" Born at Stafford in 1904, Joe Hulme was a right-handed middle order batsman, right-arm medium bowler and superb deep fieldsman. He represented Middlesex 223 times between 1929 and 1939 and accumulated 8,103 runs (av. 26.56) with twelve centuries and a top score of 143. He hit 1,000 runs in a season three times with a best of 1,258 (av. 34.94) in 1934. He bagged 89 wickets (av. 36.40) with a best of 4 for 44 and he held 110 catches ."
Detta är det första som kommer upp när man söker på Joe Hulme. Som en fotnot lite längre ned.. han spelade också en del fotboll. Jamendåså...då ägnar vi oss åt Joe Hulme-fotbollsspelaren.
Född i Stafford som sagt och efter en inledande kort karriär i sin ungdom i den vackra staden York, så landade han i Blackburn som 20-åring och under en kort tid fick han ett rykte om sig om att vara den snabbaste spelaren på gräsplanen. Svår att få grepp på, svår att hinna med, avig och gick i luckor som knappt fanns. Herbert Chapman behövde en sådan spelare i sitt växande lag och lade upp 3,500 pund för hans tjänster och Joe Hulme kom till ett lag där Jimmy Brain och Charlie Buchan gjorde målen. Hans snabbhet och explosivitet gav eko och ett citat om honom var " By the end of the first season Hulme's startling pace had become his trade mark, his main trick being to push the ball past the opposing full-back then tear past him as if he never existed ."
Säsongen 1926/27 gjorde Brain och Buchan nästan 50 mål mellan sig och Joe Hulme var med i uppspelen till väldigt många av dem. Antingen som passningsläggare, som "hockey-passning" eller bara för att han rev upp ett stort hål i försvaret. Han deltog i cupfinalen 1927 och var sedan med hela vägen fram till första pokalen 1930. I finalen, som inte bara är känd för att Arsenal vann utan för att luftskeppet Graf Zeppelin gled över arenan, så spelade Joe Hulme en sidoroll, men firade med laget efter pokalen. Parallellt hade han även gjort några landskamper.
Det är dock efter pokalfinalen som Joe Hulmes karriär riktigt tar fart i Gunners. Med genombrottet för Cliff Bastin, så får han en riktig lekkamrat i anfallet och efter ligagulden 30/31 så gjorde han 20 mål 1932/33, bland annat två hattricks. Året efter var han skadad större delen av säsongen, men kom tillbaka och vann ligaguld 194/35 och cupguld 1936. Man skall inte bortse från att han innan han nätat 20 mål, så gjorde han 14 mål per säsong under några år- inte dåligt för en spelare som primärt var ytter. Samtidigt som han var ytter, så hade han något enkelt och obesvärat omkring sig. Ofta omarkerad och med ett elegant driv i steget som gjorde att han gled förbi sina försvarare. Någon beskrev det som att skära med en varm kniv genom smör. Hulme gick rakt fram-nyttjade sitt driv, plockade läderkulan och beroende på situation, antingen mål eller passning. Det hände ofta. Gunners öste in mål på denna tid. Två-tre mål per match i snitt och det gjorde att anfallsspelet där Hulme var viktig blev det tidningar och motståndare koncentrerade sig på.
Men långsamt tar även en snabbt flyende ytters tid slut och likt många snabba spelare, så fick han sina törnar och han blev mer och mer skadad. Det blev bristfälligt med spel i de kommande säsongerna och 1938 flyttade han till Huddersfield, där han sedermera avslutade sin karriär. Intressant nog så spelade han med Huddersfield i 1938 års FA-Cup-final och blev därmed den förste spelaren som gjort fem FA-Cupfinaler.
Efter karriären tog han den intressanta rollen som biträdande tränare för Tottenham och sedermera tränare. I några år. Han avgick några år senare och levde ett stilla liv fram till 1991, då han dog 87 år gammal.
374 matcher och totalt 125 mål för Arsenal under perioden tar honom högt upp på listor av matcher och mål. Joe Hulme- en sann Arsenal-legendar.
Tack Joe Hulme.
