Allt börjar någonstans
Jadons historia började alltså i Kennington, ett relativt lugnt område i London och fotboll var tidigt hans absolut största passion. Som barn spelade han cage football med kompisen Reiss Nelson, en annan framtida stjärna, och hans tekniska färdigheter syntes tidigt. Vid sju års ålder gick han till Watfords akademi, och vid 14 plockades han upp av Manchester City. Men 2017, bara 17 år gammal, tog han ett vågat, och ganska ovanligt beslut för att vara britt: han lämnade City för Borussia Dortmund, en klubb som har kommit att bli en plantskola för unga talanger.
I Dortmund exploderade livet som fotbollsproffs. På 137 matcher gjorde han 50 mål och 57 assist. Han var snabb, teknisk, och hans spelglädje smittade av sig på fansen. Han vann DFL-Supercup 2019 och DFB-Pokal 2021, där han blev turneringens skyttekung. Dortmunds gula vägg älskade honom, och ALLA såg en framtida världsstjärna. Och det var också här någonstans vi som United-fans började drömma: tänk om han kunde göra samma sak för oss?
När Jadon Sancho äntligen skrev på för Manchester United sommaren 2021 var hypen så stor att den nästan gick att ta på. Det var som om hela Old Trafford höll andan i väntan på att få se honom dra på sig den röda tröjan.
Men resan dit var allt annat än enkel, en tvåårig transfersaga fylld av skvaller, förhandlingar och drömmar om vad han kunde bli för klubben.
Han kommer till Old Trafford
Redan sommaren 2019 började ryktena florera: United ville ha Dortmunds nr sju, men Borussia satte en prislapp på 100 miljoner pund och vägrade vika sig. Sommaren 2020 intensifierades jakten. Uniteds fans scrollade febrilt på sociala medier, medan tidningarna rapporterade om missade deadlines och Dortmunds sportchef Michael Zorc kallade Uniteds budförslag för "orealistiska". Vi satt där hemma i soffan, frustrerade men hoppfulla, och undrade: när kommer han?
Till slut, i juli 2021, blev det verklighet. För 85 miljoner euro, motsvarande drygt 73 miljoner pund, landade Sancho på Old Trafford.
Efter lite mer än ett år av halvbra insatser, under hösten 2022 kom de första varningssignalerna. Sancho tog en paus från sociala medier och i december meddelade Erik ten Hag att han var borta från truppen på grund av "fysiska och mentala" problem. United skickade honom till Nederländerna för att träna separat, och ordet "depression" började viskas i rapporter.
Efter ytterligare ett år av tveksamma matcher och frånvaro från både matchtrupp och träningar var vi framme vid ett vägskäl, en match som krossade Jadon Sanchos möjligheter att bli den superstjärna i klubben som vi hoppats på. I en till synes vanlig ligamatch mot Arsenal i September fick vi se en ovanligt infekterad konflikt nå sitt crescendo.
Erik ten Hag, vid tidpunkten fortfarande manager för United, petade Sancho från truppen och förklarade offentligt att beslutet togs på grund av spelarens svaga insatser på träning. Det var en kommentar som skar som en kniv, inte bara för Sancho utan för oss som sett honom som en potentiell ikon. I stället för att svälja kritiken tog Sancho till sociala medier, något så ovanligt för en United-spelare att det kändes som ett jordskalv. I ett inlägg på X kallade han sig en “syndabock” och ifrågasatte Ten Hags ärlighet, vilket i princip var att kasta en handske i ansiktet på sin chef.
För oss som följde dramat från soffan var det både modigt och förödande – modigt för att han stod upp för sig själv, förödande för att vi anade vad som skulle komma. Uniteds svar var skoningslöst. Sancho frystes ut från första laget, portades från träningarna på Carrington och fick till och med äta sina måltider ensam, bort från lagkamraterna. Det var som om klubben ville göra ett exempel av honom, en varning till andra om vad som händer om man utmanar systemet.
Skvaller började spridas, rykten om att Ten Hag ansåg att Sanchos arbetsmoral var för låg, att han inte anpassade sig till den högt pressande spelstil som krävdes. Andra viskade om att Sancho kände sig missförstådd, att hans självförtroende demolerats av att inte få tillräckligt med tid att hitta formen. Oavsett sanningen var det tydligt att relationen mellan honom och Ten Hag var bortom räddning.
Så vad gick fel? Som United-fans vet vi att Old Trafford kan vara värre än den värsta tryckkokaren. Men för Sancho verkar flera faktorer ha spelat in.
Prislappens tyngd
85 miljoner euro är inte bara en transfersumma – det är en börda. Varje misslyckad dribbling, varje mållös match, förstärktes av förväntningarna. I Dortmund kunde han spela med frihet; i United var han ständigt granskad. För en 21-åring, hur begåvad han än var, blev det en mental uppförsbacke.
Taktisk missmatch
Uniteds spel under Ole Gunnar Solskjær och senare Ten Hag passade inte Sanchos stil. I Dortmund var han en fri själ i ett snabbt, kontringsbaserat lag. Uniteds mer strukturerade approach, särskilt under Ten Hag, verkade hämma hans kreativitet. Han såg ofta ut att sakna självförtroende, som om han inte vågade ta risker.
Mentala utmaningar och klubbens hantering
Rapporter om depression 2022–23 visar att Sancho kämpade med mer än bara form. Att flytta hem till England, till en klubb med Uniteds krav, kan ha varit överväldigande. Men klubbens beslut att offentliggöra hans mentala hälsa utan hans godkännande var ett misstag. Det bröt förtroendet och satte honom i en ännu svårare position
Konflikten med Ten Hag
Bråket med Ten Hag 2023 var kulmen på en redan spänd relation. När Sancho kallades ut offentligt för sin träningsinsats kände han sig orättvist behandlad. Hans svar på sociala medier visar en ung spelare som kände sig missförstådd. Uniteds beslut att frysa ut honom kändes som en bestraffning snarare än en lösning. För oss fans var det frustrerande – varför kunde inte klubben hitta ett sätt att få ut det bästa av honom?
Livet efter United
Efter Uniteds kyla blev lånet tillbaka till Dortmund våren 2024 en livlina. Där hittade Sancho glimtar av sin gamla glädje, med 2 mål och 3 assist på 14 ligamatcher och en resa till Champions League-finalen. Tränaren Edin Terzic sa att "glädjen var tillbaka", men Dortmund hade inte råd att behålla honom. Sommaren 2024 gick han på lån till Chelsea, där han gjorde 3 mål och 5 assist på 31 matcher och vann UEFA Conference League. Nu, i september 2025, har han precis börjat ett nytt lån hos Aston Villa. Vid 25 år är han fortfarande ung, men tiden rinner ut för att nå sin fulla potential.
Så hur var det då? Var det verkligen bara klubbens fel, eller bar han själv en del av skulden?
Tänk om United hade erbjudit en miljö där hans mentala hälsa hanterades med diskretion, där han skyddades från strålkastarljuset i stället för att få sina svagheter blottade offentligt?
Var Sancho själv problemet? Rykten om hans arbetsmoral, eller snarare bristen på den, surrade konstant. På sociala medier och i brittisk press viskades det om att han inte gav allt på träningarna, att han kämpade med att rätta in sig i lagets disciplin under både Ole Gunnar Solskjær och Erik ten Hag. Kanske var han, som vissa kallade honom, “hopplöst lat” – eller så var han bara en ung kille som inte klarade av att bära Old Traffords tyngd.
Oavsett sanningen är det svårt att inte känna att vi fans, som så gärna ville se honom flyga i rött, lämnades med en bitter smak av vad som kunde ha varit.
Sancho är inte ensam om att kämpa under pressen på Old Trafford. Titta på Alejandro Garnacho, en annan ung talang, som gått ungefär samma väg. Garnacho har blixtrat till med kanoninsatser genom åren, men hans frustration över minskad speltid under Amorim har väckt frågor om hans attityd – precis som med Sancho. Och nu är även Garnacho historia i United-tröjan. Är han också för envis för att anpassa sig, eller är det klubben och supportrarna som inte ger honom rätt stöd?
Det här är ingen ny historia. United har sett talanger som Ángel Di María och Memphis Depay komma och gå, krossade under press och förväntningar. Men dagens fotboll, där varje misstag dissekeras på sociala medier, kan knäcka unga spelare snabbare än någonsin.
Sanchos fall är en påminnelse om att talang inte räcker; det krävs också disciplin och mental styrka. Ändå kan vi inte lägga hela skulden på honom. När United offentliggjorde hans mentala hälsa 2022 utan hans samtycke kändes det som ett svek, och det skadade förtroendet hos oss fans. Kanske hade en mer stöttande miljö hjälpt honom att hitta rätt. Kanske hade en tränare som såg hans potential, snarare än hans brister, fått honom att blomstra.
Så vad bör vi göra annorlunda?
För det första måste klubben ta ansvar för sina unga talanger. Att frysa ut spelare som Sancho eller riskera samma sak med Kobbie Mainoo utan en tydlig väg tillbaka är kortsiktigt. Amorims mer individanpassade approach med Mainoo, där han får utrymme att växa, borde vara en mall. Men här är vi, som sitter i soffan eller på läktaren hårda i vår bedömning. Vi som inte ser honom på Carrington varje dag - vi väljer att bedöma Amorims tillvägagångssätt som fel…
För det andra måste vi fans ändra vårt perspektiv. Vi drömmer om nästa Ronaldo, men vi måste ge spelare som Garnacho och Mainoo tid att misslyckas och lära sig, utan att ropa efter försäljningar vid första svacka.
Slutligen behöver United en strategi för att balansera disciplin med stöd. Om Sancho var lat, borde klubben ha jobbat hårdare för att tända hans gnista i stället för att kasta ut honom i kylan. Att han nu får en ny chans hos Aston Villa är en möjlighet för honom att visa världen vad han kan, men det påminner oss också om vad vi förlorade. Jadon Sanchos tid i United är ett kapitel vi aldrig kommer glömma, men inte för de rätta anledningarna.
Han kom som en stjärna, men lämnade som en gåta, och hans historia väcker frågor om både hans eget ansvar och klubbens misslyckanden. Medan vi sneglar på Mainoo håller vi tummarna för att han ska få den tid och kärlek Sancho aldrig fullt ut fick.
För Jadon från Kennington hoppas vi att han, oavsett var han spelar, återfinner den glädje som en gång gjorde honom till en av Europas mest spännande talanger. Och kanske, bara kanske, kan vi fans och Manchester United lära oss att älska våra unga stjärnor lite klokare nästa gång.
