Everton - Leeds United
1 - 0

Everton - Leeds United 1-0

Det var degraderingsfinal och det var en av Leeds Uniteds sämsta insatser i år. Kanske rent av den sämsta.

Eftersom Leeds inte lyckats få tag i en riktig ersättare till avskedade Jesse Marsch lät man i veckan meddela att Michael Skubala fortsätter ta hand om klubben så länge.
Michael Skubala, caretaker of Leeds United, står det.
Inte tränare.
Jag säger att jag tycker att det låter lite fint, det där med caretaker och så börjar en diskussion om tränare verkligen är "så jävla viktiga". Jag fick själv, tillsammans med två till, hoppa in som caretakers efter att en tränare kuppats bort för några år sedan. Vi skulle bara spela klart en säsong (det var två månader kvar) och det enda målet var att inte trilla ur division två med klubben, och det lyckades vi med.
Jag tror inte vi gjorde så särskilt mycket, vi tre, annat än att ta ut lag, snacka med domare, fixa byten och prata med pressen efteråt (det var det ingen ville, telefonen kastades runt i bussen som en het potatis då nt ringde - vad skulle vi säga? Vi hade ingen plan, vi bara körde och det var inte bra men det räckte?).
Delvis ovis (eller ignorant, om man så vill) av den erfarenheten gick jag in i den dialog som pågått i sjok under veckan.
I längden är det klart man behöver en tydlig idé och någon som styr, men om man bara ska överleva ett par månader?
Visst fan vet väl spelarna något sånär vad de ska göra ändå, och stommen i Leeds (som förvisso nästan är helt skadad just nu) består ju knappast av några gröngölingar. De är över 30 de där som varit med längst.
Inte avsevärt yngre än unga tränare, eller en rätt ung caregtaker.

Alla pratade gott om Michael Skubala.
Efter 2-2 mot Manchester United skrev Liam Cooper i sitt brev till fansen om hur talangen som finns i den här truppen tydligt framträdde, och berättade att arbetet under den tillfälliga tränartrion fungerat mycket bra.
De har förstås behövt skruva på ganska mycket, står det.
Cooper bekräftade utan att säga det rakt ut också det som de flesta gått runt och vetat utan att veta det; att spelarna varit delaktiga i Marschs marching orders.
Vi har tvingats hantera en svår situation där vi förstås delvis också är ansvariga, men då resultaten fortsatt svikta behövde vi agera och jag tycker inte att någon ska tvivla på vårt engagemang, skrev han.
Han avslutade med att glömma tacka Jesse Marsch för den här tiden.

Nästa att prata gott var Luke Ayling, som i samband med sin kontraktsförlängning i veckan berömde Michael Skubala och hans assistenter Paco Gallardo och Chris Armas.
Han menade att fastän Leeds inte vunnit något av mötena med Manchester United (lättare start kan man få, förstås) går tydliga förbättringar redan att skönja, särskilt 2-2 på Old Trafford var ett styrkebesked.
- Jag vet inte vad som händer bakom kulisserna, sa han sen. Eller om vi ens är i närheten av att få en tränare. Men Skubes och hans gäng har gjort ett briljant jobb såhär långt. Jag tycker vi visat med vår arbetsmoral och vår lagkänsla att vi kommer fortsätta hänga i tills det vänder.

Klarar man sig så pass väl i ett dubbelmöte mot Manchester United ska väl Everton inte vara värre, tänkte jag och började längta efter lördagen då Skubala skulle få fira sin första triumf och vi skulle vinna viktig mark precis ovanför botten.
Och så blev det idag och degraderingsfinal.
Satt och skruvade rastlöst på mig i fåtöljen och väntade på att Aston Villa - Arsenal skulle ta slut. Tittade på startelvan och funderade lite på om det verkligen är bättre att starta med Summerville före Brenden Aaronson och om Patrick Bamford inte borde börja på bänken ändå?

Föga förvånande är det nervigt och trevande.
Inget av lagen är bra.
Den ofta ganska skrovliga hemmapubliken på Goodison Park är spänd, och efter tjugo minuter ungefär växlar deras lag upp och tvingar Illan Meslier till sitt första ingripande.
Maximillian Wöber är en konstant källa till oro i backlinjen, han hinner inte med och han missar varje markering. (I halvtid kommer han att bytas ut mot Rasmus Kristensen som kommer in som högerback och flyttar in Luke Ayling i mitten men det har inte hänt här än och oron stiger och stiger.)
Leeds skapar ingenting framåt.
Jack Harrison fungerar inte som playmaker, Willi Gnonto är ovanligt osynlig och Patrick Bamford har knappt puls.
Det ser bedrövligt ut.

Den enda gången jag ser Leeds göra något som ett lag under de första 45 minuterna är när Tyler Adams och Dwight McNeil ryker ihop efter att den senare knuffat den amerikanska mittfälaren och denne svarat med att dra ut honom i kragen (nåja) till reklamskyltarna.
Då kommer det Leedsspelare farande från alla håll.
Luke Ayling är där och först tänker jag att han ska "lugna" Tyler Adams, men han gapar på McNeil. Illan Meslier jagar Abdoulaye Doucouré och alla knuffas och drar i varandra.
Titta, sammanhållning! utbrister jag förtjust för hittills har Leeds varit utspridda över hela planen och inte haft någonting med varandra att skaffa. Men nu! NU sluter de upp och "försvarar" sin kamrat.
Nu vänder det, tänker jag.
Och kanske, kanske åker Tyler Adams ut för den där attacken -enda gången Adams går till anfall i matchen!- på McNeil, som nästan skickar upp honom på läktaren.
Men nej.
Det gör han inte, och inte vänder det heller.
Efter en mållös första halvlek (Leeds har 0 skott på mål) sjunger den tillresta publiken Sack the board och Orta it's time to go.

Sedan PL försvann från vanliga Viaplay pausade jag mitt skrivande på Leedsredaktionen, eftersom det är väldigt svårt att skriva om matcher man inte ser. Men nu har vi betalat den där tilläggsavgiften till Telia, nu är det igång igen och det är andra halvlek också.
Eller?
Jag tittar och ser liksom bara samma Evertonattack spelas upp om och om igen, som om streamen hackar.
Det gör den såklart inte.
Det är hemmalaget som spelar som ett lag och gör sånt som lag gör: bygger upp och anfaller. Om och om igen anfaller de, och i den 64 minuten betalar det av sig då Alex Iwobi hittar Seamus Coleman ute till höger. Illan Meslier förväntar sig en krossboll och lämnar ett vitt gap mellan sig och nätet och den vägen tar bollen och så leder Everton.
Det är inte orättvist, men det är synd om Meslier.

Jag väntar på att Leeds ska svara på det här, och jag väntar och väntar.
Ingenting händer.
De fasta situationerna är skrämmande dåliga.
Spelarna är över uthällda över hela planen. De saknar formation, det finns ingen riktning i det de gör, det finns ingen som leder, ingen som passar - det är kaosfotboll som råder.
Repliken kommer inte.
Jag väntar än och då tog matchen tog slut för flera timmar sedan.

Det enda som kanske kommer är en slags punkt på diskssionen om tränare och vad de gör, om de verkligen gör så mycket alla gånger.
Om det inte "kan gå" att i alla fall överleva ett par månader utan en ändå?
För här ser vi hur det ser ut när två lag som båda nyligen avskedade sina möter varandra; det ena har som man gör skaffat en ny. Rejäle Sean Dyche, som skrämt in någon sorts disciplin i Evertonspelarna.
De är långt ifrån bra, men de uppträder som ett lag.
Medan det andra, vi med caretakern, yrar runt som huvudlösa höns, och genom sådana springer till och med inte särskilt bra lag lätt igenom med de tre poängen.

Inför nästa omgång ligger Leeds plötsligt näst sist i tabellen.
Nästa omgång möter vi de enda som ligger under oss: Southampton, som slog Chelsea borta med 1-0 samtidigt som vi förlorade idag.

TV: Leeds förlorade ångestmatchen mot Everton – efter målvaktstavla