"Inte en nystart" - Fast i mitten av tränarkarusellen

Det är tänkt som en lugn fortsättning. En naturlig tronföljd och en fredlig maktöverlämning. Det vill säga, ingen "fresh start" överhuvudtaget. Detta ifall man ska tro sportchef Marijn Beukers egna ord. En typ av narrativ som påminner misstänkt mycket om ett amerikanskt presidentskifte.

När succétränaren Francesco Farioli hastigt kastade in handduken efter en succéartad (om än bortkastad) säsong så var det många i Ajax supporterskara som höjde på ögonbrynen. Snart rapporterade både Telegraaf och ESPN om interna stridigheter och hur klubbens förväntningar frontalkrockat med verkligheten. I hans ställe kastas nu hemvändande John Heitinga till lejonen när denna förväntas spela en mindre pragmatisk och mer attraktiv fotboll. Heitinga förväntas regelrätt göra en sidenplån av ett svinöra.

Under dessa omständigheter, och efter år av smärtsamma sportresultat, är det därför särskilt uppseendeväckande när sportchefen (tillsammans med redaktionens gullegris, Alex Kroes) nyligen satt i TV och – med raka ansikten – förklarade att detta helt enkelt blir en fortsättning på Fariolis påbörjade arbete. Inte alls någon omstart. Igen.

Om nu försäsongen skulle vara ett kvitto på denna "lugna fortsättning", ja, då har herr Beukers och Kroes en hel del att förklara till försäsongens medresande entourage av hängivna Ajaciden. Fariolis största bedrift var att, trots allt kringliggande kaos och uteblivna titlar, införa en viss defensiv stabilitet. Något som nu verkar vara lika bortblåsta som Ebba Busch chanser att bli omvald. Under Heitingas nygamla ledning har Ajax, onekligen, visat glimtar av den framåtanda som många stundvis törstat efter under Farioli, med segrar som 6-3 mot ett ”allt annat än vänliga” Hibernian och en imponerande 5-1-vinst mot Celtic i Como Cup. Målen har, återigen onekligen, flödat, men dessvärre har även insläppta mål blivit regel snarare än undantag. Förluster mot PEC Zwolle (0-1) och Como (0-3), samt ett 2-2-kryss mot Monaco, vittnar trots allt om en nollställning.

Det verkligen gåtfulla ligger i hur denna 'nollställning' påstås vara en naturlig förlängning av 2024/2025, något oväntade, kovändning. Under Heitinga har vi sett en tydlig ambition att återvända till det klassiska Ajax-DNA:et med allt det sägs innebära: högpress, offensiv lusta, och en tro på ungdomar.

Om ryktena är att lita på, så har Heitinga fått i uppgift att återinstallera Ajax' offensiva och ungdomsorienterade 'DNA' efter Fariolis alltmer återhållsam ställning, en spelstil som Kroes och kompani verkar vilja tro är lösningen på allt ifrån världssvälten till kriget i Ukraina. Det är en strategi som låter logisk på papper, beundransvärt till och med, såvida man bortser från verklighetens ibland oangenäma sanningar. Med arvet av Sven Mislintats hemsnickrade startelva bestående huvudsakligen av vänsterbackar och anfallare med ett kumulativt löneanspråk som överstiger Togos BNP blir det genast svårare att trolla med knäna.

Att i detta läge försöka återuppliva den traditionella Ajax-filosofin, där spelare förväntas vara flytande och ständigt rotera positioner i en 4-3-3 är som att förvänta sig att Vitesse Arnhem ska återvinna sin elitlicens i närtid. Eller att Joey Veerman någonsin kommer kunna stå emot press i mittfältet. Truppen är uppenbarligen inte skräddarsydd för den flexibilitet och mångsidighet som den offensiva drömmen kräver. Det är ett recept för missförstånd och sårbarhet, och i längden: katastrof.

Det ska sägas att det inte är över förrän den feta damen sjunger. I lekmannatermer kan det sägas att en försäsong ungefär är lika pålitlig som mätstock som horoskop. Med inkommande spelare som försvararen Ko Itakura och försvararen utav den israeliska försvarsmakten, Oscar Gloukh, kanske Heitenga har allt som krävs för att ta ord till handling och slutligen avrunda Ajax titeltorka. Eller så har ledningens obeslutsamhet fördömt klubben till att vandra vidare i den allt för bekanta torkan, där titlarna inte ens syns vid horisonten.

Det mest slående är emellertid hur en klubb som stundvis signalerar stjärnstatus med nyförvärv som Itakura och Gloukh – spelare som vittnar om den uttalade ambitionen att vinna titlar – samtidigt nöja sig med att placera rodret i händerna på Heitinga? En tränare som, trots sin klubbikonstatus, inte direkt har en meritlista som skriker ligadominans. Denna diskrepans mellan ärelystna värvningarna och det mer återhållsamma tränarvalet, framstår inte som någon särskilt "lugn fortsättning på Fariolis projekt” utan snarare som det senaste kapitlet i Ajax obduktionsserie. För de av oss som följer Ajax (med mer eller mindre glädje) är det uppenbart: karusellen snurrar vidare, och de som inte klamrar sig fast hårt nog trillar av. Ibland snarare än senare.