Utgången av denna match var i och med rådande läge i tabellen inför i princip oviktig. Allas blickar var istället riktade mot en och samma man. Han som är så älskad av och givit så mycket glädje, minnen och fotbollsgodis till detta Atalanta och Bergamo. Josip Ilicic, min personliga favorit som under våren haft en tung period med psykisk ohälsa som hållit honom borta från spel. Det har det spekulerats kring vidare det här var det sista vi fick se honom uträtta på en fotbollsplan vilket självklart är ofantligt tråkigt. Jag har all respekt för det beslut som han väljer att ta men självklart hoppas jag och tror att det sista kapitlet fortfarande inte är skrivet för Josip i Atalanta. Denna gänglige sloven med en motorik likt en ballerinas har med sin fantastiska vänsterfot och underbara kroppsfInter varit en fröjd att få ha bevittnat det han har uträttat. Jag vill inte skriva av honom helt och väljer därför att se detta som hans comeback istället för avsked även om indikationen självklart säger motsatsen. Samtidigt måste han prioritera sig själv och jag hoppas att den prioriteringen är att han kommer tillbaka till fotbollsplanen.



Matchen är som sagt vad det är och jag vill inte lägga alltför stor vikt vid att man förlorar. Det är en mellanmjölkssäsong helt enkelt i jämförelse med tidigare års överprestationer. Det är egentligen helt naturligt att det kommer en motreaktion och fram till Zapatas skada såg det faktiskt riktigt bra ut. Det är snarare denna ovissa framtid med nya ägare (även om Percassi fortfarande är med i bilden) och ny sportchef som ska tillsättas som jag känner mig orolig inför. Jag hoppas att min skeptiska framhållning inte är någon profetia inför vad som komma skall, men likväl går Atalanta fortfarande en oviss framtid till mötes.

Arrivederci!!