“Larry Bird is not walking through that door, fans. Kevin McHale is not walking through that door, and Robert Parish is not walking through that door. And if you expect them to walk through that door, they’re going to be gray and old. What we are is young, exciting, hardworking, and we’re going to improve. People don’t realize that, and as soon as they realize those three guys are not coming through that door, the better this town will be for all of us because there are young guys in that (locker) room playing their asses off. I wish we had $90 million under the salary cap. I wish we could buy the world. We can’t; the only thing we can do is work hard, and all the negativity that’s in this town sucks.” - Rick Pitino
Det är mars. Det vill säga månaden mellan försäsong och seriespel i en region där mycket just nu handlar om fotboll, förväntningar, nyförvärv och vem som egentligen är bäst förberedd. På en annan kontinent och för mig själv betyder Mars istället College-basket, skrällar, och att mina pengar flyger iväg som migrerande fåglar till ljudet av CBS berömda signaturmelodi.
Kanske är det just därför College-ikonen Rick Pitinos citat i början av denna text kom till mig samtidigt som Alvin Nordin slog bort ännu en boll i ett moment av stress och nonchalans. För vi har nått den där punkten nu. Den som jag vet skulle komma. Den som jag vet Stevie Grieve skulle få gå igenom, precis som alla andra tränare i Helsingborgs IF fått göra. Lika förutbestämd som sommartid och lika naturlig som ett glas mjölk till maten.
Den nordvästskånska negativiteten och pessimismen är en del av vilka vi är. Till viss del var det en del av framgångsreceptet till varför vi som klubb lyckades trampa vidare under många framgångsrika år och en övergångsritual för alla tränare. En del tränare tar det till sitt hjärta och blir allt mer envisa och bestämda i sin ideologi. En del tränare är själva mer pessimistiska och självkritiska än vad intervjuer och korta videoinslag förmår att förmedla.
Tyvärr för Grieve börjar jag mer och mer landa i att pessimisterna just nu har rätt.
En del väljer säkert att slå bort kritiska och pessimistiska röster med att det just nu är tidigt och att HIF har mött Allsvenska lag med ambitioner av att vara på övre halvan. Kanske väljer Grieve att som så många andra före honom peka på en skruvjärns-tight budget som och att vi inte kan förvänta oss några rödblåa Mchale, Parishs eller Birds på planen. Ett argument som har vikt och som också bör nyansera en bild av ett lag som över två matcher, om vi ska vara helt ärliga, varit helt chanslösa över 180 minuter.
Samtidigt är det vid den andra hälften av Pitinos ord som jämförelsen sviktar och helt förlorar sin egentliga kongruens med dagens HIF.
För jag tycker inte riktigt HIF spelar skiten av sig just nu. Jag tycker inte heller att man ger sig själv en ärlig chans att, om inte vinna matchen, på allvar tävla mot ett lag som på papperet ska vara bättre.
Ett rött kort efter sju minuter är givetvis förödande. Men ser man till enskilda situationer och ögonblick ser jag ett vilset, desorganiserat lag som kämpar med sin egen förmåga att försvara sig självt.
En indianare och 1-0 innan klockan tickat till 5 minuter spelat är självklart ödeläggande men ser man till 90 minuter fotboll ser jag ett lag som har extremt svårt att med eget spel skapa chanser för mål framåt.
Oavsett om du är pessimist, optimist, fotbolls-anarkist, eller för den delen osäker folkpartist måste även du erkänna att det är vissa saker inom sporten fotboll som går före allt annat, inklusive fotbollsmässig taktisk desorganisation. Nämligen koncentration i kritiska lägen, intensitet och hårt arbete.
Till viss del har jag saknat det från HIF över dessa två matcher. Till stor del kan jag argumentera för att det var det som var avgörande till de stora siffrorna. För ett lag som aktivt försöker hitta en ny offensiv identitet får det inte bli en del av en återkommande kultur.
Istället har Stevie Grieve nu innan säsongen ens börjat, fått till en känsla av en psykologisk måstematch mot GIF Sundsvall om en vecka. För det är förvisso sant att negativiteten i den här staden suger ibland och det är också sant att några Krafth, Gashis eller Finnbogasons inte lär gå igenom dörrarna på Olympia, även fast Loret Sadikus intåg kan ge dig intrycket att tiden står still.
Men det är också sant att HIF:s unga aorta måste börja inse allvaret och spela baksidan av sig. Annars är det som var Svenska Cupen 2026 inte en kort miniserie av kalla kårar producerad av Bonnierkoncernen, utan istället bara inledningen av en skräckfilm där vi alla ser var det barkar hän.
