Höstens tredje och sista landslagsuppehåll är över och därmed inleds nu “serielunket”. Det är vardagen. Alla är inne i det, spelare och supportrar. Och en måndagsmatch mellan två förmodade mittenlag får kanske fungera som en symbol för det jag väljer att kalla för lunket. Men för mig och många andra kommer den här matchen att väcka andra känslor. Man får en anledning till att minnas. Att minnas en spelare som för evigt kommer att leva vidare i Italien, nödvändigtvis inte som fotbollsspelare. Uutan som människa. Jag pratar givetvis om den kulturella institutionen, Luigi “Gigi” Meroni. En man som föddes i Como och blev “Gigi” med hela nationen i Turin. Ett Meroni-derby helt enkelt, och det ska bli helt underbart.
Jag kommer inte att dra hela historien. Det har skrivits tillräckligt med böcker och gjorts tv-program och filmer i massor. Men för er som mot fömordan inte har hunnit eller kunnat förkovra er i detta osannolika livsöde så kommer jag att dra en mycket övergripande och kort version.
Meroni växte upp i Como och slog igenom i klubbens A-lag innan han tog steget till Genoa. Det var där hans kvaliteter verkligen började märkas: en dribblande ytter med lätthet, fantasi och en sorts konstnärlig intuition i allt han gjorde. Men det var först i Torino – klubben som fortfarande bar sorgen från Superga-katastrofen – som han blev en symbol, hopp och identitet. Publiken älskade honom inte bara för vad han gjorde på planen, utan för vem han var. För Meroni var mer än en spelare. Han målade, designade sina egna kläder, experimenterade med uttryck och färger. Han lät håret växa, bar udda plagg, levde ett bohemliv i ett Italien där katolska normer fortfarande styrde hårt. Många såg honom som fotbollens svar på den kulturella revolten som svepte genom Europa. Han jämfördes med George Best – men egentligen behövde han ingen jämförelse alls.
Och så finns den där bilden som inte går att släppa: Meroni som promenerar längs gatorna med en tupp i koppel. Det låter som en myt, men det är det inte. Det är verkligheten. En tupp, ett koppel, en stad som inte visste om den skulle skratta, bli arg eller bara kapitulera. Den sortens berättelser finns inte längre. Ingen av dagens spelare skulle ens våga vara ironisk nog att låta det hända. Allt jag vill ha av mina fotbollsspelare är att de vandrar längs gatorna med en tupp i koppel. Eller, för all del, ett annat udda djur.
På planen nådde han landslaget och hyllades som en av Italiens mest begåvade offensiva spelare. I Torino bar han tröja nummer 7 och ansågs ha potential att leda klubben tillbaka mot storhet. Men i oktober 1967 förändrades allt. Efter en seger hemma mot Sampdoria, när han korsade gatan tillsammans med en lagkamrat, blev han påkörd och dog vid 24 års ålder – av en ung Torino-supporter. En ung man som hade en bild på Meroni inne i bilen. En man som trettiotre år senare skulle bli klubbens president, Attilio Romero.
Hans död skakade Italien. För Torino blev den ännu en tragedi, ännu ett sår. Fansen talar fortfarande om vad han hade kunnat bli, hur långt han hade kunnat nå, hur annorlunda allt kunde varit. Men de talar också om något annat: att Meroni redan i livet blev större än sporten. Och idag lever minnet av honom vidare inte genom titlar eller rekord, utan genom myten: konstnären, rebellens, ikonens. Han kallades för den femte beatlen, han kallades för Italiens George Best. En spelare som representerade frihet i en tid som var allt annat än fri. En påminnelse om att fotbollen en gång rymde personligheter som inte bara följde linjer – utan ritade egna. Kontrasten mot idag är nästan komisk. Dagens stjärnor är skulpterade, medietränade, formatanpassade. Vandrande muskler. Levande idioter. De är algoritmer i människokroppar, influencers i shorts. Man kan scrolla igenom en hel Serie A-elva utan att hitta en enda som skulle våga, eller ens vilja, gå runt med en tupp i koppel. Än mindre måla, skriva poesi eller provocera genom att bara leva fritt.
Matchen som följde hans död var derbyt mot Juventus. En match som slutade 4-0 till Torino efter ett osannolikt hattrick av Nestor Combin, Meronis närmsta vän. Det fjärde målet gjordes av den spelare som fick bära sjuan på ryggen. Och imorgon hoppas jag få se liknande tecken under matchen. Tecken på att hans ande finns kvar. Även om så inte skulle bli fallet så kommer en vinröd fjäril att flyga runt på Olimpico. Den vinröda fjärilen. La farfalla granata. Grazie, Gigi.
