Wembley - here we come! Det satt långt inne ,och fan vad svårt man ska göra det för sig själva. Men man kan iallafall inte klaga på underhållningen.
Nästa gång man får frågan: ”hur är det att heja på Leeds?” finns det bara en sak att göra - plocka fram gårdagens match. För den matchen gestaltar verkligen hur det är att vara Leeds-supporter. Inte en sekund kan man känna sig säker.
Leeds var verkligen på tårna. Det var ett helt annat lag jämfört med vad man har sett de föregående matcherna. West Ham var inte heller dåliga, men Leeds hade övertaget.
Tanaka ger Leeds ledningen en bit in i första halvlek. Bollen tar på försvararen, i ribban och in - alltid kul att se honom i målprotokollet.
Leeds ser komfortabla ut, men West Ham har spelare som kan ställa till det, främst Jarrod Bowen. En 0-1 ledning är aldrig säker, det har Leeds fått erfara flera gånger under säsongen.
Hemmalaget är fortsatt med i matchen och i andra halvlek sätter dem tryck och man jobbar sig in i matchen. Men helt plötsligt får Leeds en chans, Max Kilman fäller Aaronson i straffområdet och Leeds får straff efter VAR-granskning.
Calvert-Lewin förvaltar straffen och 0-2 till Leeds.
Här känner man sig lugn, jag har redan börjat fira och drömma om Wembley. Men man ska aldrig vara säker på något. Hemmafansen lämnar arenan men snart håller fjärdedomaren upp + 11 minuter i tillägg. Jag suckar nervöst. Det kommer bli långa elva minuter.
West Ham sätter tryck genom främst Bowen, han drar ett skott i stolpen och bollen slås in på retur, 1-2. Hemmafansen stormar in igen.
Nu kan det bara gå åt ett håll, och det är precis det som sker. Bara minuter senare står det 2-2.
Jag blir varken förbannad, ledsen eller besviken. Jag börjar snarare att skratta, för det är så skrattretande och typisk att detta skulle ske. Att man aldrig lär sig från sina misstag. Hur många gånger under säsongen har man backat hem helt och hållet när man tagit ledningen och bara bjudit in motståndarna att sätta tryck?
Matchen till förlängning. West Ham trycker på. Lucas Perri gör bort sig när han försöker nicka och Castellanos slår in 3-2, men det blåses av för offside.
West Ham skulle göra ett till mål som också blåses av. Och matchen går till straffar. Om det inte hade varit nog med dramatik så tvingas West Ham också till målvaktsbyte.
Piroe missar första straffen. Den nya unga målvakten Finlay Herrick står för räddningen. Kul för honom, men ännu roligare för Perri som lyckas rädda nästa straff, och en till efter det. Att Perri är duktig på straffar kan man inte förneka.
Struijk sätter i alla fall den avgörande straffen och Leeds vinner. Tackar. Äntligen är den berg och dalbanan till match över. Bredvid mig sitter farsan och säger: ”Max, jag kommer inte leva så länge till om matcherna fortsätter såhär. Jag kommer få hjärtinfarkt. Att heja på Leeds är inte bra för hälsan, för någon.”
Leeds bokar i alla fall in sig till sin första FA-cup semifinal på 39 år. Chelsea visar sig senare stå för motståndet. Det ska bli grymt spännande att se.
Visst är det riktigt skönt med vinsten, men jag hoppas verkligen att det blir en ögonöppnare för resten av säsongen. För sådär kan man inte tappa en ledning, och det är som sagt inte första gången heller.
Men oavsett, applåder till Leeds. Bara ni för guds skull kan sluta göra det så förbannat svårt för er själva.
