Som nyanländ i Brasilien och redan efter några timmars sömn efter lång atlantflygning till sydsidan om ekvatorn, kommer jag omedelbart i kontakt med "landet fotboll" när jag nyfiket bekantar mig med TV:ns kanaler. Jag bläddrar bland 30-talet kanaler och på ca 5 av dessa är det något om fotboll eller någon match som visas. Efter en knapp månads tid i Rio har jag förstått att det inte går att hitta någon tid på dygnet där inte fotbollen intar den mest centrala plats i en brasses liv.
Vaknar alldeles för tidigt en morgon av slammer och skrik. Vad i helv.., tänker jag och släpar mig nyvaket fram till fönstret. Där nere är det sophämtarna som visserligen gör sitt jobb men som samtidigt tar sig en "fem-minutare" och spelar fotboll med en soppåse som de lindat något tygstycke om. De dribblar, tacklas och skriker och glömmer helt sin sömniga omgivning. Jag kikar förbluffad på händelsen och den som kommer avsluta spelet skickar, bollen/påsen via en klackspark i en elegant lyra rakt ner i sopornas rätta utrymme. Game over! Tre sopåkare blänger surt efter "målskytten”, alltså klacksparkaren av soppåsen. Typ, hur kan Du med att avsluta vår match innan ens "fem-minutaren" är färdig?
Med sopåkarna i minne och hur de längtade efter en boll så blir det kanske lite lättare att förstå att vi inte heller ser några otekniska brassar på en bollplan. Jag var lite nyfiken innan min resa hit om jag kunde göra några avslöjanden bakom läcker brasse fotboll. Det tycker jag att jag har. Kanske inget nytt och revolutionerande men åtminstone en personligen utökad förståelse för den s.k. brassetekniken har jag nu tillskansat mig. Den oerhörda glädjen som här finns till bollen är naturligtvis basen till "brassetekniken". Men jag ser fler förklaringar än så…
...fortsättning följer
