Hemmapremiär på Atleti Azzurri (Gewiss stadium) och scudettovinnarna Milan stod för motståndet denna söndagskväll. Självklart bjöds det på en fantastisk inramning och prestationen från La Dea följde därefter. Ett Atalanta som under senaste mötena med de rödsvarta haft svårt att få med sig tillfredsställande resultat kunde under söndagskvällen visa upp en prestation som bådar gott inför det som komma skall. 
  Ett förvisso defensivt präglat Atalanta med en framförhållning som ändå får anses som cynisk med Atalanta mått mätt, sprudlade inte offensivt. Gasperini valde, med facit i hand rätt i, bort både Muriel, Boga och Lookman för att ge plats åt ukrainaren med den omtalade vänsterfoten. Efter alla flyttrykten var det en lättnad att få se honom från start, och som han levererade. Malinovskyi är verkligen den typen av spelare som höjer sig när motståndet kräver det. Det är absolut många av hans skottförsök som landar allt annat än på mål, men att ha den x-faktorn i en spelare och den respekten som det bär med sig. Milan blir gång på gång tvungna att ta klivet upp på honom och då öppnas det ytor för andra. Nu är det bara på att hoppas att han blir kvar för jag tror att han har en viktig roll att spela i detta Atalanta.  


 
Milan är som sagt inte något jojo-gäng och speciellt inte defensivt. Ligans bästa försvar den gångna säsongen och som konsekvens var det långa perioder som Atalanta var rejält tillbakapressade. Däremot tycker jag att försvaret stod upp bra och med Demiral tillbaka fanns det en helt annan trygghet i backlinjen gentemot Sampdoria. Demiral var riktigt, riktigt bra och förhoppningsvis kommer han att fortsätta på den här nivån som han de facto besitter. Även Lookman imponerade mycket positivt med sitt pigga inhopp och var svår för försvaret i Milan att få grepp om. Lägger man ihop det med målet senast kan det bli svårt för Gasperini att behålla honom vid sidan. 
  Pasalic kontra Ederson är också ett annat lyxval som Gasperini kommer att få handskas med när Ederson kommer tillbaka från sin skada. Under försäsongen har det varit brasilianaren som varit förstavalet, men om Pasalic fortsätter att prestera som han gör blir han minst sagt svårpetad. Rollen framför de båda defensiv mittfältarna och bakom anfallarna är som klipt och skuren för honom. Den är perfekt anpassad för honom i framförallt presspelet, men även att komma i andra våg med sitt starka huvudspel och förmåga att göra poäng. 
Lagen delade “broderligt” på poängen vilket ändå får anses som rättvist. Milan var förvisso det bollförande laget, men Atalanta lyckades störa gång på gång och det La Dea visar upp måste ses som en styrkeprestation. Övergångsfönstret har varit och är turbulent. Samtidigt har det presterats på planen och mycket mer tycker jag inte att man kan begära i nuläget. Atalanta är såhär bra och det kommer vi att få se prov på gång efter annan denna säsong.

Arrivederci!!