Matchen

Bortalaget stormade ur portarna på Parc de Princes. Declan Rice var nära. Och jävligt nära. Och Martin Ödegaard också. Men det förbannade italienska monstret i buren Gianluigi Donnarumma stod i vägen. Hemmalaget låg på rulle. Khvicha Kvaratskhelia prickade stolpen. Désiré Doué prickade David Raya. Men Fabián Ruiz dunkade in ledningsmålet på volley. Arsenal fortsatte att pressa på. PSG fortsatte att kontra. Nära här. Nära där. Men 1-0 stod sig till paus. 

I andra började PSG bäst. Såg rakare och mer resoluta ut. Efter en dryg timme letade VAR fram en straff efter hands på Myles Lewis-Skelly. Tack och godnatt. Men Raya räddade Vitinhas tama försök. Kan det vara? Skulle vi kanske kunna? Vågar vi drömma lite igen? Fan heller! Achraf Hakimi vred in tvåan ett par minuter senare. Bukayo Saka reducerade, men vad fan spelade det för roll? PSG till München. Gratulerar!

Arsenal får bryta ihop. Igen. Ladda om. Igen. Börja om. Igen. Vi kan den här grejen vid det här laget. Det känns för jävligt ikväll, men imorgon går solen upp igen. Förhoppningsvis. Jag älskar den här klubben. Och det här laget. En dag kommer det att vara vår dag. Men det var inte idag. Vi måste åtminstone orka, våga, tro och hoppas att den dagen kommer. Annars får vi helt enkelt pyssla med något annat framöver. Och jag vet ingenting annat än det här. Inte du heller. Fuck it. Vi försöker igen i augusti, visst?

UTA!