1-0-ledning hemma på the Progress with Unity Stadium (nytt sponsornamn för Leigh Sports Village) och klockan närmar sig tilläggstid. Manchester United har varit det bättre laget, men inte spelat Everton av banan – nu, med några få minuter kvar, ska matchen bara spelas av.
Klockan har tickat in på matchminut 90, United räknar fel och Everton kommer fram längs högerkanten genom Melissa Lawley. Hon tittar upp, ser att Inma Gabarro löpt sig loss i straffområdet. Ett perfekt inlägg, en beslutsam nick, och säsongen dog för Manchester United.
I ett sista fåfängt försök att åtminstone göra någonting byter Marc Skinner in 16-åriga Layla Drury när den tredje av totalt fyra tilläggsminuter är spelade. Ett byte som egentligen inte spelar någon roll, det är för sent, det är över, säsongen har runnit United ur händerna.
Så hinner Drury ändå få tag i bollen, löper med långa ben längs högerkanten och ordnar fram en hörna. Fridolina Rolfö – som tidigare under matchen lite lojt uppvärmningsjoggat mot den bortre hörnflaggan – sätter full fart, nu finns ingen tid att spilla. En sista möjlighet.
Vi sätter bokmärke här. Vi går tillbaka något kapitel, först.
Efter att inte förlorat en enda match sedan början av december hade Manchester United radat upp tio segrar och två kryss – varav åtta av dessa segrar kom i följd fram till 22 februari – avancerat till kvartsfinal i Champions League och gått till final i ligacupen. En otroligt fin form, resultat har karvats fram när det behövts och minst lika ofta har det varit både övertygande och förtroendeingivande.
Det solida försvarsspelet med i princip inga insläppta mål var tillbaka, framåt bidrog spelare från alla delar av planen i målprotokollet. Livet lekte, med andra ord.
Sen kom Chelsea.
Det är märkligt det där, hur vissa saker kan vara mer eller mindre – åtminstone till synes – omöjliga att övervinna. En svaghet det inte går att få bukt med.
Genom året har Manchester United flera gånger lyckats vinna mot Manchester City, mot Arsenal och mot alla andra lag. Man har denna säsong visat att man kan stå upp mot några av de bästa motståndarna ute på kontinenten – men Chelsea är kryptonit. När Chelsea står på andra sidan är det som att United inte ätit sin dunderhonung, som att Obelix går in i strid hungrig och som att den där infernaliska Akilles-hälen blottas. Som att det bara inte går.
Några totala kölhalningar har det blivit, till exempel två matcher med sex insläppta mål på hemmaplan. Men ofta har det varit jämnt, United har kommit närmre, men inte tillräckligt nära. Inte sällan – kanske knappt hälften av gångerna – kan matcherna lämnas med beskrivningen att United varit minst lika bra och förtjänat bättre och med lite tur så hade... Men det spelar liksom ingen roll, i protokollet är det förlust ändå.
Den 22 februari var det dags för FA-cup, mot Chelsea. Sam Kerr gav hemmalaget ledningen, Simi Awujo kvitterade några minuter senare. Matchen gick hela vägen till förlängning. När United hade Jess-Park-i-stolpen-marginaler mot sig hade Chelsea Naomi-Girma-bufflar-på-hörna marginaler med sig. Jämnt, men förlust – stolpe ut. Någon vecka senare – efter ett landslagsuppehåll – var det final i ligacupen, mot Chelsea.
På något märkligt vis går man in med känslan av att det skulle kunna gå , att någon gång måste det ju gå.
Elisabeth Terland skickade avslut över, på andra sidan; försvarsslarv och mål i baken. United satte press på Hannah Hampton i Chelsea-målet, på andra sidan; förlorad duell och nytt insläppt mål. Förväntade mål är i princip lika, antal avslut och bollinnehav likaså – men i resultatkolumnen är det 2-0 till Chelsea och en förlorad titel.
Elisabeth Terland får promenera förbi pokalen i ligacupfinalen.
På något vis började luften pysa ut redan där. När sedan West Ham väntade på bortaplan några dagar senare var det som att ingen luft fanns kvar. Ett West Ham som Marc Skinners United bara vunnit mot på bortaplan en gång, och tre gånger fått med sig kryss. Ett West Ham näst sist i ligatabellen, ett West Ham som inte hållit nollan på nästa ett helt år. Men om man inte har någon luft kvar sitter inga passningar, inga dueller vinns, ingen fart visas – enda egentliga vägen framåt var att om och om igen skicka långa bollar från egen backlinje, och se dessa rinna ut till inspark eller hamna i West Ham-ägo. Hemmalaget stack upp och skapade lägen – det som United visat upp under drygt två månader var bortblåst.
En mållös bortamatch mot West Ham, samtidigt som Chelsea vann, gjorde att andraplatsen var tappad – och bakom frustar Arsenal genom att vinna och vinna och vinna och med två matcher i hand är andraplatsen i teorin deras, och United nere på fjärdeplatsen, utanför Champions League.
Att säsongen dog där och då är givetvis en överdrift – att nå topp tre i ligan fanns fortfarande i Uniteds egna händer, och en kvartsfinal i Champions League väntar mot FC Bayern.
Men det är inte bara senaste tidens resultat som gav matchen mot Everton en än större ödeskänsla, skadelistan har byggts på med spelare som Anna Sandberg, Jayde Riviere, Ella Toone, Leah Galton, Dominique Janssen och Ellen Wangerheim. Uniteds brist på bredd har inte varit tydligare, när laguppställningen mot Everton kom fanns sex spelare på bänken – två målvakter, två tonåringar som inte ens gjort en hel match tillsammans i seniorsammanhang och bara två etablerade utespelare.
Elisabeth Terland gav United ledningen, sedan kom den verkliga dödsstöten när Everton kvitterade i 90 minuten – och vi är framme, och tillbaka, vid Fridolina Rolfö och hennes hörnfot.
När kvitteringen släpptes in var det som att säsongen på riktigt dog – dels det rent mentala i att återigen tappa poäng och det rent matematiska med att halka längre tillbaka i tabellen. När det dessutom kommer dubbla matcher kommande veckor och skadelistan är vad den är går det inte att ha någon som helst form av energiläckage.
United skickade fram det som gick att skicka fram, och Rolfö svingade in hörnan mot första stolpen. I en duell med både försvarare och målvakt lyckades Melvine Malard få huvudet på bollen och – i ordets rätta bemärkelse – trycka in segermålet. Arenan exploderade, glädjen på plan gick inte att ta miste på. Ett mål vi kan komma att titta tillbaka på när säsongen är slut och säga; det var målet som gav oss Champions League .
Med en panna återuppstod säsongen.
Toppen av WSL-tabellen, 24 mars 2026.
Samtidigt, i London, hade Chelsea släppt in en kvitteringsboll från London City Lionesses och därigenom lämnat platsen i förarsätet om en Champions League-biljett till Manchester United. Nu är det så att United har grepp om att komma topp tre, men, det kan fortfarande vara så att det krävs resultat mot Chelsea i säsongens sista omgång. Statistiken talar inte för United…
Antal matcher lagen emellan: 19
Antal Chelsea-segrar: 16
Antal kryss: 2
Antal United-segrar: 1
Antal Chelsea-mål: 43
Antal United-mål: 12
Antal matcher med uddamålsförlust för United: 8
En positiv aspekt för United är att Chelsea inte på något vis är omöjliga denna säsong – förutom för just United då. Statistiken mot Chelsea är underkänd, med stora bokstäver – det går inte att linda in på något annat vis.
Chelsea är den stora jobbiga bossen på slutet, den man måste ta sig förbi för att nå hela vägen. Två FA-cupfinaler har förlorats mot just de blå London-laget, nu även en ligacupfinal. Säsongen United kom tvåa i ligan skilde två poäng lagen emellan, men Chelsea tog alla sex mot United – kryss i en av ligamatcherna och titeln hade varit Uniteds.
Någon enstaka seger mot Chelsea, och synen på Marc Skinners prestationer med Manchester United hade varit en annan. Om det är någon gång det är läge att på riktigt peta ned Chelsea från sin piedestal så är det nu. Manchester City har redan gjort det i kampen om ligatiteln, tänk om United kan haka på – bryta mark – och gå om .
Först är det dock annat att fokusera på. Onsdag 25 mars är det Champions League, första kvartsfinalen mot FC Bayern – hemma på Old Trafford. Sedan Manchester City hemma i ligan – även det på Old Trafford – och sedan retur i Tyskland.
Malard-nicken har gett nytt liv, och när man är åter från de döda är man farlig – nu kör vi hela vägen in i mål. Se upp, här kommer Manchester United.
Till sist…
… returen i åttondelen av Champions League skulle mer eller mindre bara spelas av, och när Julia Zigiotti Olme och Jess Park ökade på totalen till 5-0 mot Atletico Madrid var det inget snack om saken. I FA-cupen blev det 2-1-förlust mot Chelsea efter att matchen gått hela vägen till förlängning, Simi Awujo gjorde Uniteds mål. I ligacupfinalen mot samma motstånd blev det, trots en jämn tillställning, 2-0-förlust . En bedrövlig insats mot West Ham gav bara 0-0 , sedan hade vi den där händelserika matchen mot Everton där Melvine Malard nickade in 2-1 i sista minuten efter att Elisabeth Terland gett United ledningen i första.
… det kom väl inte som en chock precis, att Japan skulle vinna Asiatiska mästerskapen – har man Hinata Miyazawa i laget är det nästan lite fusk . Nu kommer japanska tillbaka till Manchester och en plats på mittfältet som står och skriker efter henne, men först lite vila.
… det är den tiden på året där man börjar kika mot nästa säsongs lagbygge. Leah Galton och Gabby George är två spelare som kan hänga löst i sommar. Galton, främst på grund av återkommande skadebekymmer, och George på grund av ökad konkurrens och att hon inte riktigt hittat sin högstanivå efter korsbandsskadan.
… sitter och tittar på lite kontrakt som går ut. Ona Batlle – håva upp pengarna (ja, jag drömmer)! Står inte ut med tanken på henne i Chelsea eller Arsenal. Mapi León – en personlig favorit, bra fot, men håller farten? Värt att kolla i alla fall. Georgia Stanway – absolut, ge Arsenal och de andra en match. Katie McCabe – avskyr att möta McCabe, men vänsterkanten hade nog mått bra av en jobbig jäkel. Millie Bright – nej, här ska United hålla sig borta. Ruby Mace sitter på kontrakt med Everton, men bara 22 år gammal har hon stor utvecklingspotential och kan fylla en bra plats både som mittback och på mittfältet. Ska United kunna utmana de bästa behöver man titta mot de bästa och mest talangfulla.
Ona Batlle och Mapi León.
… Phallon Tullis-Joyce är en makalös målvakt, någon som saknat Mary Earps senaste säsongerna? Tystnad.
… i januari kom Lea Schüller, Ellen Wangerheim och Hanna Lundkvist in, och hittills är det väl ingen av dessa som stormat fram. Lundkvist har spelat mycket, och fått en viktig roll när de andra ytterbackarna gått skadade – hon har gjort det helt okej. Schüller har inte hittat rätt, varken i målprotokollet eller i spelet, och Wangerheim har haft svårt att hitta sin roll i laget och en självklarhet i att hon hör hemma på denna nivå. För båda är det nytt land, och en ny utmaning att anlända mitt under en säsong – jag är övertygad om att det kommer bli bra, men än är det lite Bambi på hal is.
… gult kort mot Everton, Julia Zigiotti Olme avstängd i derbyt mot Manchester City.
… när de andra faller står Maya Le Tissier . Vi är 35 matcher in på säsongen, och – föga förvånande – har Le Tissier fortsatt inte missat en enda minut. Hon är helt makalös – samtidigt blottas Uniteds brist på adekvata alternativ, det krävs faktiskt att Le Tissier spelar varenda minut.
... mitt i all nervositet inför kommande United-matcher är det skönt att koppla bort med Rögle BK i SHL-kvartsfinalen. Men så kommer nervositeten där, och nu är den dubbel istället...
… skadelistan och tätt matchande är en ursäkt, men Marc Skinner behöver ändå kunna förända matchbilder och hitta alternativa vägar. Att, i princip från första minut, se sitt lag bara slå långt utan mål och riktning håller liksom inte. Matchen mot West Ham var en plump i protokollet, absolut, men det finns kvalitet för mer än det som presterades.
… mittback, ytter, central mittfältare och ytterback. Där har vi prioriterade områden till sommaren.
… på pappret känns FC Bayern för tuffa, tunga och svåra. 21 segrar och ett kryss sedan förlusten mot Barcelona i början av oktober. Ouff.
… som ni vet nu, onsdag 25 mars; Manchester United – FC Bayern. Sedan Manchester-derby till helgen och retur i Champions League kommande vecka. Därefter landslagsuppehåll och sedan tre avslutande ligamatcher – om det inte också blir en fortsättning i Europa.
Månadens spelare: Maya Le Tissier
Månadens mål: Melvine Malards segermål mot Everton . Det går inte att övervärdera betydelsen av att kämpa in den bollen i mål, dels gav det två poäng som nyss fallit från United, men främst gav det en känsla av att United kan komma tillbaka. Att säsongen inte rinner mellan fingrarna. Snyggast var ändå Jess Parks 2-0 mot Atletico Madrid .
Några tunga förluster, men ändå någon form av positivitet inför kommande, riktigt tuffa, matcher. Vad tänker ni om säsongens sista månader?
