Sju minuter.
Det är så lång tid det tog innan matchen fick sin riktning. Ett rött kort. Och plötsligt stod vi där igen med hjärtat i halsgropen och en hel match kvar att överleva.
Mot IF Elfsborg borta är det brutalt att spela med tio man. Det vet alla. Men det är också där man vill se något. En reaktion. En jävla stolthet.
Från läktarhåll hinner man knappt landa innan det känns som att luften går ur. Inte för att det blir rött, sådant händer ( även om det var riktigt jäkla onödigt) Utan för hur resten av matchen utvecklar sig.
När 1–0 kommer är det nästan som ett kollektivt “inte igen”. När 2–0 kommer börjar man titta på klockan. Inte för att man vill gå hem utan för att man undrar hur laget tänker svara. Det är det som skaver.
Att spela med tio man är en uppförsbacke.Men att göra det utan att det riktigt brinner är värre. Vi på läktaren fortsätter. Det gör vi alltid. Vi sjunger även när det är 0–3. Vi står kvar när det är 0–4.För att stötta HIF är inte ett resultat det är ett tillstånd. Men man vill känna att det går åt båda håll. Man vill se någon som vägrar acceptera att matchen är körd.
Någon som tar en extra löpning trots att benen är slut. Någon som visar att det svider att bära tröjan när det går tungt.
Helsingborgs IF är större än en cupmatch i februari. Men mentaliteten vi visar i februari följer med oss till april. Och till september. Och till de där matcherna i oktober när allt ska avgöras.
Det handlar inte om att vinna varje match. Det handlar om att visa vilka vi är särskilt när det blåser.
Vi supportrar har stått kvar genom degraderingar, genom omstarter, genom löften om nystart.Vi står kvar nu också. Men någonstans vill man slippa känna att sju minuter kan rasera en hel kväll.
Man vill se ett lag som svarar på motgång inte bara hanterar den.
För om 2026 ska bli annorlunda kan vi inte vara så sköra. Vi måste vara svårare att knäcka än ett tidigt rött kort.
