Knappt fem år har gått sedan Chelsea senast besegrade Manchester City i en tävlingsmatch. 0–3 blev slutresultatet under söndagseftermiddagen, och sviten är därmed intakt. Chelsea var med i matchen i 45 minuter, hade vid det laget skapat bättre målchanser än gästerna, men räckte ändå inte till. Efter halvtidsvilan fanns bara ett lag på banan – och de kungsblå fick återigen se sig besegrade av Manchester City. Nedan följer några observationer från säsongens tionde förlust i ligan.
Misstaget
Andrey Santos hade haft en godkänd match så långt, och hade uppgiften klar för sig när O’Reilly och Haaland stod väntandes i straffområdet. Brassen stod nära sin markering, höll koll på honom med armarna, men när det väl gällde så släppte Santos vänsterbacken förbi sig – och det alldeles för lättvindigt. Chelsea må ha varit för passiva som lag i upprinnelsen till målet – Estevao presspel mot Cherki var väldigt oengagerat – men Andrey Santos får inte vika sig så lätt i det skedet. Brassen har stundtals visat hur bra han är på huvudet denna säsong, men det måste också gå att vinna dueller i eget straffområde när matchen står och väger.
Vänsterkanten
Snart har vi glömt detta, men Chelsea stod för en till hälften bra insats. Att släppa ifrån sig den större andelen av bollinnehavet passade laget väl, och målchanserna som Donnarumma möttes av var ändå strået vassare än de som Sanchez tvingades ta sig an. Bägge lagen var viktade åt vänster i sitt anfallsspel, och Pedro Neto tillsammans med Marc Cucurella var återkommande Chelseas främsta hot. Långt ifrån en perfekt insats, men en annan dag hade det absolut kunnat påverka matchens utgång. Andra halvlek blev en något annorlunda historia.
Kollapsen
Två insläppta mål på sex minuter. Mot ett titeljagande Manchester City blev det på tok för mycket för Chelsea att hantera. Rayan Cherkis briljans är en svår uppgift att hantera oavsett hur mycket man vill och kan, men sättet han tilläts traska runt Chelseas handbolls-försvar bara för att sticka in bollen till Cobham-killen Marc Guehi var plågsamt att bevittna. Andrey Santos agerande vid det första baklängesmålet har vi redan avhandlat. Att Moises Caicedo, helt isolerad på det centrala mittfältet, sedan tillåter sig avväpnas för dödsstöten 0–3 framstod plötsligt som ganska självklart. Manchester City har en ligatitel att försvara, men Chelsea har också saker att spela för. Säsongen är inte över, hallå?!
I andra halvlek blev det tydligt. Ingen brydde sig. Inte i närheten så mycket som krävs. Inte ens Liam Rosenior, huvudtränare i CHELSEA, brydde sig tillräckligt för att dra på sig något annat än en t-shirt och en huvtröja. Jag är normalt ingen som recenserar tränares beteenden och agerande på sidlinjen, men Roseniors klädval kändes symptomatiskt för Chelseas prestation denna eftermiddag. Det här laget har kastat in handduken för i år och många av spelarna verkar ge blanka fan i vad det innebär att representera den här tröjan. Usch vilken ledsam avslutning det blev på veckan.
