Jag har aldrig tyckt särskilt illa om City. Som Chelseafan har det hatet inte legat särskilt nära till hands, de blev ju en storklubb när vi redan var det och är från Manchester och var länge ganska lika oss gällande ekonomiska muskler och ägandeskap. Lättare då att ogilla Liverpool.
Eller Arsenal, för den delen. De är ju från London och var ett tag större och bättre än oss och har supportrar som för sig som om de är finare än övriga. Många svenskar stöttar dem dessutom, restprodukter från Fredrik Ljungberg-tiden.
Därför har jag inte brytt mig så mycket när City inkasserat ligatitel efter ligatitel. Faktum är att det varit ganska skönt, varje Citybuckla innebär ju en icke-buckla till Liverpool och Arsenal och alla de andra.
Men nu har något hänt.
Den här säsongen är Arsenals, om någon säsong skulle vara de, de har ett bättre lag än någonsin och är ihopspelade med Arteta sedan länge. De har aldrig haft ett bättre läge än i år, men de senaste veckorna har de börjat tappa sitt försprång. Två kryss på de tre senaste matcherna, bland annat mot superjumbon Wolves, och nu har man bara fem poäng ner till City – som dessutom har en match mindre spelad.
Och nu börjar det bubbla i twitterflödet, världen inser vad som håller på att hända. »Arteta kommer tappa det, igen!« tänker folk, och jag möts av ett meme där Pep Guardiola drar en flaxande Mikael Arteta i benen, bort från den PL-bucka han precis ska lägga händerna på.
Tidigare år hade jag glädjats åt det, skrattat förnöjt, tänkt att »nu bottlar de det allt, Arsenal, jävla bottlers !«
Nu gör jag inte det. Citys dominans har pågått så länge, blivit så tradig, den måste få ett slut, om inte annat för att vi själva ska våga tro att vi kan vinna ligan snart igen.
Men att vilja att Arsenal ska vinna ligan, före City, går ändå emot allt jag tror på supportermässigt, the way i was raised .
Är det ens okej att känna såhär?
