Tampa Bay
2025-08-13 08:00
Vad hände sedan? Förstarundevalen. Del 5: Strulputtarna, Anthony DeAngelo och Cal Foote
Nu var det dags för del 5, och vi kommer att ta det här på ett lite annorlunda sätt. Vi kommer kolla på förstarundevalen 2014 och 2017. Hur de hänger ihop, kommer att framgå av texten. Så läs den, är ni snälla.
Emil Gummesson
gummesson_94@outlook.com
@EmilGummesson
Det här kommer att bli en historia om två intressanta karaktärer, som inte var för sig fyller en hel text, men som tack vare sina gemensamma nämnare kommer kunna utgöra ett ganska intressant alster ihop.
För när vi kikar in på de förstaval Tampa Bay hade att förfoga över 2014 och 2017 så framkommer hisotrier om två strulputtar. Eller ja, kanske en strulputte och en ung man som lyckades med konststycket att klanta sig ur en hel karriär genom ungdomlig omdömeslöshet och fullständigt horribelt beteende. Men vi kommer dit.
Vi börjar med att ta oss tillbaka till 2014. Ett Tampa Bay som under Jon Coopers första hela säsong bakom bänken hade börjat sin återresa mot relevans genom att ta sig till slutspel. Väl där belv det tidigt respass mot Montreal i fyra raka matcher, men det går inte att säga att det inte ingav framtidshopp efter ett par år av sladdande i tabellen.
Men sitt förstaval behöll man, faktum är att man gick in med två val i första rundan efter att ha fått även New York Rangers förstaval i utbyte mot Martin St. Louis, ett val som man dock valde att trada sig ur i utbyte mot två andrarundsval, val som föll på två backar, vilket cementerade temat för den här draften för Tampas del.
Men nu ska vi prata förstaval, och med det nittonde i ordningen så valde man Anthony DeAngelo. En back som gick helt utanför den mall som Lightning både före och efter använt som mått för vilken backtyp man premierar.
För DeAngelo var en liten, rörlig och offensivt extremt skicklig back. Men det slutar ungefär där. Han var då, och har under hela sin karriär brottats med sin extrema endimensionalitet vilket har gjort att han i princip inte har gått att lita på så fort pucken kommit över på fel sida mittlinjen. Och hade det bara varit det så hade man nog såhär i efterhand ändå kunnat ta valet med de uppsidor det ändå erbjöd.
Men nu var det inte det enda frågetecknet. Inte det största heller för den delen.
För under sina juniorår så var DeAngelo, bortsett från en fantastsik offensiv kraft och prisad för sitt spel, också en ordentlig strulputte. Han visade sig ha stora svårigheter med att hålla sitt humör i schack och var bland annat avstängd vid två olika tillfällen för att ha kallat både motståndare och lagkamrater för okvädesord. Han var även avstängd för att ha varit på domare och hade då satt sig i en position där hans beteende lite skymde sikten för hans fina prestationer rent spelmässigt.
Men Lightning trodde att man hade verktygen för att få den opolerade yngligen att sträcka ryggen, rycka upp sig och rätta in sig i leden. Man förväntade sig att den morot som NHL-spel utgör skulle göra att DeAngelo växte upp och fokuserade på hockey istället för allt det där andra. Och man kan ju kanske inte klandra dem, bara blotta åsynen av Steve Yzermans bistra ansiktsuttryck borde kunna ge även den knepigaste av individer en anledning att kamma till sig. Men det skulle visa sig att Anthony DeAngelo inte var vem som helst.
För även om hans offensiva kvaliteter kom fram på ett bra sätt även på seniornivå, och att han först visade tecken på att ha lugnat ner sig lite, så var det hela tiden något som skavde. För trots att han producerade mycket så var man inte nöjda med hans defensiva spel vilket i kombination med att han hade svårt att bete sig utanför isen ledde till att han fick sitta av åtta matcher på läktaren.
Och just hans oförmåga att bete sig och fungera i en grupp var det som blev slutet för DeAngelo i Tampa Bay. Och även det som lyft frågan om han på sikt är en spelare för NHL.
För det har aldrig varit en fråga om talangen han besitter, vilken är fullt tillräcklig för att bygga en lång NHL-karriär på. Men då han aldrig lyckats bli tillräckligt habil defensivt för att anses som en komplett bra back har gjort honom lätt att avvara för hans obekväma sociala drag.
Eller obekväma kanske är i underkant. DeAngelo är ingen kul människa att ha i sitt omklädningsrum, han är för opolerad för att en klubb med självbevarelsedrift i längden ska orka med att släcka alla de bränder han springer runt och fjuttar på i tid och otid.
Det är därför han aldrig får fäste någonstans, det är därför han studsat runt och lyckats med koststycket att göra sig omöjlig var han är varit.
Och det är väl därför han fick ta en vända till Ryssland innan New York Islanders i fjol gav honom chansen att återstarta sin NHL-karriär.
Kanske har den militära diciplinen fått ordning på honom?
Eller kunde de skrupelfria oligarkerna se mellan fingrarna med hans mer ocharmiga sidor på ett sätt som över tid varit väldigt svårt för NHL-klubbar att göra.
Hur som haver så ser beslutet att ge upp på Anthony DeAngelo såpass tidigt som man ändå gjorde ut att enbart ha tjänat Tampa Bay Lightning väl, med ett par besparade gråa hår på kuppen.
Det för oss vidare till draften 2017, och den andra strulputten, eller nja, strulputte är ett väldigt milt sätt att uttrycka det.
För efter en skadefylld och knackig säsong hade Tampa Bay Lightning för första gången sedan säsongen 2012/13 missat slutspel. Det kan tilläggas att det också är den enda gången ett under en hel säsong Jon Cooper-lett Lightninglag missat slutspel fram till dags dato. Våren hade istället för att rusta för slutspel gått åt till att skicka iväg veteraner som Ben Bishop, Valtteri Filppula och Brian Boyle vid trade deadline.
Men det mest intressanta för den här historien som hände i anslutning till säsongen 2016/17 var att Lightning valde att ge upp på sin tidigare guldklimp i backstallet i Anthony DeAngelo. Det gjorde att man plötsligt hade en lucka och behov efter ett toppämne i sin pool av backtalanger. Man hade förvisso under säsongen lyft upp och fått oväntad utdelning på Jake Dotchin, en robust klump som är en väldigt facinerande historia helt på egen hand. Men det tomrum av en back som även kunde bidra offensivt fanns.
Och den killen trodde man sig hittat när man med det 14e valet i den första rundan av draften 2017 valde Cal Foote.
Son till den mångårige Coloradobacken och tvåfaldige Stanley Cup-mästaren Adam Foote fanns ledarskap och professionalism i modersmjölken. Och Cal, som bara månader efter att ha blivit vald av Lightning valdes till lagkapten i sitt juniorlag Kelowna Rockets kommandes från 57 poäng på 71 matcher säsongen innan, såg där och då ut som ett ämne som mycket väl kunde vandra i samma fotspår som sin pappa.
Med ett strålande hockey-IQ och en bomb till slagskott presterade Foote väldigt fin hockey på AHL-nivå. Dock hade han ett stort, och ganska ironiskt minus i sitt spel, sina fötter. Foote var, och är fortfarande, otroligt trög i sitt fotarbete. Att vara smart hjälpte honom otroligt mycket, det gjorde att han kunde spela NHL-hockey överhuvudtaget, men hans knackighet i skridskoåkningen gjorde att han hade stora problem att etablera sig i ett snabbt och rappt NHL.
Och med det så lyfte det aldrig för Foote, han var under tre säsonger till och från en del av Tampa Bay Lightning, och det hjälpte honom för all del inte att det var de kanske tre starkaste åren i organisationens historia. Men det billiga med effektiva komplement han kunde varit blev han aldrig heller. Och när hans kontrakt höll på att löpa ut under våren 2023 valde Julien BriseBois att handla med det lilla värde som Foote fortfarande tingade när han var en del av den monstertrade som tog Tanner Jeannot till Tampa Bay.
Så allt som allt så blev det en kort, ganska beige besvikelse till Tampakarriär för Cal Foote, och det vore synd att påstå att det lyft heller efter att han lämnade den soliga staten och flyttade till Tennesee. Faktum är att det är någonstans iochmed den flytten som det började gå utför på allvar.
För under säsongen 2022 så stämdes Kanadas Hockeyförbund, Kanadas Juniorliga CHL och åtta ej namngivna spelare från CHL av en kvinna för sexuella övergrepp som skulle ägt rum på London Delta Armouries Hotel i Ontario, vid en gala där Kanadas guldlag från Junior-VM 2018 deltog.
Enligt den utsatta kvinnan ska hon ha träffat de anklagade männen på en bar i London, Ontario, där en av männen ska ha bjudit henne på alkohol. När hon sedan blivit ordentligt påverkad så ska hon och mannen gått till hotellet och haft samlag. När det sedan varit klart ska de övriga anklagade männen anslutit till rummet, på inbjudan av den första mannen, och under lång tid utsatt henne för sexuella övergrepp när hon befann sig i en väldigt utsatt situation tack vare hennes kraftiga berusning.
Under lång tid var identiteterna på de anklagade männen okända. Men efter en polisutredning som ägde rum så kunde under början av 2024 kunde fem spelare ur laget namnges och ombads omgående att överlämna sig till Polisen i London, Ontario och efter att Foote, ihop med sina lagkamrater Alex Formenton, Dillon Dube, Carter Hart, Michael McLeod följt polisens uppmaningar kunde de åtalas för sexuella övergrepp.
Och här under veckan så kom då domen i fallet som friade alla de anklagade från anklagelser om våldtäkt, vilket såklart blivit föremål för en debatt om huruvida kvintetten nu ska vara välkomna tillbaka till NHL igen. Det är såklart väldigt polariserat, men det faktum man inte får blunda för här är att det faktum att man inte kunnat bevisa brott inte på något sätt bevisar att saker hänt som är djupt klandervärda och inte borde vara förenligt med de värderingar som ligan säger sig företräda. Bara den detaljen att de betett sig såhär när de representerar sitt land är något det lagts väldigt lite fokus på.
Sexualbrott är alltid otroligt svåra att driva rättsligt då det är saker som sker i det allra mest privata, vilket gör att ord för det allra mesta står mot ord, i vilket fallet blir att bägge parter har både lika rätt och fel. Det blir oftast kladdigt, luddigt och slutar i de flesta fall som detta, att bevisningen inte räcker, och gör den inte det, så spelar det rättsligt ingen roll vad som faktiskt hänt eller inte hänt.
I nuläget utreder ligan om huruvida man ska välkomna de fem unga männen tillbaka in i ligan igen. Men i ärlighetens namn så kanske den stora diskussionen kring vilka spelare det är en strikt hockeymässig förlust att inte ha i ligan, rör tre av de fem, där Cal Foote inte är en av dem.
Och i ärlighetens namn är det svårt att bry sig nämnvärt om det. Foote blev aldrig det man hoppades och trodde. Det hade kunnat bli en habil NHL-försvarare av honom, men inte mer än så. Det går tretton sådana på dussinet, så även om Foote skulle välkomnas tillbaka till ligan så finns det inte tillräckligt mycket där för att göra honom till något mer än en utfyllnadsback som pendlar mellan AHL och NHL.
Och med resultatet framför sig så duckade man från organisationen en jäkla kula när man lät Foote ingå i den monsteraffär som tog Tanner Jeannot till Tampa. Att den affären föll monumentalt fel ut, är en helt annan historia, men att man lyckades föregå allt det som nu uppkom kanske var värt ganska mycket bara det.
Men den intressanta frågan är hur mycket man visste. Om man hade vetskap om Footes inblandning i Hockey Canada-incidenten och därför valde att skeppa problemet vidare. Och vidare om Nashville också visste då de valde att låta honom gå när hans kontrakt gick ut. Men det kanske mest intressanta av allt, om alla visste, vad fick då New Jersey Devils att välja att skriva ett kontrakt med honom, ignorerandes den soppa som mycket väl skulle kunna komma att uppnystas? Särskilt då de redan hade en av de andra åtalade, Michael McLeod, i laget sedan tidigare. Det förefaller otroligt konstigt, för hockeybubblan är liten, och något som rör Hockey Kanada, rör på något vis hela hockeyvärlden. Det gör att jag har svårt att tro att man inte visste, eller åtminstone anade, vilket i sin tur får alla inblandade att framstå som otroligt naiva.
Det finns många frågetecken som ännu inte rätats ut. Men det vi nog med stor sannolikhet kan säga är att fem NHL-karriärer förmodligen är körda, att världens kanske starkaste hockeyförbund har ett stort förtroendekapital att återuppbygga och att Cal Foote nog såg något helt annat framför sig vid det här skedet i sin hockeyresa än att härja runt i den Slovakiska ligan.
Åtminstone får man ju hoppas det, annars är det väldigt många som slösat väldigt mycket tid och resurser på Cal Foote.
