Det är vår i luften och jag ska uppleva min första match för säsongen på hemmaplan. Jag är taggad, förväntansfull och lite nervös. Inte för hur matchen ska gå utan för hur splittringen på läktaren kommer att märkas av.
Redan förra säsongen kunde man känna den, man kände att det var på väg men jag hade hoppet uppe och trodde att det kommer vända.
Men jag hann inte ens upp på läktaren innan jag kände av och såg att vi är inte längre en enad klack. Utan nu är vi ett ”vi mot dem”.
Missförstå mig rätt, jag är glad att det kommer in nytt blod, att fler engagerar sig och att fler vill förstår vad det innebär att följa Helsingborg IF. Men när det nya blodet innebär en splittring som visar sig vara såhär stor, då kan jag inte stå bakom det.
Idag stod jag redo för att sjunga en av det finaste låtarna jag vet, på gator röd och blå. Inte ens det klarade vi av att genomföra tillsammans som ett. Vi är inte längre ett enad stöd.
När det gäller matchen så hade jag kunnat skriva om både bättre och sämre insatser, om hur domaren verkade sakna en ordentlig utbildning i fotboll och om hur det röda kortet är onödigt.
Men det är inte där mitt fokus hamnar, inte under matchen och inte efter den heller. Utan det enda jag kan tänka på är den där förbaskade trumman (det ekar fortfarande i mitt huvud). Den slås på i tid och otid och inte ens i takt, den används som en röst och sång vilket den inte skulle göra. Jag ville ge trumman en ärlig chans och efter 90 minuter på plan 10 kan jag inte påstå att jag är speciellt imponerad.
Vi är kända för att synas och höras, oavsett vart vi är och oavsett hur många vi är. Vi är kända för att överrösta de trummorna som slås på Olympia och vi är kända för att vara en enad och stolt klack. Vi har alltid haft en värdig läktarkultur.
Idag står vi delade i två, en sida med nytt blod som inte vill göra sina röster hörda utan har tagit till ett fruktansvärt instrument. Sen har vi den sidan som fortfarande brinner för den läktarkulturen som vi burit med stolthet genom alla år, som vill göra sina röster hörda och som idag visade att vi kan överrösta och överleva utan en trumma, även om det var vår egna. Vi visade att allt som krävs är supportrar som brinner för sitt lag.
Att ge trumman plats på södra stå är som att säga att ni har gett upp, ni har inte mer att ge och inget mer att säga. Ni står inte längre bakom det som Helsingborg är och ni väljer att ge upp innan säsongen ens har börjat.
Jag ber till högre makter att trumman stannar hemma den 3:e april och att vi alla kan visa oss enad, stolta och att det är vi som är DI RÖE.
