Stadens hjärta vågade tro, men hjärtat gick i kras

Middlesbroughs säsong tog igår slut när man föll precis innan mållinjen och blev ikappsprungna av Coventry. Semifinalen i uppflyttningskvalet slutade 1-0 till bortalaget i himmelsblått.

Det som absolut inte fick ske, skedde igår kväll, djupt inne i den engelska industrins kärna. 
Det finns inte många städer i England som är i djupare behov av det finansiella stödet som Premier League-fotboll medhaver som Middlesbrough och området Teesside. Denna stad, som i England inte ens officiellt erkänns som stad, utan ses som en så kallad “town”, ligger i djupt förfall. Flera butiker i stadens centrum stängs i rask fart ned, och allt fler invånare uttrycker sig illa kring områdets framtidsutsikter. The Mirror (2023), utsedde i år Middlesbrough till Storbritanniens farligaste ställe att bo på, då staden på senare tid har upplevt den högst uppmätta brottsstatistiken per capita i hela landet. Tees Transporter Bridge, som en gång var en ståtlig symbol av bravur för Middlesbrough, har nu tagits ur bruk då renoveringskostnaderna inte kan täckas av lokalstyrelsen. 

Stadens forna ikon, står nu i skymundan

Middlesbrough har under lång tid varit i djupt behov av någon sorts framgång, och i år uppenbarade sig möjligheten för sportslig framgång. I matchen mot Coventry rasade Boro dock ihop, då vikten av stadens sorger och förväntan kanske blev allt för tung för de oerfarna spelarna. Gustavo Hamer blev dubbelmötets enda målskytt, och hans mål föranleddes av en assist från Viktor Gyökeres. Middlesbrough var inte sig lika i anfallsspelet. Under hela säsongen gjorde Boro näst mest mål av alla i ligan, men på de fyra senaste matcherna lyckades man endast göra ett enstaka mål. En av de få spelarna som var på tårna hela matchen var den amerikanska målvakten Zack Steffen, som under långa perioder räddade kvar det rödklädda laget i matchen. Även utanför planen visade sig Steffen störst, då han kunde ses krama om ett flertal ledsna unga Middlesbroughsupportrar utanför stadion efter matchen. 

Inför matchen. "Deep in my <3 I do believe." Foto: @borochubster på Twitter

Scenerna efter förlusten påminde om att få en dolk djupt inträngd i bröstet, en dolk som tömde ens hjärta på röd livskraft, medan himlen ovanför målades i motståndarlagets färger. Samtidigt som himmelsblåa Coventry svävade, var spelare av en annan tillhörighet kvar nere på marken. Chuba Akpom, säsongens skyttekung, hade under långa perioder av säsongen uttryckt sin glädje över att få spela i Boro, och menade ofta hur han alltid spelar med “ett leende på läpparna.” Efter slutsvisslan stod han och grät, som man aldrig har sett en man gråta förut, omfamnad av sin tränare Michael Carrick. Akpoms och lagets tårar spred sig kvickt till publikens kinder. Trots tårarna kunde Red Faction, Middlesbroughs supportergrupp, höras sjunga högt, långt efter slutvisslan. 

Jag, som många andra på Teesside, har gått och dagdrömt om Premier League i snart ett halvt år nu. Många av oss stannade nog aldrig och tänkte till, och insåg att vi faktiskt inte ännu var där. 

Redaktionen önskar stort lycka till, till både Luton Town och Coventry City som helt förtjänt har tagit sig till finalen på Wembley i London. Må bästa lag vinna. 

TV: Gyökeres bakom det avgörande målet

0 kommentarer