Till minne av Bosse Larsson: Jag har fått vara med om mycket"
För att hedra minnet av den nyss bortgångne Bosse Larsson återpublicerar Himmelriket den intervju som Magnus Johannson gjorde med honom för drygt fjorton år sedan. Texten var en del i serien "Vägen till München" som uppmärksammade 30-års-jubileet av Malmö FFs finalplats i Europacupen.
Jag har en kompis som heter Roger. Han höll väl egentligen mest på IFK Göteborg när vi lärde känna varandra för rätt många år sedan. Inget konstigt med det, bor man i Varberg faller det sig oftast naturligt. Men han har en stor idol, och denna idol heter Bosse Larsson. Vi pratar inte mycket fotbollslag med varandra, men om Bosse kan vi prata länge och kärleksfullt.
Jag har en chef som heter Ingmar. Han håller stenhårt på IFK Göteborg. Ingmar bor också i Varberg, så det är likt Roger inget märkvärdigt med det. Men lika likt Roger har han en spelare som han sätter mycket högre än alla andra. Ingmar har gått så långt att han köpt sig en T-shirt med Bosse Larssons ansikte på magen; att det sitter ett MFF-märke väl synligt på samma framsida ser han som ett pris värt att betala.
Personligen har jag haft två fotbollspelare som jag verkligen beundrat och sett upp till under mina snart 43 levnadsår. Den ena heter Johan Cruyff och den andra är, naturligtvis, Bosse Larsson. För några dagar sedan ringde jag den sistnämnda för den här intervjun. Hur öppnar man ett samtal när man har tusen frågor, men inte har tid för en bråkdel av dem?
Nåväl, något måste man starta med så: Vem är den bästa spelare som han har spelat mot?
– Johan Cruyff var riktigt bra, svarar han utan större betänketid. Jag har mött många bra fotbollsspelare, men Cruyff var något alldeles extra.
Anledningen till att frågan måste ställas är att alla spelare från den här generationen, som jag pratat med, menar att Bosse är den bästa spelare de spelat med. Eller mot. Förutom att jag ville ta reda på vem den bästa motspelaren har varit, undrar jag också hur han ser på detta faktum att alla höjer honom så till skyarna.
– Jag kan inte svara på det, jag har ingen aning. Vill andra säga så får de väl göra det.
Jag försöker få fram vem han anser vara den bästa medspelare han någonsin haft, men svaret blir rätt likt det förra.
– Det är så många man spelat med som har varit bra så det är väldigt svårt att välja ut någon. Jag har svårt att svara på vem som varit bäst.
Jag tänker att det är lika bra att lämna ämnet och för in det på vad det egentligen skulle handla om: Malmö FF:s Europacupspel 1978-79, som till slut tog laget hela vägen till finalen i München. I tur och ordning ställdes man mot AS Monaco, Dynamo Kiev, Wisla Krakow, Austria Wien och Nottingham Forest. Bosses främsta minne är bortamatchen mot det polska laget Krakow. Det kan tyckas märkligt, då det var den enda matchen som laget förlorade innan finalen. Men förklaringen kommer.
– Det var ett domarmisstag som gjorde att vi förlorade den matchen. Sånt etsar sig fast. Men ser man till vilken match där vi spelade som allra bäst i får jag nog säga Monaco borta (1-0 till MFF, efter att den första matchen på Stadion slutat 0-0. Reds. anm.). Det var en riktigt svår match på förhand och i och med segern var vi ju vidare.
Att Bosse Larsson nämns som den bästa spelaren många spelare säger sig ha mött eller haft i sitt lag kan ha sin förklaring också i det faktum att han var oerhört anpassningsbar. Idag kallas en spelare som kan placeras lite varstans på planen och utföra ett hyfsat jobb för sitt lags Magnus Erlingmark. Ett sådant epitet borde väl ingen vilja ha, när man skulle kunna bli benämnd som sitt lags Bosse Larsson.
Eller det kanske vore att ta i?
För vem skulle komma på tanken att jämföra en församlingspräst med Gud eller en fysiklärare med Stephen Hawking?
Den enda likheten mellan Erlingmark och Bosse Larsson var att det gick att placera dem var som helst på planen. Punkt. Men där Erlingmark, med all respekt, för det mesta gjorde ett bra jobb, utförde Bosse nästan alltid ett utomordentligt arbete.
I matcherna mot Monaco spelade han innermittfältare hemma och anfallare borta. Mot Kiev var han mittback borta och anfallare hemma. I de bägge mötena mot Krakow, som skulle visa sig bli hans sista i MFF-tröjan, var han åter mittback.
Hade han något emot att bli flyttad runt så eller såg han det som en bekräftelse på sin användbarhet?
– Hade något emot? Nä, det hade jag väl inte. Det är ju tränaren som bestämmer sådant. Jag kände mig hemma på alla platserna, så det var inget konstigt för mig i alla fall.
Det är en enastående prestation, tycker jag.
– Ja, det kanske man kan säga. Men jag var van att spela på en massa olika positioner från pojk- och juniorlaget. Jag tror till och med jag var ytterback någon gång i ungdomen, så det är väl bara yttermittfältare och målvakt som jag inte provat på.
Var på planen trivdes du ändå bäst?
– Det är klart att man på mittfältet var med mycket i spelet och på ett annat sätt än på övriga positioner. Där hade jag nog spelat mest om jag själv fått välja.
I den 32 minuten av första halvlek hemma mot Wisla Krakow i kvartsfinal 2 lämnade Bosse Larsson Malmö Stadions gräsmatta för sista gången som aktiv spelare. Knäet smärtade och det fanns inga alternativ till att byta. Det visade sig att korsbandet var av. Operation väntade och semifinalerna och finalen fick spelas utan MFF:s viktigaste spelare. Bosse medger att det var väldigt bittert att missa dessa höjdpunkter.
– Jag tycker än idag att vi hade haft en stor chans att vinna Europacupen om vi hade haft fullt gäng. Det var ju inte bara jag som var skadad och borta, det samma gällde Krister (Kristensson, reds. anm.), Staffan Tapper och Roy Andersson.
Är det något du grunnar på än idag?
– Nä. Inte ett dugg.
Inte det minsta?
(Skratt) – Nä. Jag har fått vara med om så mycket så det finns inget att fundera över en missad match.
I stället för att spela finalen mot Nottingham satt Bosse jämte de andra skadade spelarna, samt fruar och MFF-folk, på det väldiga Olympiastadions branta läktare. Matchen i sig var inte mycket att glädjas åt. Den engelska segern var rättvis och MFF skapade inte mycket. I slutet av första halvlek avgjorde Trevor Francis med matchens enda mål.
– Då upplevde jag det som väldigt tragiskt för egen del att inte få vara med i en sån match efter att ha spelat ihop med grabbarna i så många år. Det hade varit intressant att se vad vi hade kunnat åstadkomma med alla hela. Det är ju inte heller så att det är särskilt många svenska lag förunnade att gå hela vägen till en Europacupfinal. Jag tror inte det nånsin kommer att upprepas. Sen är det klart att det var snopet när målet kom som det gjorde. Vi hade haft en bra chans lite innan men inte lyckats få in bollen.
Trots att du satt på läktaren i finalen, ser du den här Europacupresan som ditt främsta MFF-minne?
– Nej, det finns så många fina minnen med MFF så det vill jag inte säga. Jag har varit med om sex SM-guld och en massa annat. Då skulle jag hellre säga att det första guldet var det roligaste att ha varit med om. Det var lite speciellt ju i och med att det var första gången.
Hänger alla medaljerna framme hemma i lägenheten hos dig?
– Nej du, det gör de inte.
Så då går du inte där och putsar dem och minns?
– Nej, för fan. Det händer att jag putsar på mina bägge Guldbollar faktiskt, men inget annat.
Bob Houghtons betydelse är inte ringa för era framgångar, men är det något annat som du vill framhålla?
– Vi hade en jäkla fin sammanhållning inom gruppen. Jag tror faktiskt det är stor skillnad mot hur det är idag. Du vet, vi var ett gäng malmöpågar allihop, ja utom Ingemar Erlandsson då, men han smälte in fint trots att han kom från Glimåkra (skratt). Dessutom var vi ett riktigt bra lag och hade lätt för att snappa upp Bobs idéer om hur fotboll skulle spelas.
Du valde att trappa ner i Trelleborgs FF, som då låg i division 3, i stället för att fortsätta i Malmö efter din skada.
– Jag var såpass gammal (Bosse är född 1944, reds. anm.) att det kändes svårt att komma tillbaka till den höga nivån efter en sån svår skada. Då var TFF lite mer lagom. Jag ville ju ändå hålla igång lite grand.
För några veckor sedan trappade du även ner i ditt yrkesliv och gick i pension. Hur går det?
– Än så länge funkar det bra, men det är klart att det är en omställning. Å andra sidan bör jag ha mer tid att se MFF framöver nu. Det är en jättefin arena vi har fått så det känns roligt att kanske ta sig dit lite oftare framöver.
Du har ju dessutom fått se vårt nya stadion från en plats som är få förunnade, nämligen mittpunkten, när du slog den symboliska avsparken i premiärmatchen.
– Ja, det var riktigt stort för mig att få göra det. Det är ingenting man kommer att glömma bort i första taget.
Framför mig på bordet ser jag anteckningsblocket med alla frågorna som jag både har ställt och inte ställt. Jag hade noga förberett samtalet, intervjun, med frågor i rätt ordning, de viktigaste först utifall att han inte skulle vilja prata med mig så länge. Bosse ställer sällan upp i media, har valt ett liv borta från uppmärksamhet och strålkastarljus på sin egen person. Detta har självfallet starkt bidragit till den Greta Garbo-liknande effekt det har blivit runt MFF:s största ikon genom tiderna. När jag slog hans nummer var jag således inte säker på hur jag skulle bli mottagen. Men frågorna på bordet framför mig kom snart i andra hand och i stället blev det ett samtal där ett svar fick föra fram nästa fråga. Ostrukturerat, men synnerligen trevligt. Åtminstone för mig.
Innan vi avslutar samtalet vill jag bara berätta för honom om min kompis Roger och om min chef Ingmar. Han är tyst en liten stund innan han säger:
– Det känns rätt stort när du säger det så. Jag kan berätta för dig att jag har fått en del brev till och med från helsingborgare som skrivit hur mycket jag som spelare har betytt för dem. Sånt uppskattar man.
Det blir tyst i luren några sekunder igen.
– Det är klart att sånt är roligt, det går inte att förneka, säger han till slut.
