Vilken fantastisk match vi gör denna eftermiddag. Det borde nästan räcka med att skriva så. Första halvlek gör vi inte så bra, men alla våra chansningar i startelvan trasas sönder och redan i 55:e minuten är våra byten slut. På planen återfinns dock elva svartblå krigare som slåss med heder och stolthet för att tvåla till Milan.

Innan matchen blåstes igång hade jag inte mycket hopp om att dessa tre poängen skulle bärgas. Alla skador gjorde oss för svaga trodde jag. Man blir helt lyriskt när man ser Burdisso, Cordoba, Cruz och alla klart mer stjärnprydda spelare gå ut och kämpa till oss segern, som egentligen endast handlade om prestige.

Matchen böljade spelmässigt fram och tillbaka den första halvleken och Milan hade ett antal farliga chanser, framförallt på frisparkar. Bonera hade en hyfsad koll på Zlatan som dessutom fick en varning för filmning när Bonera sparkade undan benen på honom i straffområdet. Svensken som på sistone uppmärksammats för sitt nyhittade lugna temperament bryr sig knappt om det felaktiga domslutet utan kör vidare med full fokus.

Crespo får ett par bra chanser i första halvlek. Den häftigaste kommer efter ca 20 minuter när Figo skojar med Massimo Oddo ute vid vänster hörnflagga avslutar med en tunnel på italienaren och krossar mot Crespo vid bortre stolpen. Argentinaren kommer dock halvsekunden sent in och chansen rinner ut i sanden.

Efter 40 minuter händer det som inte får hända, men som alla Interfans mer eller mindre visste skulle ske. En halvskadad Dacourt orkar inte täcka sin yta ordentligt och Ronaldo samlar upp bollen strax framför vår samlade backlinje. En snabb tempoväxling och en vänster bredsida är lika otagbar som den alltid är när Ronaldo slår den. 0-1 och man svor och rev sitt hår här hemma i TV-soffan.

Dacourt får bytas av i paus och Burdisso flyttar upp som släpande mittfältare. Med tanke på hur detta funkade mot Valencia, så höjdes knappast förväntningarna om en kvittering. Inter börjar ändå andra halvlek bestämt och domsluten är inte längre så pinsamt enkla att få med sig för milanspelarna. Crespo springer sig som vanligt trött efter 50-60 minuter och Mancini (som slapp läktaren, trots Livornokortet, ouppmärksamt av mig i införrapporten) agerar direkt med att lägga sitt sista byte på Julio Cruz.

Argentinaren springer rakt in från avbytarbänken och avslutar i mål. Detta efter att Zlatan trollat ute på högerkanten, med Paolo Maldini och Dida fumlat med krossen. 1-1 och Zlatans fokuserade men ändå så zlatanistiskt lekfulla spel gör att hoppet tänds om poäng i denna matchen.

Med Cruz i målform börjar Milans försvar svikta ordentligt. Crespos löpningar hade inte fått många bollar, men med Cruz’s betydligt enklare och tyngre spelstil trycks Milan tillbaka.

Med kvarten kvar i matchen vinner Cruz bollen i duell med Marek Jankulovski och efter ett kallt inspel till Zlatan sitter ledningsmålet. Anfallsduon visar återigen att de är fantastiska på att förstå varandra och hitta varandra i svåra kombinationer.

Ancelotti vill sedan få igång anfallsspelet med att sätta in Gourcuff, detta resulterar i absolut ingenting (förutom lite fnitter åt hans otroligt roliga löpteknik) och istället behåller Inter initiativet ända tills slutsignalen.


Zlatan visar sin klass i denna matchen och idag ger han svar på tal till alla dem som gärna försöker kalla Ronaldo något annat än en ren desperationsvärvning. Vi hade Ronaldo under hans bästa år i toppfotbollen, vi stöttade honom under hans svåra skadeperioder och han flydde som en kanin. Idag pryder han som köttbulle, toppen på en gammal sleten julgran där allt fler ljus slocknar men allt för få byts ut. Vem bryr sig när en sådan idiot pissade på oss och stack till Madrid… när vi har Zlatan.