Så, utan att knappt ens behövt ta i, så är vi vid säsongen 2012/2013, en säsong som trots sin förkortnad av ligans och spelarfackets ovilja att komma överens, blev ungefär som den föregående för Tampa Bay. Man var totalt apdåliga, och landade in på näst sista plats i Conference, och tredje sist i hela ligan, endast bättre än katastrofdåliga Colorado Avalanche och ännu mer totalbedrövliga Florida Panthers, vilket såklart var en liten och viktig tröst i sammanhanget.
Det var också just de tre lagen som skulle till att välja topp tre i den kommande draften.
För Tampa Bays del föll deras val på Jonathan Drouin efter att ha sett Nathan McKinnon och Alexander Barkov gå till Colorado respektive Florida.
I Drouin fick man en kvick och teknisk ytterforward som varit enormt produktiv i QMJHL under sin draftsäsong, en säsong där han kamperade ihop med just Nathan McKinnon i Halifax Mooseheads, stod för 105 poäng på 49 matcher och blev utsedd till årets spelare i CHL, vilket är samlingsnamnet för alla kanadensiska juniorligor. Allt det ovanpå att man som lag tog hem Memorial Cup, och med det stod på toppen av alla juniorlag i Kanada.
Summa summarum, man trodde här att man hade hittat en riktig guldklimp, en framtida toppkedjespelare och superstjärna. Men livet vill annorlunda ibland, och i fallet Jonathan Drouin och Tampa Bay Lightning så blev det inte det fina äktenskap man hade hoppats på.
Men vi börjar från början. Namnet ropas ut, Drouin kommer upp på scenen, keps och tröja byter ägare, intervju, “kunde inte ha hamnat på ett bättre ställe”, yada yada, foto foto. Ni vet, den grejen. Dagar senare så annonserade man att Drouin skrivit på för sina tre första år i Tampa, allt i sin ordning och så långt inga fnurror på tråden.
Men där någonstans började soppan.
Första slaget mot Drouin kom när man ville spela honom som center. Han hade spelat center fram tills att han hamnade på MacKinnons kant i Halifax, och sett till skillset så var det inte så konstigt. Men man gav honom aldrig chansen att få testa som center i NHL under sitt första år, utan valde istället att skicka tillbaka honom till Halifax i ännu en säsong för att jobba på sitt centerspel.
För Tampa Bay var det ett rimligt val, man sköt på så vis Drouins billiga kontrakt ett år framåt i tiden, och det faktum att dåvarande General Manager Steve Yzerman var marinerad i Detroits talangutvecklingsfilosofi, som nog får ses som NHLs mest tålmodiga och långsamma, gjorde att man kunde se mönstret till varför man agerade som man gjorde.
För Drouin däremot, blev det ett första slag att tvingas lira juniorhockey under ännu en säsong utan att ens ha fått smaka på NHL-hockey, medans spelare som gått både innan och efter honom direkt fick chansen med de stora grabbarna.
När Drouin säsongen efter tillslut fick sin plats i NHL-truppen, så var det inte som center. Faktum är att man aldrig testade honom på den position man bett honom att spela in sig i. Det, i kombination med ett väldigt styvmoderligt behandlande från Jon Cooper där Drouin, trots goda resultat under sina chanser i topp sex, mest fick hålla till i de lägre kedjorna. Där han trots fina siffror kritiserades öppet för att vara en spelare som bara prioriterade den ena delen av banan.
Och när han dessutom blev åsidosatt och kvar på läktaren till förmån för AHL-spelare, visserligen Jonathan Marchessault, men ändå, när en akut operation på Ryan Callahan öppnade upp en plats i topp sex i slutspelet 2015, så var nog måttet rågat för den unge talangen.
Och efter att ha blivit nedskickad till AHL igen endast 19 matcher in i säsongen 2015/2016, så tillkännagav Drouin genom sin agent Alan Walsh, att han begärt en trade bort från Tampa Bay Lightning. det kunde varit gott så, Drouin kunde ha åkt till Syracuse och allt hade förmodligen fått en tidigare lösning. Men istället skulle det här visa sig bli starten på en en och en halv säosong lång soppa, och en historia om vad du kan vänta dig när du tjurar mot Steve Yzerman.
Det hör såklart till saken att Alan Walsh är en ganska bråkig agent, som inte skyr några medel i slagen för sina klienters intressen. För till skillnad från många av sina agentkollegor så trivs Walsh i strålkastarljuset, vilket nog irriterar en hel del klubbrepresentanter runtom i ligan. Och det skulle visa sig att Yzerman inte uppskattade Walshs metoder.
För hur man än vrider och vänder på det så sitter alltid klubben på trumfkortet när en spelare är under kontrakt, och särskilt när sagda spelare är på sitt Entry Level-avtal. Spelaren befinner sig då helt i klubbens kontroll, och inget sker utan klubbens goda minne.
Det innebar i det här fallet att Drouins tradeförfrågan förblev just en förfrågan. Och han fick snällt åka hem till Montreal och sitta av tiden då han istället borde spelat hockey. Och så fortsatte det, och fortsatte, och fortsatte. Hela vägen fram till att man kommit förbi Trade Deadline, och det blev smärtsamt tydligt för både Drouin själv och hans representanter att om han överhuvudtaget skulle spela någon hockey säsongen 2015/2016, så skulle det vara i Tampa Bay.
Och när han insåg att det inte är helt optimalt att sitta ut en hel säsong när man ännu inte slagit sig in i ligan, så valde han att komma tillbaka och avsluta säsongen med att faktiskt spela hockey.
Och efter att ha värmt upp med några matcher i AHL så var han snabbt uppe i NHL där han var en stark kugge i det decimerade lag som utan både Steven Stamkos och Anton Strålman pressade de kommande Stanley Cup-Mästarna Pittsburgh Penguins till sju matcher i Conference Finalen. Vilket i mitt tycke är en av de absolut roligaste slutspelsresor den kärnan var ute på.
Men bara för att Drouin tagit förnuftet till fånga och avslutat sin strejk så hängde hela situationen som ett moln över verksamheten. Inte ens när Drouin genomförde även säsongen 2016/2017 så försvann ryktena om att hans dagar i Florida var räknade.
Och ett missat slutspel 2017 var det som behövdes för att förändringen skulle vara rimlig och för att rätt affär skulle uppenbara sig. För efter att vid 2017 års Trade Deadline skeppat iväg pjäser som Valteri Filppula, Ben Bishop och Brian Boyle så var signalen att man var ute efter att skaka om i gruppen. Att man under säsongen dessutom lyft in Brayden Point, samt att man under en skadedrabbad slutspelspush sett Yanni Gourde ta plats i laget, gjorde att Drouin, som hade 53 poäng i bagaget, tingade ett ganska högt värde och faktiskt kunde avvaras.
Och föga förvånande när en spelare med ett franskklingande namn och bördig från Quebec blev tillgänglig så var det Marc Bergevin-ledda Montreal mycket intresserade. Och med det faktum att de aldrig kunde bända Vincent Lecavalier ur Tampas klor som en liten tagg i sidan så skulle man inte låta Drouin gå igenom en karriär utan att ha Bell Centre som hemmaplan.
Och när man dinglade Mikhail Sergachev framför näsan på Yzerman så nappade han. Och Drouin fick flytta hem med ett färskt sexårsavtal påkritat, samtidigt som Tampa Bay fick in en genuin backtalang som genast hade möjlighet att färga en backsida som bakom Victor Hedman och till viss del Anton Strålman, var väldigt trubbig.
Något av en win win, där och då iallafall.
Och där slutat Jonathan Drouins tid i Tampa Bay, innan karriären knappt hunnit börja.
I hans ställe kom Sergachev in och blev en bärande pjäs i den backkärna som vann två Stanley Cups och spelade ytterligare en Final. Innan han i somras tradades till Utah i syfte att öppna upp lite finanser för Julien BriseBois att leka med.
Jag tänker inte gå igenom resten av Drouins tid i NHL lika ingående som hans tid i Tampa, det hade blivit en för lång text. Men det är en karriär full av vändningar, besvikelser och frågetecken.
För trots all sin potential så blev han aldrig den frälsare Montreal hoppades på. Han blommade aldrig och en tid blefläckad av dåligt mående och bristfälliga prestationer gjorde att förhållandet i samförstånd inte förlängdes när sex år hade gått. Och med det fick Drouin börja om i Colorado där han, återförenad med juniorparhästen Nathan MacKinnon, påbörjat projektet med att göra den andra halvan av sin karriär mer framgångsrik och glädjefylld än den första. Och efter sommarens flytt till Long Island och New York Islanders så återstår det att se var framtiden tar honom.
Men känslan runt Jonathan Drouin kommer ändå alltid att bara vara ett enda stort frågetecken.
Så mycket potential, så mycket talang, men så lite att visa upp efter ett decennium i ligan.
Var han inte psykiskt redo för NHL? Var han dåligt förberedd att hantera motgångar? Var Alan Walsh inte den optimala agenten att ha när NHL-karriären började trögt?
Eller var det helt enkelt så att Tampa Bay var en dålig plats att landa på? En organisation som just lyft in Jon Cooper som ny huvudtränare. Som hade sina gubbar som han marinerat och faktiskt vunnit en Calder Cup med, som han ville bygga sin kärna av. Kanske var det resultatet av en organisation som inte riktigt satt sig som gjorde att Drouin hamnade i kläm, började fundera och aldrig riktigt återhämtade sig?
Slarvade Tampa Bay bort en talang? Förmodligen. I en annan situation i ett annat lag hade det kanske kunnat gå helt annorlunda.
Men jag har svårt att tro att man i Tampalägret ligger sömnlösa över att det blev som det blev. Man hittade sina gubbar, sin kärna och man vann med den. Man måste knäcka några ägg för att göra en omelett och så vidare.
Men för en hockeyvurmare är det sorgligt att se en sevärd lirare likt Drouin förgås. Det är en sorg för alla som älskar sporten.
Vi ska inte prata som att någon har dött här, han kan absolut ha några produktiva år till i NHL.
Men oavsett så kommer Jonathan Drouin alltid att vara föremål för en stor undran över vad som hade kunnat bli.
Tampa Bay
idag kl. 08:00
Vad hände sedan? Förstarundevalen. Del 4: 2013, Jonathan Drouin
Del 1-3 har kommit och gått, och redan är vi framme vid del fyra. Kära någon så fort det springer på. Och vi har kommit fram till Draften 2013 och den krokiga historien om Jonathan Drouin.
Emil Gummesson
gummesson_94@outlook.com
@EmilGummesson
