Igår kväll kände man av historiens vingslag vid Comosjön. Det första semifinalmötet i Coppa Italia mellan Como och Inter skulle äga rum. Två fiender. Fiender som kommer från olika håll. Ett Inter som åkte ut Champions League mot ett lag från norra Norge. Och ett Como som utan några som helst bekymmer hämtade hem tre poäng mot den gamla svartvita damen från Turin. Men innan en enda passning slogs var det något annat som tog plats. Tystnaden. På läktarna vid Stadio Giuseppe Sinigaglia stod människor som har väntat i fyrtio år på just den här kvällen. Fyrtio år sedan Como senast stod på tröskeln till en final i Coppa Italia. För fyrtio år sedan leddes klubben av Rino Marchesi, en tränare som förkroppsligade en annan tid i italiensk fotboll. Han var en “mister” i ordets rätta bemärkelse. Rino Marchesi somnade in två dagar före avspark.
Det finns något obevekligt över fotbollens dramaturgi. Den bryr sig inte om tajming, men den skapar den ändå. Just när Como återvänder till sin största inhemska scen på fyra decennier försvinner mannen som ledde dem dit senast. Det är svårt att inte känna att historien själv ville göra sig påmind. Fyrtio år är mer än en generation. Det är ägare som har kommit och gått, konkurshot, degraderingar och uppflyttningar. Det är en klubb som har fallit ur det nationella medvetandet och långsamt kämpat sig tillbaka. Och nu står de här igen – inte som ett nostalgiskt vykort från 80-talet, utan som ett modernt projekt med nya idéer och en ny identitet. Från Marchesi till världsmästaren Fabregas. Från ett italienskt 80-tal till en global 2020-talsscen. Från svartvita arkivbilder till internationella tv-sändningar.
Och mitt i allt detta: en tyst minut som sa mer än det, visserligen vackra, flaggtifot vi fick se inför avspark. Sedan blåste domaren i pipan. Och nittio minuter fotboll spelades. Den berömde tyckaren Sandro Sabatini konstaterade att det var la partita piu brutta dell'anno , årets “fulaste match”. Och det må så vara. Det var avvaktande, försiktigt, och om vi ska vara helt ärliga extremt passivt. Från båda håll. Det var menat från början att det här skulle avgöras på San Siro. Så kommer det också att bli efter den mållösa tillställningen. Den här matchen får istället handla om resan Como har gjort sedan 1986. Då slutade dubbelmötet med att matchen blev avbruten och Sampdoria blev tilldömda en 2-0 seger efter att domaren Redini blev träffad av en cigarettändare av en supporter. Marchesis ord på presskonferensen efteråt har gått till italiensk fotbollshistoria: “Vi förtjänar att spela finalen, men vi blev besegrade av en huligan”.
Så låt oss vänta med den historiska reflektionen kring Comos remarkabla resa. Den kommer att göras. Tiden kommer att komma. Låt oss nu istället minnas Rino Marchesi. Må han vila i frid.
