"Vergonia!" skanderade farbröderna på läktaren när slutsignalen för söndagens derby ljöd. Det betyder skam och sammanfattar de nittiosex spelade (nåja) minutrarna mycket väl. Atalanta spelade slarvigt, utan varken skärpa eller glöd. Brescia ungefär likadant (till och med värre, med ett man mot man-spel som hörde 70-talet till) och det hela kändes som slöseri med tid.

Skräcken att förlora tycks ha de blåsvarta i järngrepp. Meningslösa långbollar centralt varvades med försök till slarvigt kortpassningsspel mitt på plan. Det är föga förvånande att nu tre matcher (270 minuter) spelats utan att ett enda mål gjorts. Och det är föga förvånande att Atalanta, som enda lag i Serie A, inte vunnit en enda match på tolv omgångar. Ingenting på kanterna, inga genomskärare. Ingenting. Niente. Negot.

Finns det hopp? Det ser mörkt ut menade L'Eco di Bergamo, vars löpsedlar skrek "Impotenta Atalanta" Helt utan glöd och hjärta menade Glenn Strömberg som tolkade söndagens match som stark längtan tillbaka till serie B. Och Nja säger vi som för första gången på länge såg de blåsvarta på plats och inte bara på tv. Man behöver inte vara medgångssupporter för att hänga med huvudet en dag som denna.

Gianpaolo Pazzini överraskade positivt i matchens inledning, men linkade sedan av planen efter bara 37 minuters spel. Budan kändes bara stor och tung och Albertini, var han ens med? Natali är den enda som kan omnämnas i någorlunda positiva ordalag. Han slet i alla fall. Möjligen också Marcolini.

Detta blir en kort matchrapport. Det finns liksom inga ord.