Vid den Adriatiska kusten ligger en liten stad som heter Jesi, ungefär 25 kilometer väster om Ancona, regionen Marches huvudstad. Den ligger på en höjd vid floden Esino, omgiven av kullar täckta av vinodlingar, olivlundar och medeltida byar. Och bara ett par kvarter bort från Jesis stora landmärke, operahuset “Teatro Pergolesi”, föddes Gabrielloni. Det var också där, i klubben Jesina, som han inledde sin fotbollskarriär som juniorspelare och sedermera debuterade i a-lagsmammanhang för att sedan fjorton år senare debutera i Serie A när han sprang in på Juventus Stadium.
Men det har tagit sin lilla tid. Han harvade runt i Serie D i nästan ett decennium, samtidigt som han försökte studera vid sidan av. Den 31 januari 2018 började äventyret, när han för första gången klev ut på Stadio Giuseppe Sinigaglia – ett ögonblick som skulle markera början på en lång och vacker relation mellan spelare och klubb. Sedan dess har Gabrielloni spelat på varje nivå i det italienska ligasystemet och på sex år tagit sig från ingenting till allt.
Den femtonde december 2024 kom Claudio Ranieris Roma på besök. Båda lagen låg precis ovanför strecket och var därmed ganska sugna på att ta hem alla tre poängen. Men med tio minuter kvar av matchen stod det fortfarande 0-0 då vår kära Alessandro Gabrielloni bytte av Gabriel Strefezza. Jag spenderade hela hösten i Buenos Aires och missade följaktligen majoriteten av våra matcher men den här gången var jag tillbaka efter ett långt uppehåll och jag minns matchen så väl. Underhållningsvärdet var lågt och därav var jetlagen väldigt mån om att visa sin närvaro. Det gick däremot inte att somna då regnet inte tog en enda paus under matchens första timme. Men där någonstans slutade det, himlen klarnade på bara några minuter. Sedan sprang Gabrielloni in på planen och jag lyfte blicken mot himlen och noterade att det var stjärnklart. Och det var också stjärntätt på läktaren, Hollywoodstjärnor som Keira Knightley, Adrien Brody och Michael Fassbender var på plats och promotade den mediokra tv-serien “Black Doves”. Lyckligtvis fick de bevittna ett slut som kom att förevigas ungefär nio månader senare i statyform. Det avgörande ögonblicket kom i den 92:a minuten. Från mittfältet skickar Nico Paz bollen till Patrick Cutrone, som befinner sig ute vid hörnet av motståndarnas straffområde. Med ryggen mot mål stannar Cutrone upp och vänder bort sin försvarare och lyfter blicken. Vem hittar han framför mål? Ni vet alla vem. Tiden tycks stanna när alla inser att det är han som tryckte in bolljäveln och plötsligt är han uppe vid curvan och kramar om och kysser supportrar som om de vore familj, som om han vore en del av dem. Det är för att han är det.
Med det här målet blev Alessandro Gabrielloni endast den femte spelaren i italiensk fotbollshistoria som lyckats med den remarkabla bedriften att göra mål i alla de fyra professionella divisionerna med samma klubb – i en exklusiv skara tillsammans med spelare som Mario Santana, Alessandro Lucarelli, Lorenzo Pasciuti och Andrea Luci.
Det finns mängder med andra sekvenser man skulle kunna lyfta fram under hans år hos oss. Målen mot Alessandria våren 2021 när Serie B-kontraktet bärgades, hans insats nere i Catanzaro när vi tog både ett och två kliv mot Serie A våren 2024. Men jag vill lyfta fram något annat. När han under pandemin 2020 tog sin kandidatexamen i ekonomi och försvarade sin avhandling digitalt, iklädd endast en proper överdel, avslöjade ett foto senare att han under presentationen bar Comos shorts på underkroppen. Inte nog med att vi har att göra med relativt intelligent människa utan även en rolig och sympatisk kille med fötterna på jorden. Och i en färsk intervju med Lariosport fick Gabrielloni frågan: “Vad är lycka för dig?”. Hans svar var enkelt: “Jag ska svara med två saker. Bollen som går i mål och allt som följer med det, samt söndagsluncherna med min familj.” En rödhårig fotbollsspelare som är väldigt enkel att tycka om helt enkelt.
Men nu, bara fyrtioåtta timmar innan fönstret stängdes, lånades han ut till Juve Stabia. För första gången på åtta år är Alessandro Gabrielloni inte en del av Comos spelartrupp. Och därmed är det gamla Como helt borta. Nu är det bara Indonesien, Nico Paz och Hugh Grant som gäller. Klubben har blivit något annat, något väldigt fint, absolut. Men det är något annat och det är inte bara stjärnor och klara himlar. Med Gabrielloni borta så försvinner den sista biten av en dåtid som många verkligen ville ha kvar, åtminstone lite grand. Nu förvisas den verkligheten till drömmar och minnen.
Transfersommaren har kantats av spelare som gör precis allt de kan för att lämna sina klubbar. I Italien har den stora berättelsen varit Ademola Lookmans vara eller icke vara i Atalanta men framför allt har vi våra svenska anfallstjärnor som i princip har strejkat sig bort från deras arbetsgivare. Även om jag givetvis respekterar dessa spelares vilja att gå vidare i karriären, spela större matcher och vinna fler titlar, så är det fortfarande anmärkningsvärt att man använder och i viss mån utnyttjar så många människor som lever för deras klubbar. Man kysser klubbmärket på söndagen för att sedan prata med agenten på måndagen.
Som jag skrev inledningsvis finns det mycket att tycka illa om med dagens fotboll och det jag kanske saknar allra mest är avsaknaden av spelare man bryr sig om, eller för all del, tycker någonting om. En spelare som får mig att känna saker. Sagorna, karisman, livsödena. Var är de? Man får leta länge, för det hör sannerligen inte till vanligheterna numera, men det finns en spelare som jag brinner mer för än någon annan i hela fotbollsvärlden. Det är Jesis stolthet, Alessandro Gabrielloni.
Gabrigol, sempre nel nostro cuore. Torna presto.
Como
idag kl. 17:01
Local Hero: Alessandro Gabrielloni
Det finns väldigt mycket att inte älska med dagens fotboll. Multiklubbsägande, groteska transfersummor, VAR. Helt enkelt en outhärdlig amerikanisering av vår älskade lek. För varje säsong som går så dör en liten del av min passion för sporten, sakta men säkert. Vilken jävla tur att vi har Alessandro Gabrielloni.
Malte
Maltesolfors
