Özil avslutar karriären
Mesut Özil har efter en period av spekulationer slutligen valt att gå ut och bekräfta det som många medier redan hade rapporterat om. Nämligen att han väljer att avsluta sin fotbollskarriär. I Arsenal kommer Özil för alltid bli att bli ihågkommen. För det han gjorde på planen. För det han inte gjorde på planen. För det som pågick utanför planen. För den personlighet han, på gott och ont, var och är. Özil har lämnat fotbollen men han lämnade ingen oberörd.
Minns ni hur vi mådde den 2 september 2013? Det är klart att ni gör. Rykten hade börjat att cirkulera redan dagen innan men vi vågade inte riktigt tro att det skulle bli verklighet. Mesut Özil var påväg att skriva på för Arsenal. Det offensiva navet på såväl Real Madrids som Tysklands mittfält var påväg till norra London. Özil var vid det laget blott tjugofyra år gammal och stod på toppen av sin karriär. Att han i det läget skulle välja ett Arsenal som vid den tidpunkten inte hade vunnit en enda titel på över åtta år kändes både orimligt och orealistiskt. Det var för bra för att vara sant förutom att det inte var det.
Med bara timmar kvar innan transferfönstret skulle stänga annonserade Arsenal att övergången hade gått igenom. Klubben hade sprängt sin tidigare rekordsumma för spelarinköp och betalat drygt en halv miljard kronor för att ro affären i hamn. När nyheten briserade hade området utanför Emirates Stadium redan fyllts till bredden av extatiska rödvita supportrar och internet sprängdes samtidigt i bitar. Ingen övergång som jag kan minnas under mina tjugofem år med den här klubben har väckt ett lika stort engagemang. Ingen spelare har kommit med lika stora förhoppningar och förväntningar.
Mesut Özil blandade och gav under debutsäsongen. Efter en riktigt stark höst tappade både han och laget tempo i ligaspelet under vintern och våren. I FA-cupen gick dock laget som tåget. Spurs, Coventry, Liverpool och Everton avfärdades en efter en och efter ett dramatiskt straffavgörande mot Wigan i semifinalen väntade en final mot Hull. Özil startade i finalen på Wembley som även den blev en nervkittlande historia. Efter ett tidigt tvåmålsunderläge kunde Arsenal vända och vinna efter ett avgörande mål på tilläggstid av Aaron Ramsey. Klubbens första förlösande titel på nio år. Özils andra säsong påminde en del om den första. Både för honom personligen och för laget generellt. Högt och lågt i ligaspelet men även den här våren var Arsenal ostoppbara i FA-cupen. Özil assisterade nye lekkamraten Alexis Sanchez till ett av hans två mål i semifinalsegern mot Reading. I finalen mot Aston Villa gjorde Özil sin dittills kanske bästa insats för Arsenal. Han var majestätisk tillsammans med Santi Cazorla på mittfältet och bidrog stort till att Arsenal tillslut kunde vinna komfortabelt med hela 4-0.
Säsongen 15/16 var förmodligen Özils starkaste i England på ett individuellt plan. Han avslutade säsongen med makalösa 19 assist i ligaspelet. Det räckte dock inte till någon titel den här våren utan han fick vänta till nästkommande säsong innan han kunde bärga sin tredje seger i FA-cupen. Den här gången efter att ha besegrat Manchester City i semifinalen och ligavinnarna Chelsea i finalen. I januari följande säsong valde Alexis Sanchez att lämna Arsenal för Manchester United men i samma veva valde istället Özil att krita på ett nytt guldkantat kontrakt med klubben. Vi var många som gladdes över den förlängningen men det här skulle dessvärre visa sig vara början på slutet för Özils tid i klubben. Samma vår valde Arsène Wenger att pensionera sig efter otroliga 22 år på tränarposten. Ett beslut som skakade om alla i och runt Arsenal men som påverkade Özil mer än vad vi då kunde ana.
Wenger och Özil hade en speciell relation. Det fanns en tyst överenskommelse mellan de två som gav Özil vissa privilegier och befogenheter som andra spelare saknade. Såväl på som utanför planen. Wengers uttåg och Unai Emerys intåg skulle komma att förändra Özil position. Emery accepterade inte den offensiva frihet som Özil tidigare haft utan krävde ett större defensivt ansvarstagande. Inte heller utanför planen fungerade relationen mellan den nye tränaren och lagets storstjärna och bäst betalda spelare. En maktkamp uppstod tidigt och Özil hamnade allt längre ifrån startelvan. Han fick spendera tid på läktaren eller i bästa fall i en biroll ifrån bänken. En ohållbar situation för klubben som pågick från och till under hela Emerys sejour på Emirates.
När Emery fick foten och ersattes av Mikel Arteta fick Özil ett visst lyft men det skulle inte bli långvarigt. Ett halvår senare var han tillbaka på läktaren och i en öppen konflikt med tränarstaben. När Arsenal återigen vann FA-cupen den sommaren fick Özil följa matchen hemma från soffan. Transferfönstret kom och gick men Özil blev kvar i klubben trots att han inte ens blev registrerad i truppen till hösten. Det blev allt mer Instagram, TikTok och Playstation. Han vattnande sitt växande varumärke men fotbollen hade kommit att bli sekundär. Under januarifönstret gick tillslut flyttlasset till Turkiet och där har Özils karriär fortsatt på inslagen väg. En del toppar men mest dalar. Konflikter och skadefrånvaro har avlöst varandra de senaste två åren. Idag kom det väntade beskedet om hans farväl till fotbollen.
Özil har haft en fantastisk karriär. Han har vunnit den inhemska cupen i Tyskland, Spanien och England. Blivit ligamästare i Spanien och var en central del av det tyska landslag som blev världsmästare 2014. Den största delen av karriären spenderade Özil i Arsenal. Under åtta säsonger blev det sammanlagt 254 framträdanden, 44 mål och 79 assist. Få spelare har varit föremål för så mycket debatt som Özil var under sina år i klubben. Ännu färre har varit mer begåvade än vad han var. Åsikterna om Özils eftermäle kommer att vara många. Analyserna om vilken vikt han har haft kommer att vara varierade. Det är i sin ordning. Han är komplicerad, okonventionell och kontroversiell. Precis som ett geni måste få vara.
Tack för allt Mesut!
TV: Det bästa från Özils säsong i Arsenal 2019/2020
