremot såg man till att smida medans Namestnikov-järnet var hetare än det någonsin varit innan och också varit efter det. För under de sista självande minutrarna så slutförde man en affär med New York Rangers. En affär som såg Namestnikov, ihop med Brett Howden, Libor Hajek, ett förstaval 2019 och ett andraval 2019, flytta till New York i utbyte mot Ryan McDonagh och JT Miller.

I Ryan McDonagh fick man, i skenet av alla spekulationer, något av Erik Karlssons antites. En stabil, minutkäkande defensivspecialist som både då och även idag delar den stora majoriteten av sin istid med motståndarnas bästa spelare. Han blev snabbt en viktig kugge, både med sitt sätt att spela och med sitt sätt att leda, i den kärna som efter sju sorger och åtta bedrövelser slutligen lyckades bärga två raka Stanley Cup-titlar 2020 och 2021, samt ta sig till ytterligare en final 2022.

I par med Erik Cernak bildade han det matchup-par som tillät Victor Hedman att kunna ta sig an lite mjukare och mer offensivt lutande minuter. Han klättrade snabbt på topplistor över blockade skott och var en stor del i att spelet i numerärt underläge funkade väldigt bra i ett lag som var väldigt duktiga på att ta utvisningar. Kort sagt blev han snabbt en väldigt uppskattad karaktär både på isen och i staden, en stad som både han och hans familj tog sig an med öppna armar.

Men sedan kom lönetaksproblemen. Med pandemin kom ett statiskt lönetak, vilket sabbade planeringen för ganska många GMs runt om i ligan, Julien BriseBois inkluderat. Och när det skulle till att fattas obekväma beslut så blev McDonagh den mest naturliga spelaren att flytta på. För med en stigande ålder kunde man börja misstänka att karriärskurvan skulle börja gå åt fel håll, samtidigt som man hade investerat stora pengar i Mikhail Sergachev och Erik Cernak som man nu ansåg var redo att dra ett tyngre lass.

I skenet av det så lyckades man övertala McDonagh till att släppa på sin no-tradeklausul för att få till stånd en trade med Nashville. Och han fick ta familjen till Tennessee, samtidigt som backen Philippe Myers och forwarden Grant Mishmash åkte åt exakt andra hållet. I Myers trodde man att man hade ett renoveringsobjekt som man skulle få ordning på efter några struliga år. Man trodde så hårt på projektet att man tillochmed förlängde hans kontrakt trots att ett år återstod på det avtal han kom med. Succén uteblev dock och Myers hade svårt att hitta fotfäste i NHL, utan har nog snarare visat sig vara en bra AHL-back och inte mer än så.

I Grant Mishmash fick man en spelare som gjort en AHL-säsong med ganska skrala resultat och han visade sig inte vara mer än så. Fem matcher i Syracuse följdes av att resten av säsongen spenderades i ECHL där han inte heller stack ut. Efter det så testade han sina vingar i Europa då han inför föregående säsong skrev på för Östersund i Hockeyallsvenskan. Men efter 7 poäng på 16 matcher hade Östersund sett tillräckligt och Mishmash fick flytta till Norge för att avsluta säsongen. Där kom produktionen och med 33 pinnar på 24 matcher så skrev han i somras på för Belfast i den Brittiska ligan där han just nu befinner sig.

För McDonagh blev det två säsonger i Nashville där han var precis exakt lika bra som han varit under sin tid i Tampa. Samtidigt lyckades inte det nya unga gardet i Lightning fylla det stora hål McDonagh lämnade både på isen och i omklädningsrummet. Och när man analyserade läget efter två raka uttåg i första rundan så landade man i att man behövde förändra byggnationen av defensiven, och att McDonagh var den bit man saknade.

Så man plockade tillbaka honom igen.

Man betalade ett andra och ett sjundeval för affären men fick för det också tillbaka ett fjärdeval som man spenderade på forwarden Hagen Burrows, men vad det blir av honom är det alldeles för tidigt att sia om än.

Nu hoppades man att McDonagh skulle återbringa den trygghet i defensiven som gick tillbaka när han lämnade, för även om han inte blir yngre, så är McDonagh fortfarande en defensiv pjäs av stora mått och en ledare som också kunde fylla en del av det tomrum som Steven Stamkos lämnade efter sig. Och som han gjorde det. Den robuste jänkaren må ha tappat ett skär, men visade under sin första säsong tillbaka varför det var ett misstag att tro att det skulle funka utan honom. För med McDonagh tillbaka i laget så steg defensiven plötsligt åter upp på rankingarna för ligans bättre. Erik Cernak spelade sin bästa hockey sen senast han hade sin parhäst med sig och överlag funkade allt mycket bättre. Med ett utgående kontrakt efter säsongen som kommer här, så har historien kring Steven Stamkos visat att man inte ska räkna in något kring klubbens ikoner förrän penna satts mot papper. Men känslan är ändå att familjen McDonagh nu har flyttat tillbaka till Tampa för att stanna där.

Då kan vi titta vidare på J.T. Miller, som var den andra, och kanske lite bortglömda pjäsen i den här monsteraffären. Men han bidrog under sina en och en halv säsong i klubben med ett fint offensivt djup. Han hittade tidigt kemi ihop med Nikita Kucherov och Steven Stamkos, med vilka han utgjorde en farlig formation från det att han kom in och under resten av den säsongen.

Den andra säsongen, och den enda hela han faktiskt spelade i Tampa, hanterades han bitivs ganska konstigt av coachstaben. Han flyttades runt ganska mycket och hade egentligen bara en bofast plats i den första powerplayuppställningen, där hans kemi med Kucherov verkligen kom till sin rätt. Men med en Brayden Point på kraftig uppgång så spenderade han en hel del fem mot fem-tid i botten sex, där han hade svårt att riktigt hitta den stora produktionen. En produktion som han, sen han kom till Vancouver, visat finns så det räcker och blir över.

För just Vancouver spelar en roll i det här. För efter den beryktade rekordsäsongen 2018/19 så fann sig Lightning i ett läge där man var tvungna att agera, både för att förändra, men också för att få plats med ett ungt garde som nu på allvar slagit sig in i laget.

Då utnyttjade Julien BriseBois det faktum att Millers ålder ännu inte tillåtit några tradeklausuler i hans ännu inte ens en säsong gamla femårskontrakt. Vancouver nappade och tog in Miller i utbyte mot ett förstaval året därpå. Ett förstaval som skulle visa sig väldigt lukrativt för Tampa Bay, kanske rent av rent definerande för hela organisationen.

Men det är mycket som händer här, så häng med mig, för nu blir det många namn.

Våren 2020 och dess Trade Deadline var i antågande och man hade i vanlig ordning satt sig i en fin position att nå slutspel. Ledargestalter som Kevin Shattenkirk och Pat Maroon hade kommit in under sommaren och hjälpt ett lag som efter fjolårets chockartade fiasko varit i stort behov av lite mental vägledning. Och efter en lite trevande start hade en resa till Stockholm med två Global Series-segrar över Buffalo verkligen hjälpt gruppen att komma samman.

Dock fanns det hål att fylla. Spelare som Carter Verhaeghe och Alex Volkov sågs inte som redo att kunna bära sin vikt under ett långt slutspel. Det i kombination med en Julien BriseBois som efter att året innan vilat på hanen och inte adderat något, vilket gick som vi alla vet, nu lovat sig själv att aldrig backa från att addera en spelare man tror skulle göra skillnad.

Och det var det viktiga, man skulle inte nöja sig med det näst bästa, oavsett om spelaren var till salu eller ej. Hade man lokaliserat en spelare man ville ha så skulle man erbjuda en betalning som motparten inte kunde tacka nej till, oavsett om de tänkt sälja eller inte.

Så fyra dagar innan Trade Deadline 2020 så gjorde BriseBois sitt första drag, när han tog det där förstavalet han fått från Vancouver för J.T Miller vid sommarens draft, paketerade det med Nolan Foote, som man hade plockat i första rundan vid just nämnda draft, och skickade dem till New Jersey Devils i utbyte mot Blake Coleman.

Det sågs som en rejäl betalning för det rivjärn för mitten sex med fina underliggande siffror som Coleman sågs som då. Men det faktum att han kom med ytterligare ett år på ett kontrakt som var lönemässigt väldigt förmånligt, gjorde honom mycket värd för ett Lightning som behövde förstärka just den delen av laget till så liten peng som möjligt.

Och när man under de sista självande minutrarna innan Deadline även spenderade sitt eget förstaval 2020, ihop med Sverigebekantingen Anthony Greco, på att få in Barclay Goodrow från San Jose Sharks. Var det många draftvalsvurmare som tyckte att BriseBois i det fall han förtärde rusdryck på arbetstid, nog borde sluta med det.

Och bryter man ut det till att man för två förstarundeval i samma draft, plus sitt mest hypade prospect mot två gnuggare på bra kontrakt så kanske de hade fog för kritiken. Men då vi nu kan unna oss att vara lite efterkloka så gjorde coviduppehållet, där Jon Cooper landade i att sätta ihop den mest effektiva tredjekedja organisationen skådat när man ackompanjerade de bägge nyförvärven med den alltid lika skitirriterande Yanni Gourde. Att man i de två dyra gnuggarna på bra kontrakt fick in just de två pusselbitar som laget hade saknade.

Och med två bucklor i prisskåpet och med lika många ringar på fingret så gör det inte heller saken sämre att konstatera att ingen av de spelare man gav upp ännu har blivit ordinarie i NHL.

Och om jag ägnar en kort passage åt att nämna att Brett Howden efter att ha ingått i McDonagh/Miller-affären faktiskt gjort sig ett namn som en väldigt pålitlig botten sex-center i först New York Rangers och sedan Vegas Golden Knights, där han är god för 30-40 poäng och ett allmänt stabilt spel årligen. Så kan vi med det bocka av historien för fem stycken egna förstaval och ett man fick som bonus. Och bryter man ut vad det resulterade i så kan man inte säga annat än att man hanterat sina tillgångar väl.

Och nej, jag har inte glömt, förstvalet 2018 man skickade till Rangers blev Nils Lundkvist. Fick bara inte in det på någon bra plats i texten och jag tycker faktiskt inte att det förändrar något minsta lilla alls.

Så var vi två delar in i den här resan, nästa vecka blir det en djupdykning i när man för enda gången i den här eran hade två val i förstarundan, vi kommer alltså att titta närmre på Draften 2012.