Nittio minuter.
Det är så lång tid en match varar. Men ibland räcker det med bara tio för att känna vart den är på väg. Bortamatchen mot Sirius blev en sådan kväll. Inte för att allt rasade direkt. Utan för att den där känslan smög sig på, ni vet den känslan när laget aldrig riktigt tar tag i matchen. Att energin och initiativet saknas.
Och det är nog det som skaver mest. För fotboll handlar om att vinna och förlora matcher. Det vet vi alla. Men det handlar också om vad man visar däremellan och just nu ber klubben mycket av oss supportrar. Vi ska fortsätta tro. Fortsätta komma. Fortsätta ha tålamod.
Och det gör vi. Vi åker land och rike runt. Vi står kvar i bortasektioner när det blåser kallt. Vi sjunger när matchbilden inte riktigt ger oss något tillbaka. Men någonstans måste det också komma något från andra hållet. Från laget. Från ledningen. Från dem som ska visa vart HIF är på väg. För det som oroar mig är inte en enskild match. Det är känslan av att laget fortfarande letar efter något som borde vara tydligt, nämligen en riktning.
Vi supportrar kan stå ut med mycket. Det har vi visat genom åren. Men om ni vill att vi ska fortsätta tro då måste ni också ge oss något att tro på.
