Manchester United
80 minuter med en spelare mer på plan, på Old Trafford, mot Everton. Givetvis ska det innebära seger. Istället lyckades United släppa in mål och torska. Efter matchen beskrev skribentkollega Aron en håglöshet, slarv och tafatta spelare och taktik. Hur jag än vrider och vänder kan jag inte hitta motargument. Efter tre raka segrar är det nu tre raka utan seger – frågan är väl vilken trematchersperiod som är rättvisande för framtidens Manchester United under Ruben Amorim. De senaste 52 veckorna som bevisföring pekar starkt mot de senaste tre matcherna snarare än de tre föregående.
Men.
Manchester United är en seger – poängmässigt – från en Champions League-plats, och mer än två tredjedelar av säsongen återstår. Dessutom bör ju nya och gamla spelare hitta bättre och bättre samförstånd och Amorim bör kunna sätta strukturer på träningsplanen ju längre säsongen lider. I Ängeholm pratas det om krokus-hockey, det vill säga att spela som bäst när krokusen blommar – ungefär från februari tills det att säsongen knyts ihop.
Om United kan få till någon form av krokus-fotboll är det ju inte katastrof att ha en seger upp till CL när krokusen fortfarande är i dvala.
Positivt är i alla fall att Bryan Mbeumo och Amad Diallo fått på sig poänggörarskor, och att Senne Lammens sprider ett lugn som saknats i något år. Positivt är också att det finns några fyrtorn där bak om alltid kan vara en sista utväg längst fram.
Nu får United visserligen klara sig utan Matheus Cunha, Benjamin Šeško och Harry Maguire. Bekymrande. Men Lisandro Martinez är tillbaka i spel, och kan kanske få några minuter på plan. I övrigt har Amorim inte särskilt mycket att oroa sig över rent truppmässigt.
Dessutom finns inspiration att få från tidigare möten med Crystal Palace. Okej, Eric Cantona fick rött kort och blev avstängd en halv evighet efter kung-fu-sparken 1995 på Selhurst Park, och en poäng på de fyra senaste mot Palace är lite moraldödande. Men går vi längre tillbaka hittar vi Sir Alex Fergusons första titel med United efter FA-cupfinalsegern mot Palace 1990 och säsongen 1992/93 gjorde Mark Hughes och Paul Ince mål mot Palace i april på vägen mot Uniteds första Premier League-titel. Att en seger här och nu för Amorims United skulle kunna vara starten på något liknande som Sir Alex sedan ledde är så klart inte troligt, men man vet heller aldrig.
Min startelva (4-2-3-1): Lammens – Dalot, Yoro, De Ligt, Shaw – Casemiro, Mainoo – Mbeumo, Fernandes, Amad – Zirkzee
Motivering
Om Ruben Amorim kommer gå till en fyrbackslinje? Absolut inte. Om Kobbie Mainoo kommer starta? Nej. Om Bruno Fernandes hamnar högre upp i plan? Inte troligt. Men efter ett år av att försöka få ner fyrkanter i runda hål och kasta bort trianglar kanske det är dags att göra något annat – även om man så klart kan fortsätta stånga huvudet mot en vägg och hoppas att det är nu, under den 53:e veckan, som väggen kapsejsar och ljuset kommer fram.
Jag vet inte, men någon gång tar huvudet faktiskt skada, och har det verktyget inte fungerat på ett helt år borde verktygslådan se intressant ut – den står ju precis vid sidan och skriker på uppmärksamhet.
Med både Matheus Cunha och Benjamin Šeško borta saknas viktiga pusselbitar. Men med annat vägval får Kobbie Mainoo en naturlig plats och Bruno Fernandes får göra det Bruno Fernandes kan och ska göra. Bryan Mbeumo har tydlig position och Amad Diallo (lite tveksamt till vänster, kanske) får offensiva möjligheter. Casemiro får stöd för att skydda backlinjen och backlinjen i sig löser att vara fyra istället för tre eller fem. Finns det inte mer att få ut av laget på detta vis? Jag tror ju det.
I själva verket lär det väl bli något i stil med: Lammens – Yoro, de Ligt, Shaw – Amad, Casemiro, Fernandes, Dalot – Mbeumo, Mount – Zirkzee .
Ska vi ändå envisas med denna uppställning går det inte att ha två ytterbackar som vingar, en kanske, men den andra måste då vara Amad. Och för allt i världen, låt Bruno spela så offensivt som möjligt, med skadefrånvaro finns dessutom alla möjligheter för två spelare att täcka upp bakom honom.
Jag vet vad jag vill, jag är samtidigt tämligen säker på vad Amorim kommer göra – men hur han tänker i offensiv och defensiv balans och individuella spelarval kan jag inte förstå mig på.
Crystal Palace
Den 17 maj hade jag anlänt till London, hunnit ta en sväng på stan och därefter tagit plats på sägen framför tv:n på hotellrummet. Andra halvlek i FA-cupfinalen mellan Crystal Palace och Manchester City skulle just börja. Just den FA-cupfinalen var inte av större intresse och hade inget med min London-vistelse att göra, det var FA-cupfinalen dagen efter jag hade ögonen på – den mellan Manchester United och Chelsea, på damsidan.
Vetskapen om att jag dagen efter skulle sitta på Wembley gjorde sändningen på tv:n extra speciell. Och när jag fick klart för mig att Dean Henderson kanske borde åkt ut och att Eberechi Eze gett Crystal Palace ledningen blev det genast än mer intressant. Ett vilt kämpande Palace höll ut, gjorde oss alla i fotbollsvärlden en tjänst och knäppte Manchester City på näsan.
Den segern var på något vis kulmen – en första kulm, kanske – på tränare Oliver Glasners Palace-projekt. Österrikaren kom in under säsongen innan och ledde laget till deras bästa ligaplacering någonsin, en tiondeplats – precis som det blev 2015. Förra säsongen blev den en tolfteplats, men alltså klubbens första stora trofé. Denna säsong inleddes med straffvinst mot Liverpool i Community Shield innan man kvalificerade sig för UEFA Conference League, klubbens första Europaäventyr – ägartekniska detaljer gjorde att den Europa League-plats man gjort sig förtjänt av gick om intet.
Tolv omgångar in på denna säsong ligger man femma – två poäng före United – och ser ut att kunna säkra avancemang i Europa-spelet.
Efter en tyngre oktober med några förluster har november varit ljusare, Brentford, Brighton och Wolves har gett sju poäng i ligan, dessutom har det blivit en seger i Europa och vinst mot Liverpool i ligacupen.
Crystal Palace är bra, alltså.
Då tappade man ändå Eberechi Eze till Arsenal under sommaren.
Även om det defensivt ser oerhört stabilt ut, endast nio insläppta i ligan, finns saker som stör tränare Glasner. Efter torsdagens 2-1-förlust mot Strasbourg var det de missade chanserna som gjorde honom, inte bara besviken, utan upprörd. Missade chanser är ett mönster tränaren sett under hela säsongen. Det finns alltså mer att ta av av detta lag framåt.
Än har Glasner inte förlorat mot United som tränare för Crystal Palace, men han säger samtidigt att det inte går att luta sig mot tidigare resultat – lagen ser annorlunda ut nu och det är nya utmaningar. Nog kan han ändå ta med sig styrka från 7-0 och sju poäng på tre matcher mot helgens motståndare.
Utgångsläget för laguttagning ser också ljust ut. Will Hughes klev av i torsdags men ska kunna vara tillgänglig, likaså spelade bara Marc Guehi halva matchen för att vara fullt ut redo till söndagen. Bruno Sosa missar matchen, men all others are fine , som Glasner själv uttryckte sig. Bland alla andra finns spelare som Adam Wharton, Jean-Philippe Mateta och Tyrick Mitchell att hålla ögonen på.
Tänkbar startelva (3-4-3): Henderson – Richards, Lacroix, Guehi – Munoz, Wharton, Kamada, Mitchell – Sarr, Mateta, Pino
Tre snackisar inför matchen
Bruno Fernandes är en borttappad pusselbit
Det börjar kännas mer och mer att hans svaga poängproduktion är symptomatisk med den rollen han har . Så skrev Aron i spelarbetygen efter Everton-förlusten. Nätt och jämnt godkänt, eller inte ens godkänt, har kaptenen fått vid flera tillfällen denna säsong – en spelare som under flera säsonger innan stuckit ut som den enskilt viktigaste och den spelare med odiskutabelt högst höjd och bäst leverans. Kanske skulle United tryckt på för en flytt till mellanöstern i somras – för systemets skull – men portugisen ville stanna i United (vilket jag är glad för). Jag har stor respekt för Bruno Fernandes, och kan inte förstå att han ombes göra saker och spela på en position där han inte får ut det han är bra på. Okej om man putsar ned hans poängspets för the greater good , om summan av totalen blir större med honom längre ned i plan. Men vad är egentligen the greater good här – någon dröm om att allt detta kan komma att bli bra någon gång, eller att nyttja sina bästa och spetsigaste spelare i de roller där de är bäst och mest spetsiga? Att putta över marginalerna till att vinna matcher oftare, både nu och sen. Ansvar ligger givetvis på Fernandes själv, också, och hade laget presterat och han varit en pusselbit som inte passar hade jag köpt det – nu är han en pusselbit som har lösningar men som blivit borttappad.
Ett år med Ruben Amorim – positivt hack i skivan eller en vändning
Den 24 november 2025 spelade Manchester United 1-1 borta mot Ipswich Town. Jag skrev själv om den matchen, Ruben Amorims första i Manchester United, och konstaterade brister men belyste också tendenser att bygga vidare på. Nu har ett år passerat, och vi är kvar i tendenser att bygga vidare på och brister som lyser starkt. Ingen – inte ens han själv – kan påstå att portugisen inte fått tid, han har fått enormt med tid med tanke på resultaten.
Likt förra säsongen har United häng på CL-platserna, och ett behagligt hav ned till nedflyttningsplatserna. Tre raka segrar i oktober gav en känsla av att saker kanske börjar sätta sig och hitta rätt – men sedan har flera poängtapp kommit och frågan blir om det bara var ett positivt hack i skivan eller början på något bestående. Efter ett år, 365 dagar, och miljarder spenderade på spelare är smekmånaden officiellt över. Manchester United kommer givetvis inte vara nära att åka ur Premier League, men kan inte heller bara ha någon fåfäng tanke om bättring så länge topp fem finns inom någon form av räckhåll. Innan det firas julafton är det Crystal Palace, West Ham, Wolverhampton, Bournemouth och Aston Villa. Fem matcher, jag ger det dessa fem matcher. Antingen etablerar Amorim United i toppen innan jul, eller så finns inga alternativ utan att klippa banden. Ruben, elddopet börjar nu.
Ta tillvara på avsaknaden av Europa
Sedan säsongen inleddes i augusti har Manchester United spelat 13 matcher, under samma period har Crystal Palace spelat 21 matcher. United har med andra ord bara spelat två tredjedelar så mycket som Palace – en anmärkningsvärd statistik, i normala fall hade det varit tvärt om. Klubbarnas storlek, truppernas bredd och djup, värvningssummor.
Efter förra – totalt misslyckade – säsongen behöver Manchester United använda detta som en konkurrensfördel. Tiden på träningsplan, möjlighet till återhämtning, förberedelse till en match i veckan. Även om varje tränare skulle vilja ha så många matcher som möjligt, det visar att man deltar i flera turneringar och det är ett resultat av lyckade säsonger, finns det nog ingen som skulle tacka nej till extra tid med laget. Manchester United befinner sig alltså i en något unik situation jämfört med övriga lag som ska vara CL-platsutmanare.
Resultat ger spelarutvärdering, men att säga att Crystal Palace har en starkare och bredare trupp kan inte göras med trovärdighet. Det är inte på något vis ett försöka att nedvärdera Crystal Palace, snarare ett kraftigt beröm – användningen av truppen gör ändå att United hittills knäpps på näsan. När Palace nu dessutom spelat match under torsdagskvällen finns liksom inga ursäkter för att United inte ska komma ut flygande och använda energin för att köra över hemmalaget.
Tips: 1-2 (Mateta – Mbeumo, Mount)
Arena – datum, matchstart: Selhurst Park – söndag 30 november, 13:00
Turnering: Premier League, omgång 13
Stream: Amazon Prime
Hur vill ni att Ruben Amorim ställer upp laget mot Crystal Palace? Och hur kommer detta egentligen sluta? Dela med er i kommentarsfältet!
