Vi har alltså kommit till sommaren 2012. Har ingen aning vad som hände i övrigt det året. Jag försökte bli hockeyproffs, det gick dåligt. Det var säkert både varmt och kallt någon gång under året och ungdomar hade säkert massa trender de följde.
Men det viktigaste som hände under 2012 var att det var den enda draften under alla åren vi går igenom här där man faktiskt hade två val i förstarundan. Man hade, genom att vara sämre i grundserien än till exempel Buffalo, satt sig i en position där man ägde det 10e valet förstarundan helt på egen merit. Men man hade genom lite fulspel lagt rabarber även på det 19 valet i samma runda. En historia som kan vara värd att berätta, främst för att det draftvalet blev ett av de viktigaste man gjort i modern tid.
För våren 2012 var det dags för Trade Deadline. Ett Lightning som fann sig själva utanför slutspelsbilden såg goda möjligheter att bolstra sin talangpool. Även Colorado Avalanche befann sig utanför slutspel och ville förändra lite. Detroit hade hört sig för om backen Kyle Quincey, men Colorado var inte så glada åt tanken att handla inom sin egen division, vilken de delade med Detroit då. Däför gjorde man istället en trade spelare mot spelare med Lightning, när Steve Yzerman skickade Steve Downie till Denver i utbyte mot just nämnda Quincey.
Men i slutändan så var det bara en kupp från Yzerman för att “tvätta” Quincey åt sin forna klubb. För innan han hunnit sätta sig på flyget till Florida hade hade tradats vidare till Detroit i utbyte mot just det 19e valet i förstarundan 2012.
Men vi börjar med tiondevalet, så sparar vi det bästa till sist.
För en sak verkade ganska tydligt inför draftdagen. Lightning skulle drafta en back för att bolstra en ganska svag del i sin talangpool. Men då verkligheten gjorde gällande att det valdes sju backar med de nio val man hade före sig. Så började det spekuleras kring om man skulle stå fast vid sitt ord att välja bästa tillgängliga spelare, oavsett position.
Men man gick på experternas profetior och valde en back, och valet föll på Slater Koekkoek. Den mobile, spelinteligente försvararen med det festliga namnet sågs som något av en chansning, men en chansning som hade stor potential att bli en bofast pjäs i Tampas försvar.
Dock blir det inte alltid som man tänkt sig. Koekkoek lyfte aldrig riktigt. Och när han väl stod redo att spela sig in i NHL, hade laget förändrats, resultaten hade kommit och platserna tagit slut. Adderingar som Jason Garrison, Anton Strålman och senare även Braydon Coburn, gjorde att de minuter som Koekkoek skulle behövt för att växa in i NHL-kostymen inte längre fanns, och då han inte var bättre än någon av de som fanns i truppen så blev Koekkoek snabbt förpassad till en väldigt hackig tillvaro. Han visade i stunder glimtar av att kunna vara den back man hela tiden trott, men på grund av de anledningar jag nämnde här ovan så blev det aldrig mer än som mest 35 matcher under en och samma säsong i Tampatröjan.
Det gjorde att man tillslut landade i att det bästa för bägge parter var att gå vidare på separata håll. Så i början av 2019, under den där säsongen som vi bara gräver ner och glömmer, så nådde man en överenskommelse med Chicago om att ta emot Koekkoek och ett femterundsval i utbyte mot ett sjunderundsval och den tjeckiske försvararen Jan Rutta. En trade som skulle visa sig väldigt lönsam för Lightning.
För med Rutta in i laget så balanserade man upp backsidan tack vare hans högerfattning. För med en trio till vänster bestående av Victor Hedman, Ryan McDonagh och Mikhail Sergachev, hade man inte några toppenutsikter för speltid om man var en vänsterfattad back i Tampas system. Med Rutta in så kompletterade han upp en högersida som bestod av Anton Strålman, Dan Girardi och en ung rookie vid namn Erik Cernak som sina högerfattade alternativ. Stora skadeproblem på framförallt Strålman gjorde dock att man laborerade med både Braydon Coburn och Sergachev på högersidan, och det funkade ju, mest tack vare att det var en grundserie då allt funkade.
Men med Rutta in så hade man ännu ett högerfattat alternativ att spela. Även om det inte blev mer än 14 matcher under hans första säsong, främst då Cernak visade sig klara av att spela NHL hockey på ett alldeles utmärkt sätt.
Och under de nästkommande två säsongerna så fortsatte det lite på samma bana. Under säsongen 19/20 så fick Rutta 33 matcher i den förkortade grundserien, för att sedan se sig omsprungen av Zach Bogosian, som hanterade Tampas chansning på honom efter att ha blivit utköpt av Buffalo vid trade deadline väldigt bra. Bogosians intåg höll Rutta till endast fem matcher under det mytomspunna slutspelet i bubblan. Året därpå, under pandemisäsongen fick han 35 matcher, vilket utgjorde ungefär två tredjedelar av matcherna, men någonstans under den säsongen så fann man att Rutta var ett rätt skapligt komplement till Victor Hedman.
Snarare var det väl så att Rutta visade sig vara högst kompetent på att utföra uppgiften “får du pucken, gör inget dumt utan skicka den till Victor och se problemet lösa sig”. Och faktum är att han redde ut den uppgiften så till den äran att han från slutet av den säsongen, genom hela nästa säsong och med dem två långa slutspelsvändor, var bofast i Lightnings topp-par.
Det går inte att klaga på det utbytet, särskilt då Koekkoeks karriär aldrig lyfte heller efter traden. Han fick en lite större möjlighet i ett Chicago på dekis, men blev aldrig mer än en stabil sexa i NHL. Edmonton testade att ge honom ytterligare en chans att bli något mer än så, men det lyfte aldrig och under 2022/-23 så meddelade Koekkoek, efter att inte ha deltagit på varken träningslägret eller under grundserien fram tills han orkade prata, anledningen till sin långa frånvaro.
Det visade sig Koekkoek under hela sin karriär brottats med ångestproblematik, en problematik som mynnat ut i en ätstörning. Han var helt enkelt oförmögen att äta under matchdagar och ibland även dagen innan match, vilket man kan räkna ut inte ger många dagar under en grundserie där han faktiskt kunde få i sig något.
Att det påverkar en elitidrottares prestationsförmåga är inte svårt att räkna ut, och kanske hade hans karriär tagit en annan riktning om inte problematiken uppstått. Man vet ju aldrig, och även om det meddelandet inte följdes av ett konkret tillkännagivande om pensionering, så har han inte spelat en match efter, så vi kan med säkerhet säga att karriären är över. Ett tråkigt slut, ett slut som lämnar kvar frågetecken om vad som kunde ha varit. Frågor vi aldrig kommer kunna få svar på. Men det avslutar historien om Tampa Bay Lightnings 10e val i den första draftrundan 2012. Och vi kan bara hoppas att Slater Koekkoek mår bättre idag.
Men man hade ju två val i den där första rundan. Man hade ju agerat mellanhand åt Detroit och fått det 19 valet för besväret. Ett val som ska visa sig helt centralt för den väg organisationen vandrat sedan dess.
För med det 19e valet 2012 så valde man Andrei Vasilevskiy.
Han behöver ingen närmare presentation. Har man inte levt sitt hockeyliv under en sten under de senaste tio åren så vet man vad det valet har betytt för organisationen Tampa Bay Lightning. Den bäste målvakt som någonsin burit en Lightningtröja och en stor del av den kärna som för alltid sitter inristad i klubbens Mount Rushmore.
Men tillbaka till Draften 2012.
Tampa Bay hade, med tanke på att man hade två val i första rundan 2012 bestämt sig för att välja en målvakt högt. Och i den poolen fanns det två namn att välja mellan, Malcolm Subban och Andrei Vasilevskiy. Och Vasilevskiy hade stuckit ut på Lightnings scouter med sin atletism, tävlingsinstinkt och arbetsmoral. Enligt Lightnings huvudscout Al Murray, som följt Vasilevskiy i ett par år innan draften, var han den bästa målvakten i draftbar ålder han någonsin sett. För att citera vad Murray såg när han såg den ryske burväktaren för första gången: “Allt som man ser idag, bara att han var 15-16 år”.
Lightning hade inga dubier om hans talang. Men det faktum att ryska spelare tenderar att vara ganska hemmakära, samt tillhöra hemmaklubbar som gillar att binda fast dem i långa kontrakt väldigt tidigt, gjorde att man kände en oro kring huruvida man skulle kunna få över honom till USA. Men när frågan om han skulle vilja komma över och tillhöra organisationen ställdes, fick man ett svar som rätade ut precis alla frågetecken man hade, och lite därtill. För den unge ryssen tittade dåvarande General Managern Steve Yzerman i ögonen och sa “Om två år kommer jag spela i Tampa”.
Då återstod bara frågan med vilket val Vasilevskiy skulle väljas. För som jag nämnt tidigare så satt man på både val 10 och 19. Med val 10 var det i det närmaste en garanti att han skulle finnas kvar på bordet, med val 19 spelade man lite roulette. Men det faktum att Vasilevskiy var, och jag citerar än en gång Al Murray, “Ryss och Målvakt”, så hade man ändå förhoppningar att han skulle finnas kvar att välja när man kommit ner till mitten av förstarundan.
Och gamblingen lönade sig. Man fick sin ryska furie mellan stolparna, som helt enligt sin egen profetia stod där, i en Tampatröja två år efter att han draftats. Och sen den dagen har det inte funnits någon som helst anledning att titta tillbaka.
Efter att ha gått bakom Ben Bishop under sina första två säsonger i ligan så fick han ta över förstaspaden när Bishop tradades till LA Kings vid Trade Deadline 2017, vilket förövrigt är den senaste gången Tampa Bay missade slutspel. Med Vasilevskiy som startkeeper så har Lightning varit en institution i Stanley Cup Slutspelet, spelat tre finaler samt en Conference-final. Han har aldrig lämnat en säsong med färre vinster än förluster och aldrig med en räddningsprocent på under 90%.
Siffrorna är tydliga, talar för sig själva och är en stor faktor till varför man kunnat vara ett topplag under alla år.
Han har såklart varit föremål för kritik när inte laget vunnit precis alla matcher hela tiden, och viss kritik har såklart varit befogad. Men det är, och kommer alltid vara en enorm styrka att ha en målvakt vars lägsta nivå genomsnittlig.
Det skulle kunna gå att skriva spaltmeter med hyllningar till den stora katten. Det vore högst välförtjänt för en spelare som har en evig plats i Lightnings historieböcker, i Hall Of Fame och i taket på Amalie Arena. Han har över ett decennium med emfas visat att ingen annan, någonsin, kommer bära en Tampatröja med nummer 88 förutom honom.
Och för att ytterligare spika in den där intervjun innan draften som det slutgiltiga beviset på att man hade en blivande Lightninglegend i vardande, så satt Vasilevskiy och ritade på ett litet papper under hela intervjun, något som väckte Tampadelegationens nyfikenhet. När intervjun sedan var slut så frågade man honom vad han hade suttit och ritat på. En flinande Vasilevskiy vände upp papperet mot de farvetna Lightningpotentäterna och visade dem en väldigt välritad målvaktsmask.
Prydd med en blixt
Så var vi igenom även del tre. Nästa vecka så går vi vidare in i Draften 2012 och tar ett större grepp om Jonathan Drouin.
Tampa Bay
igår kl. 08:00
Vad hände sedan? Förstarundevalen. Del 3: Slater Koekkoek och Andrei Vasilevskiy
Vi är framme vid den så viktiga tredje delen i vår draftvalsresa. Och det är dags att kika på vad draften 2012 hade att komma med. En draft som minst sagt bjöd på både högt och lågt.
Emil Gummesson
gummesson_94@outlook.com
@EmilGummesson
