Det kändes så satans konstigt.
Allt var ur synk, det kändes i magen, min kroppsklocka upplyste mig om att detta inte stämmer - när notisen från forzaappen om att laguppställningarna hade släppts plingade till i telefonen vid klockan 15. På en måndag. Matchen hade satts till måndag på grund av Nottingham Forests Europaäventyr föregående vecka, och det faktum att det är ”Bank holiday Monday” i England. Men avsparkstiden kändes ändå märklig.
Jag hade som matchrapportör för övrigt närmast osannolik tur med tiden. Just DENNA dag hade jag så lite att göra på min journalistpraktik att min handledare skickade hem mig vid 15.30, 90 minuter tidigt. Nu kunde jag kolla även första halvlek med fullt fokus.
Inte för att jag ville kolla på matchen. Eller. Så kändes det i alla fall när Nottingham Forest gjorde 1-0. Efter två minuter. Forest ytter tog emot bollen på högerkanten, rundade Cucurella oerhört enkelt och slog ett inlägg till en helt fristående Awoniyi. Med tanke på hur dåliga vi har varit det senaste var det på ett sätt knappt förvånande.
Men ändå. Det ska inte se ut så här. Nottingham Forest hemma kommer ALLTID att vara en match som jag förväntar mig att vi ska vinna. Man måste kunna sätta vissa krav som supporter. Även i skumma tider som dessa.
Ändå tog vi tag i matchen efter Nottinghams ledningsmål, och radade upp flera chanser.
Enzo slog ett listigt inlägg i vänster offensiv innerposition som nästan nådde en fristående Palmer på bortre stolpen. Några minuter senare sköt samma argentinare i stolpen från liknande position.
Men det spelade ingen roll, för bollen ville inte in. Och med ca en kvart spelad kom ett till Nottingham Forest-inlägg, som letade sig förbi alla i försvaret och nästan nådde Awoniyi. Malo Gusto, som hamnade bakom Awoniyi, drog honom i tröjan och Nottinghamanfallaren gick ner. Domaren blåste straff.
Rätt eller inte? Svårt. Visst går Awoniyi ner enkelt. Men det är, som kommentator Anders Bjuhr också nämnde, oerhört enfaldigt av Malo Gusto att ge Awoniyi en så enkel anledning att göra det. Ska du sänka någon i eget straffområde ska du väcka så lite uppmärksamhet som möjligt. Inte dra någon i tröjan bakifrån.
Matchen fortsatte (tyvärr). Jag letade desperat efter en anledning att slippa kolla klart. Kunde jag sticka tillbaka till jobbet? Upplysa min handledare om att jag faktiskt kom på något som behövde göras?
Det var för jobbigt. Jag fortsatte självspäkningsprojektet. Och konstigt nog fortsatte faktiskt vi att hålla i spelet. Enzo, som var inblandad i det mesta, sköt ett skott precis utanför straffområdet som tog på en Forestspelares hand i straffområdet. Stamford Bridge-publiken skrek efter straff, men Anthony Taylor var inte lika givmild som tidigare. Jesse Derry, akademiprodukten som fick chansen från start på vänsterkanten, var pigg, och skapade oråd i Nottingham-försvaret. Men inget mål.
På ett sätt var situationen snopen. Om Enzos stolpskott bara hade varit någon decimeter längre in hade matchen sett annorlunda ut. Men matcher avgörs av marginaler och vi hade dem inte på vår sida. Eller: vi SÅG INTE TILL att ge oss själva marginalerna. Thiago Silva skymtades i Stamford Bridge-publiken och jag tyckte synd om honom. Skämdes.
Läskig scen - och tråkig debut
Men så händer ibland saker som får en att glömma fotbollen för en stund. Några minuter innan paus kolliderade Jesse Derry med en Forestförsvarare offensivt straffområde. Derry gick till marken på ett oroväckande vis, och såg knappt ut att vara vid medvetande till en början. Minuterna gick och akademiprodukten byttes till slut ut. Ett tråkigt slut på en annars förtroendeingivande debut. Vi hoppas på ett kvickt tillfrisknande.
Det gick så lång tid att jag nästan hann glömma bort att Anthony Taylor faktiskt hunnit ge oss en straff i situationen som orsakade skadan. Cole Palmer stegade upp. Missade. Straffen var svag. Första halvleken tog slut och laget buades av plan. Vi börjar bli vana vid det.
Levi Colwill kom på till andra halvlek. Det var kul att se honom. Tyvärr gick han dock bort sig när Nottingham Forest gjorde 3-0. Han stod alldeles för högt och lät en genomskärare gå förbi sig. Awoniyi fick öppet mål och gjorde sitt andra för dagen.
Vid den här tidpunkten valde matchrapportören (jag) att stänga av matchen. Jag ska inte säga exakt vad som hände, men ett antal väl valda könsord yttrades.
Det var helt enkelt inte försvarbart att stirra på en skärm när det var sol och blå himmel ute och vi spelade som vi gjorde.
Innan jag började publicera denna matchrapport såg jag att vi hade fått ett mål bortdömt för offside. På håret. Seems about right. Jag hann också se Joao Pedro göra en reducering, med en cykelspark. Det var vårt första mål på många, många minuter, men det förändrade inte helhetsbilden av eftermiddagen.
Bara en sak kvar att bry sig om
Jag är villig att köpa att vi faktiskt inte var helt usla i dag, och att matchen, om vi hade haft fler marginaler på vår sida, hade kunnat sluta väldigt annorlunda. Men ändå. Vi förlorar stort. Igen. Och nu är CL-spel nästa säsong matematiskt uteslutet.
När jag försöker hitta en förklaring till varför vi förlorar sådana här matcher landar jag ofta i orutin. En för ung trupp med för många spelare som har bytts ut de senaste åren är så lättskakad, har inte den grundläggande stabilitet som krävs för att vända ofördelaktiga matchbilder.
Jag tror också att spelarna helt enkelt är för omtumlade av dubbla tränarbyten, och för nedkörda mentalt av den senaste tidens digra resultat. Kanske har de, med vetskapen om att CL-positionerna är så långt borta (och nu uteslutna) redan checkat ut. Det har jag gjort i alla fall.
Här i från och framåt lägger jag allt fokus på FA-cupfinalen. Det enda som kan ge något ljus i denna överkörda grävling till säsong.
