Bakom varje cyniker gömmer sig en hjärtekrossad optimist. Så känns det, om inget annat, att kalla sig Ajax-supporter denna gångna säsong. De säger att det är hoppet som dödar – och om det stämmer hade den här paragrafen skrivits från bårhuset. Nu är det matchdag, och det är på väg att bli ett fullbordat faktum att Ajax låtit titeln rinna ur händerna. Eller inte. Det är dags att andas i en fyrkant, räta på ryggen och med tom blick konstatera att det, mot alla odds och all logik, återigen är matchdag.

Efter den senaste omgångens mästerverk i självdestruktivitet är Ajax tillbaka på ruta ett, efter en stundtals magisk redemptionsberättelse som nu tycks gå mot sitt slut.

Ajax har bjudit på en formkurva som skulle få en bipolär patient att framstå som lugn och sansad. För bara en månad sedan stoltserade laget med ett försprång på nio poäng. Segrar mot PSV (på bortaplan, osannolikt nog), NAC Breda och Willem II (en krampaktig sådan, men ändå tre poäng) skvallrade om ett lag på rätt väg. Där tog sagan slut.

Inför resan norrut till Groningen är osäkerheten – som sig bör – monumental. Det lag som briljerat i stormatcherna verkar dött och begravet, och kvar står ett par darrande pojkben som inte verkar kunna skilja på sitt eget och motståndarnas mål.

På spelarfronten är frågetecknen lika många som antalet tappade poäng. Kommer tre insläppta mål mot NEC Nijmegen räcka för att få den nyligen kASSErade Remko Pasveer att återvända till avbytarbänken, för att ersättas av en inlånad Matheus Lima Magalhães? Ett byte som, på förhand, känns som att plåstra över en brusten lårbenshals.

I försvaret fortsätter mittbackskrisen i vad som närmast är värdig en B-film. Utan Youri Baas har Josip Sutalo knappast funnit formen, och efter att ha krampat av i halvtid mot NEC såg det dessutom ut som att kroaten skulle lysa med sin frånvaro. Men än lever hoppet! Francesco Farioli angav under veckan att Sutalo kommer återvända lagom till bussresan mot säsongsavslutningen. Nu väntas Daniele Rugani återigen konkurrera med Ahmetcan Kaplan – såvida inte gudarna spelar oss ett grymt spratt och Dies Janse återigen befinner sig i skottgluggen. Om inte renoveringen blir mer omfattande än så, spelar Jorrel Hato och Anton Gaaei ute på kanterna på onsdag.

På mittfältet, med färska sår och ett något sargat självförtroende, ska nu Jordan Henderson försöka inge något som liknar lugn och struktur. Ett tacklöst arbete, får man säga. Kenneth Taylor – en av få som faktiskt kan hota framåt med sina avslut och framspelningar – förväntas fortsätta slita i vad som mycket väl kan bli hans sista bortamatch i rödvita färger. För att inge någon känsla av förnyelse kan man vänta sig att Farioli bänkar Davy Klaassen och möjligtvis ger den något mer dynamiske Kian Fitz-jim chansen att visa varför han bör få stanna kvar i A-laget.

Jodå, ambitionen att anfalla finns där. Det är verkligheten som inte riktigt vill samarbeta. Där har målen plötsligt torkat ut – just när de behövdes som mest. Om Brian Brobbey åter kliver in på planen är det dags att visa att han är mer än bara en fysisk närvaro. Han måste bevisa att han kan nå en nivå som toppspelare, för att ens kunna stappla över mållinjen med hedern i behåll. Ajax lider av en spetsbrist så akut att det nästan kräver medicinsk diagnos. Antalet mål kan räknas utan att behöva sträcka sig efter en miniräknare – i själva verket skulle även någon med grav dyskalkyli kunna redovisa statistiken med skrämmande precision.

Lagets utbud av stödpelare väntas bestå av Bertrand Traoré, Mika Godts och Steven Berghuis – spelare som med all rätt borde skapa oreda och leverera mål eller assist från höger och vänster, men som i praktiken snarare hotar sin egen lagsammanhållning genom att konsekvent försvinna i de avgörande ögonblicken.

Nästa nödstopp på denna plågsamma resa till paradiset är bortaplan mot Groningen – en match som normalt sett skulle vara en formalitet, snabbt avslutad innan lunchrast. Det återstår att se om Ajax kan samla det mod som krävs för att förverkliga detta. Groningen vet förstås vad som står på spel. Med en kvalplats till europeiskt spel inom räckhåll (efter att Fortuna Sittard plötsligt punkterat sin budget) och ett Ajax som vacklar, då luktar det självklart blod i Nordsjön.

För att Ajax ens ska få en syl i vädret och kunna ta vara på chansen att lämna Groningen med mer än bara skoskav och existentiell ångest krävs omfattande taktisk disciplin. Mot ett lag som pressar så intensivt som Groningen visat sig göra under Dick Lukkien duger det inte med ytterligare en eftermiddag av lojt bolltrillande i backlinjen följt av panikartade långbollar mot en ensam Brobbey. Groningen kommer knappast låta Ajax andas innan de kastar sig in med närkamper och återerövringar, så om inte stundvisa serieledarna hittar ett mittfält som kan ta emot boll under press utan att förvandlas till skyddsobjekt, är det bara att börja värma upp bussen för en något deprimerad. Det kommer krävas rörelse utan boll, någon som tar initiativ mellan linjerna (hejsan hallå, Fitz-Jim), och ett försvar som inte klappar ihop så fort motståndaren spelar tre passningar i rad. Och medan jag ändå är igång så önskar jag mig även en hundvalp av Sinterklaas.

På onsdag förväntas PSV göra processen kort med Heracles på hemmaplan. Om – eller snarare när – PSV plockar sina tre poäng, ligger all press på Ajax att göra detsamma. En vinst är inte längre en önskvärd bonus; det är en absolut nödvändighet för att överhuvudtaget ha titeln inom räckhåll inför den sista, avgörande omgången. Ingen press nu, pojkar.

Förväntad startelva: Pasveer, Gaaei, Sutalo, Rugani, Hato, Henderson, Fitz-Jim, Taylor, Godts, Brobbey, Traore.