Dörren ut i den kalla majnatten är öppen och ut i den går Sreten Kenic, motvilligt bärandes på hundhuvudet.
Han undrar säkert vad som hade kunnat göras annorlunda, hur allt kunde bli så fel.
Detta skulle vara hans stora entré på fotbollsscenen, om allt gick väl skulle hela världen känna till namnet Sreten Kenic.
Istället går han nu hem till sin fru och sin dotter, skamsen men också medveten om att där kommer det finnas tröst att hämta.
Samtidigt tittar de andra bärarna ut, ståendes med varsitt hundhuvud i hand.
Ledningen, Vd:n och sportchefen.
Alla tittar de ut, med huvuden hängande lågt, och ser sitt egna misslyckande lämna klubben.
De undrar inte vad som hade kunnat göras annorlunda, hur allt kunde bli så fel.
De har inte tid att undra, för om de vill undvika att följa med Sreten ut i den där kalla natten måste de göra något och något har de gjort.
Som ett vänder de sina blickar mot Patrik Haginge, med händer tomma och fulla på samma gång.
Det är i Patrik Haginge de placerar sina förhoppningar och på hans axlar placerar de Sveriges just nu tyngsta sportklubb, även om det finns en utmanare på en annan scen i väst som vill hävda annat.

Patrik Haginge var ingen attraktiv spelare. Inläggen, dribblingarna och poängen var inte de attribut som gjorde honom till en allsvensk spelare. Nej, det som gjorde Haginge till en kultfigur i de svartvita leden var hans inställning och få kunde matcha den.
Med blott sin inställning, sin ilska och vilja av järn, kunde Haginge påverka en match. Som planens ilsknaste spelare kvitterade han för ÖSK i derbyt mot Degerfors för 12 år sedan och med en inställning som få kunde matcha och ett mål mot Degerfors, då blir man en kultfigur hos de svartvita, så enkelt kan det vara.

Helt enkel har dock inte Haginges väg till Sveriges svåraste tränarjobb varit. Efter att ha avslutat proffskarriären spelade Haginge vidare, vissa lämnar fotbollen bakom sig efter karriären men Haginge valde istället att bli än mer involverad i den. Han återvände till IFK Örebro och visade upp samma inställning som tidigare och gick sedan till IF Eker där han visade att han fortfarande höll på planen men även utanför som tränare. Sedan kallade ÖSK på Haginge, ett rop han inte kunde ignorera och en chans han inte kunda tacka nej till och efter sex års frånvaro var Patrik tillbaka i ÖSK, som tränare för P19-laget.
Det var Haginge som skulle visa juniorerna att med rätt attityd kan du bygga bron som tar dig från juniorfotbollen till a-laget och broar har byggts. Erman Hrastovina, Buster Runheim, Lowe Astvald och Herman Bruhn har alla byggt broar med hjälp av Haginge och trott att de lämnat honom bakom sig. Men i den nya dysfunktionella miljön de landat i välkomnar de nog ett välbekant ansikte som kan hjälpa dem reda ut röran som blivit under våren.

Till skillnad från sin företrädare kommer Haginge inte till a-laget och det svåra uppdraget som väntar där med en enskild idé, faktum är att han inte har någon idé med sig.
Om han har det kanske det är bäst för honom att hålla den tyst, enkel och även ackompanjera den med en reservidé, ifall den första inte fungerar som den ska.
För uttalade idéer kan användas emot dig när det går fel, svåra idéer kommer leda till att resultaten går emot dig och om du inte har någon reservidé, då kommer du gå ut i den kalla natten med ditt alldeles egna hundhuvud.

Därför håller han käft om eventuella passningstrianglar, antal löpmeter han förväntar sig och hur många procent av bollinnehavet som laget ska ha i varje match, oavsett motstånd.
Haginge vet att det inte är vad laget behöver höra just nu, så när han väl öppnar sin mun på den första träningen han ansvarar för så är det inte för att ge instruktioner om vart spelare ska löpa och när de ska släppa bollen, det han säger till sina spelare är att de ska löpa, att de ska kämpa.
Att de ska visa inställning.
För nu gäller det att höja motivationsnivån och kampviljan i brist på klass, för den senare har uppenbarligen inte kunnat vinna matcher åt detta lag än så länge.

Haginge ropar, han motiverar och han manar på sina spelare inför den kommande matchen. Det är ingen idé att överösa dem med nya taktiska direktiv och teoretiskt spännande idéer om hur man bäst får en boll att gå in i motståndarnas nät fler gånger än vad den går in i det egna nätet.
Det är bäst så, tänker han nog.
Och alla svartvita håller med.
Mannen med Sveriges just nu svåraste tränaruppdrag fortsätter mana på sina mannar inför den kommande drabbningen som mycket väl kan komma att bestämma riktningen för resten av säsongen, samtidigt som de svartvitas motståndare förbereder sig i norr.

För i Sundsvall tränar Giffarna för fullt. Det blåa laget som känt sig mer blå än någonsin förut de senaste åren, då man varit på väg ned för det hala, mörka hålet som leder ner till division ett bara för att i sista sekunden rädda sig själva och kravla upp till ytan igen. Väl uppe har man kippat efter andan och bett om lite mer tid, lite lugn, för att förbereda sig inför nästa säsong men då sätts bollen i rullning och upp på fötterna hoppar höga kustens söner och kämpar på.
Måtte detta bli säsongen där vi tittar uppåt med förhoppning, istället för att titta nedåt med förskräckelse, tänker fotbollsentusiasterna i Medelpad.
Måtte Erol Ates vara den som tar oss till en plats där vi inte behöver känna ångest varje gång det är matchdag.
En känsla som delas av de svartvita söderut.

För båda dessa lag är fallna jättar, forna mellanmakter som varit med på Sveriges största scen och stått i rampljuset, om några få gånger, då strålkastaren verkar fokuserat på giganter i syd och öst och ibland, när det blir som mest oväsen, även riktat sin strålkastare mot vad det nu är för tokigheter som pågår på västkusten.
Båda dessa lag vill uppåt men får inte grepp om superettan och då halkar man som de svartvita och mörkblåa så ofta gjort de senaste åren.

Giffarna har förstärkts och försvagats.
Gustaf Nordh har valt att röra sig mot sydh och seriekonkurrenten Brage.
Södherut i seriesystemet har flera andra valt att flytta sig samtidigt som Johan Bengtsson, en av höga kustens egna, flyttat till Portugal och till en högst förvirrande tillvaro i deras näst högsta division.
Och från den lite mindre förvirrande tillvaron i division ett har man plockat en annan udda fågel i Miguel Sandberg som är en av få förstärkningar till Sundsvalls tidigare överbefolkade mittfält.
Inte bara Miguel har migrerat från division ett, även några försvarare har hittat till Sundsvall från samma division.
Ack, hur de inte så mäktiga har fallit.
Att de måste värva från division ett.
Så det kan bli, när allting går fel.

Ändå har en del gått rätt för Sundsvall, jämfört med de svartvita.
Serien inleddes med att man dräpte superettans mest stora drake i syd, Helsingsborgs IF och med bloddränkt svärd i hand och galenskap i blicken red man söderut mot nästa drake i Kalmar som puttade ned dem från sadeln med en minimal rörelse.
Efter det fann man sig själva i Göteborg på en arena där blåvita skrik av ångest alltjämt ekade samtidigt som man valde att dela poängen med det rödblåa hemmalaget och lämna arenan innan det blev för mörkt och läskigt.
Väl hemma med sin värdefulla poäng stötte man på en svartvit motståndare men inte den svartvita motståndaren de hade föredragit utan BoISen från Landskrona som smällde ned deras visir och tog med sig alla tre poäng hem. Ilskna hoppade Giffarna upp på hästen och red efter men någonstans i Dalsland tappade man bort rånarBoISen och man valde istället att genomföra en egen stöld på ridderligt manér i Uddevalla och tog med sig tre poäng hem från dem istället.

Sedan var det dags att få spendera lite tid hemma och på besök kom ett till lag från Göteborg, var det Onsala BK? Oklart. Det var ett av de mindre lagen i Göteborg iallafall och trots en lovande första akt kunde Sundsvall inte hålla emot när den lilla giganten bestämde att poängen skulle delas broderligt. Besvikelsen var stor och man lovade att detta inte skulle hända igen men det hände igen, fan också. För mot Västerås visade Giffarna upp en fin sida av sig själva men gurkorna visade upp sin fula, saltgurkigaste sida och tog med sig alla tre poäng hem till Västerås, Sveriges "fyll i med valfri beskrivning" stad.

Och nu håller man på att klä på sig rustningen, slipa svärdet och sko hästen inför resan söderut mot Örebro och tack vare tidigare triumfer rider man till Örebro med mindre ångest än vanligt, en obekant men för Sundsvallsbon välkommen känsla.
Med sig har man tre farliga vapen som Örebro gör bäst i att inte gå in i:

#21 Pontus Engblom
Den svenska armén använde samma vapen länge under kalla kriget inte bara för att de hade en strikt* budget men också för att de var bevisat effektiva, detsamma gäller för Herr Engblom
^*=låg.
#9 Taiki Kagayama
Dock finns det nya vapen som visat sig effektiva i Sundsvalls arsenal och denna yttermittfältare är en av dem.

#19 Yacqub Finey
Sundsvalls stora hot, en ung offensiv mittfältare med framtiden för sig, en framtid jag trodde skulle ha anlänt nu men denna unga man valde att stanna hemma i Medelpad.
Framtiden kommer så småningom ändå.

Det finns ett ordspråk, eller ja, det finns flera men det finns just ett som passar in utmärkt på vad vi genomgår just nu:
"Må du leva i intressanta tider."
Ordspråket må låta oskyldigt men sägs vara en gammal kinesisk förbannelse då intressanta tider i det som nu kallas Kina men som förr bestod av flera ofta konkurrerande kungariken ofta innebar allehanda hemskheter.
Detta ordspråk är egentligen inte kinesiskt utan är ett engelskt påhitt men likt en bra story ska man inte tillägna sanningshalten särskilt mycket uppmärksamhet.
Istället kan man konstatera att vi lever i intressanta tider och att vi hade föredragit att leva i icke-intressanta tider, i tider där dagens största nyhet är att en man satte sig på en pruttkudde på bussen och där förluster mot Oddevold på bortaplan inte hade inneburit en katastrof.
Intressanta tider kommer det fortsätta vara för oss svartvita ett tag framöver för nu väntar en av många måstematcher innan sommaren tar vid och alla, verkligen alla, involverade tar en välbehövlig semester.

Om vi ska leva i intressanta tider får vi hoppas att ÖSK gör dem intressanta på ett bra sätt.
Dräp den plåtklädda patronen från norr och ge Sundsvall svartvit ångest, de får inte glömma hur det känns.
Elakt? Kanske men idéer vinner sällan matcher i superettan, det kan vi konstatera nu.
Det är individuell klass, tur och skitmål som vinner matcher i superettan och nu får vi sluta vara snälla, det är jag helt säker på att Hagge håller med om.
Statistiken säger att vi förlorar närkamper och ögat säger att vi förlorar dem för att vi är för snälla.

ÖSK var länge kända som ett dödgrävarlag, vi var det tidiga 2000-talets Halmstad och Gefle, ett lag som vann på ett cyniskt sätt men denna cynism höll oss i allsvenskan, vilket är bra mycket bättre än vart Sretens idéer höll på att ta oss.

I syd, i Närke, håller ÖSK på att gräva vallgravar, fylla dem med vatten och vässa sina spjut.
Patronen är på väg från norr för att kräva tre poäng av ÖSK men de svartvita kommer med stolthet, hjärta och passion citera, med trots i rösten, Kung Leonidas som inför den persiska kungen Xerxes III krav om att lägga ned vapnen sade, som en utmaning:
"Molon Labe."
Kom och ta dem.

Detta tror jag blir startelvan:
Erman Hrastovina - Kalle Holmberg - Linus Alperud
Sebastian Tipura - Lucas Shlimon - Melvin Bajrovic
Samuel Kroon - Erik McCue - Hampus Söderström - Alai Ghasem
Malte Påhlsson

Matchen börjar 15.00
Var där och gör skillnad.

Forza Svartvitt!