Vad hände sedan? Förstarundevalen. Del 6: 2022, Isaac Howard

Och med det så har vi kommit fram till det senaste förstarundeval som Lightning faktiskt använt på en spelare. Och vad man trodde skulle bli nästa roliga tillskott till NHL-truppen blev istället en historia som kanske borde höra hemma i den föregående artikeln med strulputtarna.

För fram tills att Conor Geekie kom in i organisationen i affären för MIkhail Sergachev i somras, så var Howard det stora hoppet bland Tampa Bays prospects. I en klubb som under en femårsperiod endast valt i förstarundan två gånger, och tradat iväg bägge de spelare man valt med de två valen. Så har inte de prospectintresserade Lightningsupportrarna fått sitt lystmäte tillgodosett under ganska många år. Så när man äntligen hade ett val i förstarundan som man valde att behålla, och valde att lägga det på en kille som jazzade fram till draftpodiet iklädd vit kostym och ett bältesspänne i form av en amerikansk flagga. Och i den stunden stod det ganska oemotsagt att han blev, som man lätt kan bli genom att vara lite skön bland idrottssupportrar, genast en person som fansen tog till sig. 

Det är endast de absolut mest insatta som har stenkoll på exakt hur Howard står sig idag. NCAA är inte jättetillgängligt i Sverige, och till och med jag, som har ett intresse i den här klubben som i det närmsta gör mig dum i huvudet, har faktiskt en gräns för hur lite sömn man kan unna sig under en hockeysäsong. Men Howard är en ganska liten, speedig forward med en skön målnäsa och en härlig attityd. I mångt och mycket följer han den mall som Lightnings ledning satt upp som sinnebilden för en “Bolt”. En mall där storlek inte spelar lika mycket roll som skinn på näsan, tryck i benen eller offensivt sinne. 


Eller det var åtminstone det man trodde, egentligen fram till slutet på förra säsongen.


För när Collegesäsongen tog slut, en säsong där Howard verkligen blommade ut till den nivå där han tillsist utsågs till Collegeligans mest värdefulla spelare, så började bara väntan på att ett nyskrivet avtal skulle tillkännages. Nästa stora grej skulle komma till Tampa Bay och den föryngringsresa som man inlett skulle ta nästa steg.


Men sedan blev det tyst, och inget hände.


Och när saker går i stå så börjar murvlarna gräva. Och snart så skulle en historia skrivas som gjorde att Howards aktie i fankretsar fullkomligt störtdök.


Den stora knäckfrågan här tycks koka ner till Howards självbild och önskemål i kontrast till Tampa Bay Lightnings överhängande filosofi.


För i Lightning förtjänar man sin plats i NHL-truppen. Alla spelare som gått genom de egna leden har behövt trampa den långa stigen innan man varit redo för att lira med de stora grabbarna. Och hur man hanterat ärrade veteraner som Tyler Johnson och Conor Sheary de senste åren visar att meriter inte spelar någon roll om du inte levererar. Ingen plats är för given, alla spelare ska köras in i systemet, skolas in i kulturen och bli det man vill att de ska vara innan NHL-spel är på tapeten. Och tror man inte mig så kan man alltid fråga Nikita Kucherov, Andrei Vasilevskiy, Brayden Point, Anthony Cirelli, Yanni Gourde med flera som alla fått kuska runt sin beskärda del i AHL innan chansen slutligen kom.


Vad det framgår i fallet Howard så såg han sig själv som en som skulle bidra till en Stanley Cup, när Julien BriseBois snarare tyckte att Calder Cup var rätt ställe att vara på.


Och där skar det sig.


Howards läger ville inte gå med på premisserna, Lightning vägrade vika från sin internaliserade filosofi och tillsist fann man sig vid ett vägskäl där det enda alternativ som återstod var att försöka få ut någon form av värde för honom utan att egentligen ha någon form av hävstång då hela historien blivit väldigt publik.


Så för att få en affär till stånd så var det tre delar som skulle behöva klaffa. Laget skulle behöva ha intresse för Howard, Howard skulle vilja skriva ett kontrakt med den klubben och Lightning skulle känna att man blev rimligt kompenserade.


Och efter mycket möda, stort besvär och några månaders längtan från fan-håll om att den här historien bara skulle få ett slut, så lyckades man tillslut nå en överenskommelse med Edmonton Oilers. Så Howard fick flytta till Alberta och till Tampa kom istället Sam O'Reilly, en ettrig, intensiv tvåvägsforward som har potential att kunna hamna in i allt från en andra- till en fjärdekedja i NHL.


O'Reilly faller väl in i den mall som Lightning draftat efter de senaste åren. Där planen är att drafta för att kunna bygga riviga botten sexor med egendraftade, billiga spelare samtidigt som man bygger en stark, drivande topp sexa med kanonerna och invärvade komplement. Och med tanke på var man tenderar att drafta någonstans, så är det en ganska sunda taktik att gå på lite mer säkra kort utan den riktiga spetsen istället för att chansa på en hög potential.


För med spelare som O'Reilly, Czata, Goncalves och Pelletier med flera så går Lightning mot en framtid där man kommer vara otroligt tråkiga att möta. För det man kommit att älska med Anthony Cirelli och Brandon Hagel finns även i den gruppen i form av skinn på näsan, arbetsmoral och förmåga att placera hjärtat utanpå kroppen.


Och ska jag tala för mig själv så har jag hellre de killarna, än en skön karaktär som tappar fotfästet så fort det börjar gå lite bra. Han är inte rätt karaktär för den kultur som man har byggt och fortsätter att vårda i Tampa Bay.


Det är fortfarande ett lite öppet sår, det är fortfarande känsligt och det blir på något vis lite personligt när en spelare inte ens vill försöka kämpa lite för att få representera den klubb som betyder så mycket för en, hur löjligt det än må låta.

Det kan nog komma att bli en ganska nyttig forward för en andra eller tredjekedja av Isaac Howard när den tiden kommer. Han har attributen för att klara av att inte driva ett lag, men att på ett bra sätt bidra just där bakom. Kanske kommer Oilers peta in honom ihop med McDavid och historien blir en helt annan, eller så kommer han bittert få tugga i sig lite AHL-minuter när även Edmontons ledning tycker att det kanske är en god idé.


Det kommer vi att få reda på. Men ingen kommer att sakna Howard i ett Lightning som nu andas lite nystart och ungdomlig optimism. Han är en parentes som folk kommer släppa allteftersom att nya spelare kommer upp och stjäl uppmärksamheten.


Jag vet att det är ett stående tema genom den här artikelserien att det inte blev som man hoppats riktigt, för det gör det sällan. Man draftar väldigt unga killar, ganska snabbt så kommer livet emellan och det finns bara ett ytterst fåtal säkra kort i varje draftkull. Vad jag vill säga att scoutning och efterforskning till trots så kan man aldrig veta vad som slår rätt och inte, vilka som slutar som dina stjärnor och vilka som aldrig ens få spela i NHL.


I fallet Tampa Bay så är det ett faktum att man under de senaste femton åren, bortsett från Andrei Vasilevskiy, fått ut mest värde ur sina förstarundeval genom att handla med dem snarare än att välja spelare. Mest för att man behövt vinna här och nu, i vilket en färdig spelare hjälper mer än en talang, men också för att man använt valen på något färdigt snarare än som en lotteriandel på en ung killes talang. I vilket det första är en mycket tryggare investering än det senare.


Men någonstans så behöver man bägge delar för att vara framgångsrika över tid.


Och med det ser vi slutet på den här odysseén som blev matigare än jag trodde. Men det är spännande, en 15-årsperiod håller många coola historier, många svåra beslut, höga förhoppningar och tragiska människoöden. Och om ytterligare 15 år kanske jag sitter här igen, vem vet?

Då finns det en anledning att kika tillbaka på det som varit och de som kommit, gått, spelat eller försvunnit. Eller kanske Julien BriseBois skickat 12 draftkullar till för både komplementspelare och superstjärnor vid diverse Trade Deadlines framöve, och det kan ju vara ganska festligt att prata om det också.

Vi vet inte än, och det är det vackra. Man måste liksom hänga med för att få uppleva alla historier och öden, onda som goda. Det ger en anledning att fortsatt inte missa matcher, drafter, camper och artiklar. Det ger en anledning att fortsätta gå upp på nätterna för att se en trött torsdagsfight mot Utah. 

Och vill man inte göra det för historierna, så räcker det gott med att göra det för att det är det roligaste som finns.