Old Trafford, 2025-03-09 18:30
Manchester United - Arsenal FC
Manchester U
2025-03-08 18:30
Inför: Manchester United – Arsenal
Mitt emellan två Europamatcher väntar ett riktigt stormöte i Premier League för Manchester United. Eller, ett klassikermöte åtminstone – men nog är det ett stormöte även om lagen befinner sig i olika dela av tabellen. En oroväckande skadelista gör att Uniteds fokus handlar om att överleva söndagens match, och om man överlever tillräckligt länge finns kanske till och med möjlighet till något mer. Jag menar, United vet ju redan hur man utmanövrerar Arsenal.
Pontus Berg Nilsson
2 kommentarer
Manchester United
När var senast Manchester United hade en riktigt bra dag, och vann en match man på riktigt minns? Segern mot Ipswich med en man mindre sticker ut, sena avgöranden mot Rangers, Fulham och Leicester likaså. Men frågan är om vi inte får gå tillbaka till 12 januari när Arsenal besegrades på Emirates i FA-cupen.
Visst säger statistikkolumnerna att det var övertag Arsenal, men då ska vi räkna in att United höll sig kvar i matchen en dryg timme efter att Diogo Dalot dragit på sitt ett rött kort och tog det hela till en avgörande straffläggning. Det fanns många hjältar den kvällen – Altay Bayindir med sina straffräddningar och en fläckfri försvarslinje och en magnifik Bruno Fernandes.
Detta var dock snart två månader sedan, därefter har United åkt ur FA-cupen efter en ny straffläggning och i ligan är man fast i undre halvans gegga. Hoppet om att få något att glädjas över när säsongen summeras ligger nu i Europa League. På torsdagskvällen åkte United till San Sebastián med ett skadeskjutet och omtöcknat lag, trots det lyckades man få med sig ett 1-1-resultat till nästa veckas hemmamatch. Joshua Zirkzee fick revansch för straffmissen förra helgen och prickade in Uniteds mål. Med andra ord lever Europadrömmen mer än väl.
Ser truppläget bättre eller sämre ut inför Arsenal? Både och, kan man säga. Patrick Dorgu fortsätter avtjäna avstängning i ligaspelet, men Chido Obi är tillgänglig efter att ha missat matchen i Spanien då han inte är registrerad i Europatruppen. Vi vet sedan tidigare att Lisandro Martinez, Amad Diallo, Luke Shaw, Mason Mount, Kobbie Mainoo, Altay Bayindir, Tom Heaton och Jonny Evans alla dras med skador. Det finns säkerligen en möjlighet att Harry Maguire och Manuel Ugarte kan vara i speldugligt skick igen – återstår att se om de blir involverade.
Min startelva (3-4-2-1): Onana – Lindelöf, De Ligt, Heaven – Mazraoui, Casemiro, Collyer, Dalot – Fernandes, Eriksen – Chido Obi
Motivering
När jag nu tittar på laget jag ställt upp känns det faktiskt inte värdigt en match av denna dignitet, det är bara att konstatera. Jag är också tämligen säker på att Ruben Amorim inte kommer använda detta som något slags facit, men så här är det; ligaspelet är vad det är och skadeläget är vad det är. Ska det kunna bli någon som helst positiv avslutning på säsongen kan vi inte fylla på i det redan överfulla fysiorummet.
Det finns liksom ingen anledning att chansa med Harry Maguire eller Manuel Ugarte, de avskrivs härifrån och ska vara friska och krya längre fram. Likaså känns det riskabelt att starta Leny Yoro massor av matcher i följd utifrån den säsong han haft. Då får Victor Lindelöf kliva in för en sällsynt start, även Ayden Heaven får en start – han har ju dessutom sina Arsenalrötter och vill säkert visa sina kvaliteter. Detsamma gäller Chido Obi, inhoppet mot Fulham lovade gott och Rasmus Højlund gör fortfarande inga mål.
Vi kan med säkerhet veta att Bruno Fernandes kommer starta, det gör han ju alltid. Nu får han omges av inte så löpstarka spelare i form av Christian Eriksen och Casemiro. Löpstyrkan står istället Toby Collyer för. Fokus kommer bli på att stänga ner, stoppa upp och hålla ställningarna, därav den lite mer återhållsamma inställningen till wingbacks. Det handlar om att överleva, åtminstone är det så Amorim själv sagt om helgens match.
Detta är en motivering av startelvan, men jag vill också nämna några ord om den så berömda slutelvan. Det finns faktiskt möjlighet att byta in Rasmus Højlund, Joshua Zirkzee och Alejandro Garnacho och därigenom få till en annan dynamik. Annars är det tunt med alternativ, det är framåt det finns lite att göra och då står väl valet någonstans mellan start- och slutelva.
Arsenal
När det senast var dags för möte mellan dessa två engelska giganter hamnade en del av fokuset på den typ av boll som användes. Ni minns, en typ av boll användes i Premier League, Mikel Arteta nämnde svårigheten med att byta till annan som en anledning till missräkningen i ligacupen. Sedan blev det en tredje boll i FA-cupen och Arsenal förlorade. Varför tar jag upp detta igen? Dels för att det är lite roligt, så klart. Men också för att Nike har introducerat en ny design i Premier League för att uppmärksamma att man varit bolleverantör till Premier League i 25 år. Den nya designen får osökt tankarna att gå till den som användes säsongerna 04/05 och 05/06. Tydligen är Thierry Henry den spelare som gjorde flest mål med den designen, kanske finns där något att hämta inspiration i för Arsenal. Men, Arsenal kom också tvåa i ligan 04/05 – akterseglade av Chelsea.
Idag finns ingen Thierry Henry i Arsenal, men likväl ligger man på en andraplats i ligan – akterseglade av Liverpool. Senaste tiden har bjudit på några plumpar, dels uttåget ur ligacupens semifinal efter dubbla 2-0-förluster mot Newcastle men också ligaförlust mot West Ham och poängtapp mot Nottingham Forest.
Precis som United är Arsenal mitt inne i ett dubbelmöte i Europaspelet, åttondelsfinal i Champions League mot PSV. Där blev det däremot ingen plump, 7-1-seger i första mötet i Nederländerna och Tyrell Malacia verkar inte haft mycket mer lycka där än han hade i Manchester United. Det råder alltså inga tvivel kring huruvida Mikel Arteta truppmässigt kan prioritera helgens ligamatch.
Även om några tunga namn saknas har Arteta en del att välja på till sin laguttagning, det knepigaste är kanske att få ihop offensiven där det finns en del bortfall. Gabriel Jesus tvingades utgå senast laget mötte United och blir borta länge, borta är också Takehiro Tomiyasu och Kai Havertz. Gabriell Martinelli och Bukayo Saka närmar sig comeback men helgens match kommer lite för tidigt.
Mot United har Arsenal revansch att utkräva, och ska det finnas något som helst ligatitelshalmstrå kvar att greppa behöver det bli tre poäng på Old Trafford. På Emirates har Arsenal haft ett kraftigt övertag mot United senaste fem säsongerna, fyra segrar och ett kryss i ligaspelet. På Old Trafford har det dock varit jämnare, två segrar var. För lite knappt ett år sedan vann London-laget med 1-0 efter ett Trossard-mål i första halvlek. När Arsenal vunnit har det varit målsnålt, när United tagit tre poäng har det rasslat till betydligt mer i målburarna. Då vet ni vad ni har att förvänta er; målsnålt = Arsenal, målfest = United.
Tänkbar startelva (4-3-3): Raya – Timber, Saliba, Gabriel, Calafiori – Ødegaard, Partey, Rice – Nwaneri, Merino, Trossard
Tre snackisar inför matchen
Gungande Old Trafford
Kan någon förklara för mig varför You’ll Never Walk Alone fått en sådan särställning i svenska tv-sändningar av Premier League? Nu är vi tysta och lyssnar… ah, mäktigt. Visst, det kan väl vara mäktigt då och då, kanske har inte alla klubbar en sång som så tydligt förknippas med klubben som publiken sjunger med i för fulla halsar inför match. Hade jag hållit på Liverpool, gud förbjude, hade jag säkert också velat ha det tyst från kommentatorsbabblande – jag vill till exempel inte höra någon prata om Brynäs form när Catena arena stämmer upp i För Vårt RBK.
Kanske har jag varit ouppmärksam tidigare, kanske har volymen vridits upp – jag vet inte, ni får gärna upplysa mig i kommentarsfältet – men visst har det tagits i extra mycket senaste hemmamatcherna när Take Me Home, United Road ekat över Old Trafford inför avspark. Det har varit mäktigt, på riktigt. Nu vill jag inte ha något pratade om laguppställningar, inget om Uniteds problem eller Arsenals eventuella möjlighet att jaga i kapp Liverpool. Jag vill bara ha arenaljud som skapar gåshud. Och jag vill se ett lag på plan som varenda sekund vill ge tillbaka. 19 poäng på 14 hemmamatcher i ligan, 20 gjorda mål och 24 insläppta. Alla inser ju att det är på tok för dåligt – problemet är att det på bortaplan sett än värre ut. Bristen på resultat skapar ytterligare irritation och ilska, det rapporteras om att en omfattande protest mot ägarstrukturen väntas under matchen. Låt Old Trafford tala på det vis Old Trafford vill tala, och så länge stök och bök hålls borta från läktaren kan det bli svängigt.
Vila det som går att vila
Det finns – om vi ska vara ärliga – inte särskilt många matcher kvar denna säsong som verkligen betyder något för Manchester United. Det går givetvis att argumentera för att alla matcher har stor betydelse, varje enskild match är en ny möjlighet för Ruben Amorim att sätta ihop ett United-lag och ett United-spel som han vill se långsiktigt. Dessutom behöver Amorim vinna lite matcher för att fortsatt ha förtroende – både internt och externt – för att bygga något på sikt. Detta tänker jag inte argumentera emot.
FA-cupmatchen mot Fulham var en sådan som verkligen betydde något, då gick United ut och hade stora bekymmer och förlorade på straffar. Skribentkollega Hugo visade att alla lag – hur stora och mäktiga de än är – kan åka ur en högstaliga, men precis som han konstaterade kommer varken Ipswich eller Leicester ta in 16 poäng på elva matcher. Championship-spöket är därmed undanröjt – kvar finns Europa League. Det är matcher som på riktigt betyder något. Då ska fokus också läggas där, vila det som går att vila mot Arsenal och så ska bästa möjliga lag mönstras i dubbelmötet mot Real Sociedad.
Problemet? En oroväckande lång skadelista plus någon avstängning och rotationsmöjligheterna är få. Men stressa inte tillbaka Maguire eller Ugarte, låt Chido Obi, Collyer och Lindelöf starta. Det får bli någon slags hopplock helt enkelt, så många som möjligt ska vara så fräscha som möjligt på torsdag – kanske kan detta att slå från ytterligare underläge vara något positivt?
Jag har ingen snackisidé. Sorry, Pontus
Den 16 mars 2011 släppte Bob hund sitt nionde album, Det överexponerade gömstället. Vanligtvis är det Martin Kann som formger bandets omslag och det är han som ligger bakom logotypen den rökande hunden. Denna gång hade han inga idéer, han skickade helt enkelt ett mejl med texten; jag har ingen omslagsidé. Sorry, Martin. Eftersom andra idéer saknades hamnade texten från mejlet på omslaget och avsaknaden av idé blev en idé till omslag.
Exakt så känner jag just nu, jag har ingen idé för denna tredje och sista punkt inför matchen. Vad ska jag sätta fokus på? Rasmus Højlunds måltorka, André Onanas målvaktsspel, wingbacks-problematiken, Bruno Fernandes ständiga leverans… de känns lite gjorda allihop va?
Kanske ska jag lyfta att det går att vinna mot Arsenal när man på pappret är svagare. Fyra dagar innan Bob hund släppte albumet 2011 hade United vunnit på Old Trafford med 2-0 mot Arsenal i FA-cupen. Smaka på det här mittfältet: Rafael, O’Shea, Gibson och Fabio. Sir Alex kunde visserligen göra underverk men han hade haft starkare mittfält att arbeta med, om vi säger så.
Ah, jag lämnar denna punkt idélös – istället överlåter jag till er att plocka fram den tredje snackisen i kommentarsfältet här under. Vad skulle jag skrivit om?
En sak jag med säkerhet vet är att jag inte orkar skriva mer om allt som går skit, så jag kommer sätta fullt fokus på att plocka ut något som var bra under matchen – oavsett hur det slutar. Vill ni ha en positiv take hänvisar jag till artikeln efter matchen.
Tips: 2-2 (Højlund, Fernandes – Trossard, Saliba)
Arena, datum och matchstart: Old Trafford – söndag 9 mars, 17:30
Turnering: Premier League, omgång 28
Stream: Viaplay
Stormatch på Old Trafford, mitt emellan Europaäventyr. Hur går era tankar? Hur kommer detta gå, vad ska vi hålla ögonen på? Dela med er i kommentarsfältet!
När var senast Manchester United hade en riktigt bra dag, och vann en match man på riktigt minns? Segern mot Ipswich med en man mindre sticker ut, sena avgöranden mot Rangers, Fulham och Leicester likaså. Men frågan är om vi inte får gå tillbaka till 12 januari när Arsenal besegrades på Emirates i FA-cupen.
Visst säger statistikkolumnerna att det var övertag Arsenal, men då ska vi räkna in att United höll sig kvar i matchen en dryg timme efter att Diogo Dalot dragit på sitt ett rött kort och tog det hela till en avgörande straffläggning. Det fanns många hjältar den kvällen – Altay Bayindir med sina straffräddningar och en fläckfri försvarslinje och en magnifik Bruno Fernandes.
Detta var dock snart två månader sedan, därefter har United åkt ur FA-cupen efter en ny straffläggning och i ligan är man fast i undre halvans gegga. Hoppet om att få något att glädjas över när säsongen summeras ligger nu i Europa League. På torsdagskvällen åkte United till San Sebastián med ett skadeskjutet och omtöcknat lag, trots det lyckades man få med sig ett 1-1-resultat till nästa veckas hemmamatch. Joshua Zirkzee fick revansch för straffmissen förra helgen och prickade in Uniteds mål. Med andra ord lever Europadrömmen mer än väl.
Ser truppläget bättre eller sämre ut inför Arsenal? Både och, kan man säga. Patrick Dorgu fortsätter avtjäna avstängning i ligaspelet, men Chido Obi är tillgänglig efter att ha missat matchen i Spanien då han inte är registrerad i Europatruppen. Vi vet sedan tidigare att Lisandro Martinez, Amad Diallo, Luke Shaw, Mason Mount, Kobbie Mainoo, Altay Bayindir, Tom Heaton och Jonny Evans alla dras med skador. Det finns säkerligen en möjlighet att Harry Maguire och Manuel Ugarte kan vara i speldugligt skick igen – återstår att se om de blir involverade.
Min startelva (3-4-2-1): Onana – Lindelöf, De Ligt, Heaven – Mazraoui, Casemiro, Collyer, Dalot – Fernandes, Eriksen – Chido Obi
Motivering
När jag nu tittar på laget jag ställt upp känns det faktiskt inte värdigt en match av denna dignitet, det är bara att konstatera. Jag är också tämligen säker på att Ruben Amorim inte kommer använda detta som något slags facit, men så här är det; ligaspelet är vad det är och skadeläget är vad det är. Ska det kunna bli någon som helst positiv avslutning på säsongen kan vi inte fylla på i det redan överfulla fysiorummet.
Det finns liksom ingen anledning att chansa med Harry Maguire eller Manuel Ugarte, de avskrivs härifrån och ska vara friska och krya längre fram. Likaså känns det riskabelt att starta Leny Yoro massor av matcher i följd utifrån den säsong han haft. Då får Victor Lindelöf kliva in för en sällsynt start, även Ayden Heaven får en start – han har ju dessutom sina Arsenalrötter och vill säkert visa sina kvaliteter. Detsamma gäller Chido Obi, inhoppet mot Fulham lovade gott och Rasmus Højlund gör fortfarande inga mål.
Vi kan med säkerhet veta att Bruno Fernandes kommer starta, det gör han ju alltid. Nu får han omges av inte så löpstarka spelare i form av Christian Eriksen och Casemiro. Löpstyrkan står istället Toby Collyer för. Fokus kommer bli på att stänga ner, stoppa upp och hålla ställningarna, därav den lite mer återhållsamma inställningen till wingbacks. Det handlar om att överleva, åtminstone är det så Amorim själv sagt om helgens match.
Detta är en motivering av startelvan, men jag vill också nämna några ord om den så berömda slutelvan. Det finns faktiskt möjlighet att byta in Rasmus Højlund, Joshua Zirkzee och Alejandro Garnacho och därigenom få till en annan dynamik. Annars är det tunt med alternativ, det är framåt det finns lite att göra och då står väl valet någonstans mellan start- och slutelva.
Arsenal
När det senast var dags för möte mellan dessa två engelska giganter hamnade en del av fokuset på den typ av boll som användes. Ni minns, en typ av boll användes i Premier League, Mikel Arteta nämnde svårigheten med att byta till annan som en anledning till missräkningen i ligacupen. Sedan blev det en tredje boll i FA-cupen och Arsenal förlorade. Varför tar jag upp detta igen? Dels för att det är lite roligt, så klart. Men också för att Nike har introducerat en ny design i Premier League för att uppmärksamma att man varit bolleverantör till Premier League i 25 år. Den nya designen får osökt tankarna att gå till den som användes säsongerna 04/05 och 05/06. Tydligen är Thierry Henry den spelare som gjorde flest mål med den designen, kanske finns där något att hämta inspiration i för Arsenal. Men, Arsenal kom också tvåa i ligan 04/05 – akterseglade av Chelsea.
Idag finns ingen Thierry Henry i Arsenal, men likväl ligger man på en andraplats i ligan – akterseglade av Liverpool. Senaste tiden har bjudit på några plumpar, dels uttåget ur ligacupens semifinal efter dubbla 2-0-förluster mot Newcastle men också ligaförlust mot West Ham och poängtapp mot Nottingham Forest.
Precis som United är Arsenal mitt inne i ett dubbelmöte i Europaspelet, åttondelsfinal i Champions League mot PSV. Där blev det däremot ingen plump, 7-1-seger i första mötet i Nederländerna och Tyrell Malacia verkar inte haft mycket mer lycka där än han hade i Manchester United. Det råder alltså inga tvivel kring huruvida Mikel Arteta truppmässigt kan prioritera helgens ligamatch.
Även om några tunga namn saknas har Arteta en del att välja på till sin laguttagning, det knepigaste är kanske att få ihop offensiven där det finns en del bortfall. Gabriel Jesus tvingades utgå senast laget mötte United och blir borta länge, borta är också Takehiro Tomiyasu och Kai Havertz. Gabriell Martinelli och Bukayo Saka närmar sig comeback men helgens match kommer lite för tidigt.
Mot United har Arsenal revansch att utkräva, och ska det finnas något som helst ligatitelshalmstrå kvar att greppa behöver det bli tre poäng på Old Trafford. På Emirates har Arsenal haft ett kraftigt övertag mot United senaste fem säsongerna, fyra segrar och ett kryss i ligaspelet. På Old Trafford har det dock varit jämnare, två segrar var. För lite knappt ett år sedan vann London-laget med 1-0 efter ett Trossard-mål i första halvlek. När Arsenal vunnit har det varit målsnålt, när United tagit tre poäng har det rasslat till betydligt mer i målburarna. Då vet ni vad ni har att förvänta er; målsnålt = Arsenal, målfest = United.
Tänkbar startelva (4-3-3): Raya – Timber, Saliba, Gabriel, Calafiori – Ødegaard, Partey, Rice – Nwaneri, Merino, Trossard
Tre snackisar inför matchen
Gungande Old Trafford
Kan någon förklara för mig varför You’ll Never Walk Alone fått en sådan särställning i svenska tv-sändningar av Premier League? Nu är vi tysta och lyssnar… ah, mäktigt. Visst, det kan väl vara mäktigt då och då, kanske har inte alla klubbar en sång som så tydligt förknippas med klubben som publiken sjunger med i för fulla halsar inför match. Hade jag hållit på Liverpool, gud förbjude, hade jag säkert också velat ha det tyst från kommentatorsbabblande – jag vill till exempel inte höra någon prata om Brynäs form när Catena arena stämmer upp i För Vårt RBK.
Kanske har jag varit ouppmärksam tidigare, kanske har volymen vridits upp – jag vet inte, ni får gärna upplysa mig i kommentarsfältet – men visst har det tagits i extra mycket senaste hemmamatcherna när Take Me Home, United Road ekat över Old Trafford inför avspark. Det har varit mäktigt, på riktigt. Nu vill jag inte ha något pratade om laguppställningar, inget om Uniteds problem eller Arsenals eventuella möjlighet att jaga i kapp Liverpool. Jag vill bara ha arenaljud som skapar gåshud. Och jag vill se ett lag på plan som varenda sekund vill ge tillbaka. 19 poäng på 14 hemmamatcher i ligan, 20 gjorda mål och 24 insläppta. Alla inser ju att det är på tok för dåligt – problemet är att det på bortaplan sett än värre ut. Bristen på resultat skapar ytterligare irritation och ilska, det rapporteras om att en omfattande protest mot ägarstrukturen väntas under matchen. Låt Old Trafford tala på det vis Old Trafford vill tala, och så länge stök och bök hålls borta från läktaren kan det bli svängigt.
Vila det som går att vila
Det finns – om vi ska vara ärliga – inte särskilt många matcher kvar denna säsong som verkligen betyder något för Manchester United. Det går givetvis att argumentera för att alla matcher har stor betydelse, varje enskild match är en ny möjlighet för Ruben Amorim att sätta ihop ett United-lag och ett United-spel som han vill se långsiktigt. Dessutom behöver Amorim vinna lite matcher för att fortsatt ha förtroende – både internt och externt – för att bygga något på sikt. Detta tänker jag inte argumentera emot.
FA-cupmatchen mot Fulham var en sådan som verkligen betydde något, då gick United ut och hade stora bekymmer och förlorade på straffar. Skribentkollega Hugo visade att alla lag – hur stora och mäktiga de än är – kan åka ur en högstaliga, men precis som han konstaterade kommer varken Ipswich eller Leicester ta in 16 poäng på elva matcher. Championship-spöket är därmed undanröjt – kvar finns Europa League. Det är matcher som på riktigt betyder något. Då ska fokus också läggas där, vila det som går att vila mot Arsenal och så ska bästa möjliga lag mönstras i dubbelmötet mot Real Sociedad.
Problemet? En oroväckande lång skadelista plus någon avstängning och rotationsmöjligheterna är få. Men stressa inte tillbaka Maguire eller Ugarte, låt Chido Obi, Collyer och Lindelöf starta. Det får bli någon slags hopplock helt enkelt, så många som möjligt ska vara så fräscha som möjligt på torsdag – kanske kan detta att slå från ytterligare underläge vara något positivt?
Jag har ingen snackisidé. Sorry, Pontus
Den 16 mars 2011 släppte Bob hund sitt nionde album, Det överexponerade gömstället. Vanligtvis är det Martin Kann som formger bandets omslag och det är han som ligger bakom logotypen den rökande hunden. Denna gång hade han inga idéer, han skickade helt enkelt ett mejl med texten; jag har ingen omslagsidé. Sorry, Martin. Eftersom andra idéer saknades hamnade texten från mejlet på omslaget och avsaknaden av idé blev en idé till omslag.
Exakt så känner jag just nu, jag har ingen idé för denna tredje och sista punkt inför matchen. Vad ska jag sätta fokus på? Rasmus Højlunds måltorka, André Onanas målvaktsspel, wingbacks-problematiken, Bruno Fernandes ständiga leverans… de känns lite gjorda allihop va?
Kanske ska jag lyfta att det går att vinna mot Arsenal när man på pappret är svagare. Fyra dagar innan Bob hund släppte albumet 2011 hade United vunnit på Old Trafford med 2-0 mot Arsenal i FA-cupen. Smaka på det här mittfältet: Rafael, O’Shea, Gibson och Fabio. Sir Alex kunde visserligen göra underverk men han hade haft starkare mittfält att arbeta med, om vi säger så.
Ah, jag lämnar denna punkt idélös – istället överlåter jag till er att plocka fram den tredje snackisen i kommentarsfältet här under. Vad skulle jag skrivit om?
En sak jag med säkerhet vet är att jag inte orkar skriva mer om allt som går skit, så jag kommer sätta fullt fokus på att plocka ut något som var bra under matchen – oavsett hur det slutar. Vill ni ha en positiv take hänvisar jag till artikeln efter matchen.
Tips: 2-2 (Højlund, Fernandes – Trossard, Saliba)
Arena, datum och matchstart: Old Trafford – söndag 9 mars, 17:30
Turnering: Premier League, omgång 28
Stream: Viaplay
Stormatch på Old Trafford, mitt emellan Europaäventyr. Hur går era tankar? Hur kommer detta gå, vad ska vi hålla ögonen på? Dela med er i kommentarsfältet!
