Oba-Oba
Han var i grunden en Inter produkt. Vägen gick från ungdomsåren i Italien till Inters Primavera, där han vann Viareggio cup och ligan med U19 innan han tog klivet upp. Inter beskriver honom som “uncatchable”, en anfallare som behövde en, två, tre steg för att vara fri, och det är en rättvis sammanfattning av hur det såg ut när hans resa i A laget började under 2002.
Det som skilde Martins från andra unga anfallare var inte styrka eller storlek, utan den rena farten. När han väl stack i djupled fick backlinjer panik. Att hinna ikapp slutade nästan vara ett alternativ. Inter förstod tidigt hur farlig han var i omställningar, särskilt när matchen öppnade sig och han fick yta att attackera. Hans spel var direkt och explosivt, inte alltid komplett men nästan alltid hotfullt. Ge honom en korridor bakom backarna, och det kändes som att resultatet redan var på väg att skrivas.
Sedan finns firandet, som på något sätt blev en del av berättelsen lika mycket som målen. Inter själva pekar ut Leverkusen den 19 mars 2003 som kvällen då volterna blev ett kännetecken, en målgest som får alla blickar att vändas mot honom.
Tonåringen som redan levererade
Siffrorna visar också hur tidigt avtrycket kom. I Intertröjan blev det 134 matcher och 49 mål totalt enligt klubbens egen genomgång. Men det viktiga är kanske inte bara totalsumman, utan att han gjorde det som tonåring i en miljö som sällan väntar på någon. Samtidigt är det värt att vara noggrann med säsongen 03/04. Inter hade Christian Vieri som säsongens bästa målskytt totalt med 17, medan Martins gjorde 11 i alla tävlingar enligt sammanställningar av den säsongen. Martins riktigt stora målsäsong i Inter kom året efter, 04/05, när han gjorde 22 totalt och dessutom var glödhet i Coppa Italia med sex mål på sex matcher.
Det finns spelare man minns för en säsong, och så finns det spelare man minns för en känsla. Men med Martins går det faktiskt att hålla båda tankarna samtidigt, för Inter har hans facit svart på vitt: 134 matcher och 49 mål totalt. Bryter man ner det blir det 88 matcher och 28 mål i ligan, 29 matcher och 12 mål i Europaspelet, samt 17 matcher och 9 mål i Coppa Italia och Supercoppa.
Och så finns pokalerna, som ibland glöms bort när man pratar om honom. Under tiden i Inter var han med och vann Coppa Italia 04/05, och säsongen därpå kom en hel trio: Supercoppa 2005, Coppa Italia igen och Scudetto 05/06. Det säger något om vilken miljö han befann sig i. Han var inte alltid navet, men han var del av ett Inter som faktiskt började vinna, och hans mål kom ofta i perioder när Inter behövde ett vapen som förändrade matchbilden direkt.
Från Lagos till San Siro
Men Martins historia blir ännu mer mänsklig när man zoomar ut från planen. I Seattle berättade han om hur allt började på gatorna i Lagos. Inga tv bilder att härma, bara en boll, barfota spel och ren kärlek till spelet. Han minns hur han som 11 eller 12 bara spelade för att det var kul. Vid 14 blev han upptäckt av en tränare i Nigeria och tog sig vidare till FC Ebedei, där han också började göra sina bakåtvolter. Sen kom den svåraste perioden, en nästan tre månader lång provperiod i Italien där han inte visste om han skulle få stanna eller tvingas åka hem. I en annan intervju beskriver han hur nervös han var inför möjligheten, och hur hans föräldrar pushade honom att våga.
Den där bakgrunden gör också hans liv utanför fotbollen lättare att förstå. 2017 lyfte han sin egen stiftelse i Lagos och sa att missionen var att hjälpa mindre privilegierade, i samband med en donation av bland annat rullstolar, kryckor och sjukhussängar till delstaten. Det passar bilden av Martins som någon som aldrig riktigt glömde var allt började.
Internazionale
Att slå igenom som tonåring i Inter på den tiden var inte som att smyga in i ett ungt projektlag. Det var att kliva in i ett omklädningsrum där hierarkin redan fanns i väggarna. Martins delade offensiven med namn som Christian Vieri, Adriano, Álvaro Recoba och Julio Cruz, spelare som krävde bollen, tog plats, och bar sina egna berättelser. Bakom dem fanns ledarna som satte standarden varje dag, Javier Zanetti som kapten, Cambiasso och Stankovic centralt, Materazzi och Córdoba i backlinjen, Toldo längst bak. För en ung anfallare kunde det vara både dröm och press samtidigt. Du fick lära dig snabbt. Du fick också acceptera att du inte alltid startar, även när du är glödhet, för konkurrensen var brutal.
På tränarbänken hann han också uppleva olika idéer. När han kom upp låg Inter i Héctor Cúpers era, sedan kom en kort övergång med Corrado Verdelli och därefter Alberto Zaccheroni, innan Roberto Mancini tog över sommaren 2004 och byggde ett mer stabilt cup Inter där Martins ofta blev en perfekt spelare att kasta in när matchen skulle öppnas. Och det är där man kan ana relationerna, utan att romantisera. Martins var den där lagkamraten som alla visste vad han behövde: en tidig passning, en lucka, en omställning. Spelare som Verón, Stankovic och Recoba kunde hitta den ytan, och när den väl fanns sprang han inte bara förbi sin back, han sprang förbi hela matchens tempo.
När man pratar om Inter produkter är han en del av en större tradition. Giuseppe Bergomi debuterade som 16 åring och blev en ikon som i praktiken aldrig tog av sig tröjan. Federico Dimarco drog på sig Intertröjan första gången som sjuåring och tog den långa vägen genom ungdomssektorn till att bli en bärande spelare i ett modernt Inter. Sedan har vi Mario Balotelli, som slog igenom under Mancini samt Mourinho-eran.
Men när karriären gick vidare blev begränsningarna tydligare, även om farten stannade kvar. Taktiken i Europa förändrades, rollen blev mer specialist än nav. Ändå är det just därför han blir kvar i minnet på rätt sätt. Inte som en talang som inte blev, utan som en anfallare med en väldigt specifik och väldigt farlig peak. När han var som bäst kunde nästan ingen springa ikapp honom.
