Manchester C
2012-01-05 11:35
Kan den här säsongen bli lika vansinnig som 1971/72? Favorit i repris......
Med över halva säsongen spelad är det fem lag som har en realistisk chans att plocka hem ligatiteln i år: Manchester City, Manchester United, Tottenham och möjligen Chelsea samt Arsenal. Den här säsongen har alla förutsättningar att bli lika vansinnig, spännande och jämn som en av de jämnaste någonsin, säsongen 1971/72. Vi tar en titt i backspegeln...
Thomas och Talbot
3 kommentarer
Ur ett Cityperspektiv är säsongen 1971/72 en brytpunkt. Stridigheter rasade i styrelsen sedan en tid tillbaka och i april 1971 fick en viss Peter Swales plats i styrelsen efter att på en pub ha sagt sig kunna medla och lösa konflikterna i styrelsen. Inte blev det bättre av att relationen mellan managern Joe Mercer och huvudcoachen Malcolm "Big Mal" Allison blev allt sämre. Tillsammans ledde de klubben under storhetstiden i slutet på 60- och början på 70-talet men deras styrka byggde på deras olikheter och konflikterna blev allt större. Även på plan fanns det problem där Glen Pardoe fortfarande hade problem med det ben som George Best brutit i ett derby säsongen innan, Alan Oakes hade opererat ett knä och Colin Bell hade problem med en klämd nerv. Maine Road höll också på att förändras med den nya North Stand som ganska snabbt kom att bli en plats för de sjungande supportrarna. Maine Road fick även en ny elektronisk (!) resultattavla och planen vidgades två meter vilket gjorde den till störst i England.
Säsongen 1971/72 såg många lag vara inblandade i toppstriden över säsongens gång och upplösningen var nästan overkligt jämn. Sedan dess har ingen säsong varit så jämn i toppen. Sheffield United inleder säsongen nästan felfritt och leder efter elva spelade omgångar men Derby och Manchester United hänger med i toppen. City som inleder säsongen med en förlust mot Leeds kommer sedan igång och hänger med strax under toppen hela hösten. Matchen mot Everton den 9:e oktober kom att bli historisk i City då det var den första matchen med Allison som manager och Joe Mercer som General Manager. Exakt vad Mercers titel innebär är det dock ingen som vet och han känner sig allt mer vilsen och ovälkommen i klubben. Ambitiösa Allison inte bara ville utan behövde bli det högsta hönset och när han frågades vilken typ av manager han skulle bli svarade han på sitt egna ödmjuka sätt, ”Probably the best there ever was”. Det gick bra till en början med Malcom vid rodret med två oavgjorda och därefter tre raka segrar mot Arsenal, West Ham och Coventry. Hans fina start gav faktiskt Malcolm utmärkelsen Manager of the Month för november månad.
I november möttes också City och United inför över 63 000 på Maine Road i vad som kommit att bli ett av de mest klassiska derbyna. Matchen var av traditionell derbykaraktär och City tog ledningen på en straff som United protesterade vilt emot. När även United sedan fick en straff rann det över hos Francis Lee som upprepade gånger kastade sig dykande fram över gräsmattan för visa vad han tyckte om George Bests insats i närkampen. Citypubliken hurrade men domaren valde att visa Lee det gula kortet. I slutminutrarna fastställde Mike Summerbee slutresultatet 3-3. I takt med att julen närmar sig börjar spelet kärva för serieledande Manchester United. Den klassiska omgången på Boxing day ger det tredje raka krysset för dem medan City som nu är serietvå tar ännu en seger, den här mot Stoke.
Precis som årets säsong i Premier League gick några lag loss i toppen av ligan och man kan dra en del paralleller mellan årets säsong och den så dramatiska säsongen 1971/72. Manchesterklubbarna, Derby, Leeds och Sheffield höll högt tempo i toppen under slutet av 1971 medan lag som Liverpool, Totteham och Arsenal kom jagandes underifrån. Ligan är överlag jämn och med 25 omgångar spelade i slutet av januari skiljde det bara sju poäng mellan ledande Leeds och Liverpool på tionde plats. När andra halvan av säsongen startade 1972 föll serieledande Manchester United ihop som ett korthus. Man förlorade 7 raka matcher och vann först en ligamatch den 14 mars 1972 mot jumbon Huddersfield. United sjönk nedåt i tabellen och slutade till slut på en åttonde plats. City fortsatte vinna sina matcher och i februari månad leder man ligan 2 poäng före dåtidens gigant Leeds United.
Det är nu som Big Mal bestämmer sig för att förstärka laget med Rodney Marsh från Queens Park Rangers för den hiskeliga övergångssumman 200 000 pund. I dessa dagar är denna typ av övergång vardagsmat men på den här tiden var det mycket ovanligt. Marsh var en talangfull och underhållande spelare och ansågs av många kunna bli tungan på vågen för City i jakten på ligatiteln. Det visade sig bli tvärt om. Med nio matcher kvar att spela leder Manchester stolthet fortfarande ligan med fyra poäng medan anstormande Leeds har två matcher mindre spelade liksom Derby som ligger fem poäng efter.
Marsh speltil med mycket bollkontakt passar illa med Citys snabba rörliga spel och City tappar rytmen och poäng efter poäng. Man vinner visserligen i hans debut mot Chelsea men tappar sedan poäng mot Newcastle och förlorar två raka matcher mot bottenlagen Stoke och Southampton. City kör över Stoke men en viss Gordon Banks i Stokemålet spikar igen och City förlorar hemma med 2-1. Med fem matcher kvar att spela halkar City ned till en tredjeplats, en poäng efter ledande Derby och på samma poäng som nya tvåan Liverpool och bara en poäng före fyran Leeds som dessutom har en match mindre spelad.
Nu gäller det och vinna sina matcher och City slår nu West Ham hemma för att sedan åka ut till i de ruggiga förorterna och ta tre enkla poäng på Old Trafford i en match där Marsh börjar på bänken. Vårderbyt är dock ganska trist och inte alls samma nervthriller som det på Maine Road. City ser hela tiden ut att vara det bättre laget men United tar ändå ledningen i andra halvlek. Det får City att skruva upp tempot och City vinner till slut med 3-1. Tyvärr följer man upp med ett kryss mot Coventry så för att ha en chans på titeln är City piskade att vinna mot Ipswich på bortaplan och Derby på Maine Road i de två sista matcherna. City vinner seriefinalen mot Derby hemma på Main Road med 2-0 men förlorar titeln i Ipswich med 1-2. När City hade spelat klart sina matcher var ställningen följande:
Man City 42 23 11 8 77-45 57
Liverpool 40 24 8 8 64-29 56
Derby 41 23 10 7 68-33 56
Leeds 40 23 9 8 70-29 55
Omspel i cuper och dylikt hade gett en väldigt haltande tabell och avslutningen av ligan blir nu extremt dramatisk. City får vänta nästan två veckor på att ligan ska spelas klart innan de får veta sluttabellen. Derby vinner sin match hemma mot Liverpool med 1-0 och tar ledningen i ligan. Derbymanagern Brian Clough åker med familjen till Irland på semester. Spelarna åker till Mallorca på en semestervecka i tron att Leeds tar titeln efter att de slagit Chelsea med 2-0. Leeds har nämligen Wolverhamton kvar att möta och Liverpool skall möta Arsenal. Seger för någon av dem så vinner de ligan. Men Leeds förlorar mot Wolves med 2-1 och Liverpool kryssar mot Arsenal så Derby blev mästare iförda badtofflor.
Toppen av ligan 1971/72 såg ut enligt följande:
1. Derby 58
2. Leeds 57
3. Liverpool 57
4. ManchesterC 57
5. Arsenal 52
6. Tottenham 51
Derby vinner titeln med en poäng och fyra lag hamnar inom en poäng. Manchester City gjorde hela 77 mål denna säsong och Francis Lee vann skytteligan med 33 mål. Han slog även rekord i antal straffmål med tretton stycken. Myten att han lyckades med det för att han filmade till sig straffar stämmer dock inte. Endast sex av straffarna gavs pga tacklingar på Lee. Många hävdar att köpet att Marsh orsakade att City inte vann titeln och ser man till resultaten kan man hävda att de har rätt. Med Marsh i laget sjönk poängsnittet. Allison hävdade dock alltid att det var Gordon Banks insats som satte käppar i hjulet medan andra menar att slitningarna i styrelsen och mellan Mercer och Allison påverkade spelarna. När man missar titeln med en poäng är det så klart lätt att hitta orsaker. Säsongen fick också ett surt slut då Joe Mercer lämnade klubben och blev manager för Coventry. Året efter gjorde Coventry dubbeln på City. Big Mal försvann även han ett år senare men återuppstod 1979 då han skulle bygga upp ett nytt lag och genom att sälja de stora stjärnorna Gary Owen och Peter Barnes men det är en annan historia.
Som det ser ut nu har årets säsong stora likheter med säsongen 1971/72 och vi får hoppas för fotbollens skull att spänningen håller i sig på samma sätt som för 40 år sedan men att utgången blir en annan.
Säsongen 1971/72 såg många lag vara inblandade i toppstriden över säsongens gång och upplösningen var nästan overkligt jämn. Sedan dess har ingen säsong varit så jämn i toppen. Sheffield United inleder säsongen nästan felfritt och leder efter elva spelade omgångar men Derby och Manchester United hänger med i toppen. City som inleder säsongen med en förlust mot Leeds kommer sedan igång och hänger med strax under toppen hela hösten. Matchen mot Everton den 9:e oktober kom att bli historisk i City då det var den första matchen med Allison som manager och Joe Mercer som General Manager. Exakt vad Mercers titel innebär är det dock ingen som vet och han känner sig allt mer vilsen och ovälkommen i klubben. Ambitiösa Allison inte bara ville utan behövde bli det högsta hönset och när han frågades vilken typ av manager han skulle bli svarade han på sitt egna ödmjuka sätt, ”Probably the best there ever was”. Det gick bra till en början med Malcom vid rodret med två oavgjorda och därefter tre raka segrar mot Arsenal, West Ham och Coventry. Hans fina start gav faktiskt Malcolm utmärkelsen Manager of the Month för november månad.
I november möttes också City och United inför över 63 000 på Maine Road i vad som kommit att bli ett av de mest klassiska derbyna. Matchen var av traditionell derbykaraktär och City tog ledningen på en straff som United protesterade vilt emot. När även United sedan fick en straff rann det över hos Francis Lee som upprepade gånger kastade sig dykande fram över gräsmattan för visa vad han tyckte om George Bests insats i närkampen. Citypubliken hurrade men domaren valde att visa Lee det gula kortet. I slutminutrarna fastställde Mike Summerbee slutresultatet 3-3. I takt med att julen närmar sig börjar spelet kärva för serieledande Manchester United. Den klassiska omgången på Boxing day ger det tredje raka krysset för dem medan City som nu är serietvå tar ännu en seger, den här mot Stoke.
Precis som årets säsong i Premier League gick några lag loss i toppen av ligan och man kan dra en del paralleller mellan årets säsong och den så dramatiska säsongen 1971/72. Manchesterklubbarna, Derby, Leeds och Sheffield höll högt tempo i toppen under slutet av 1971 medan lag som Liverpool, Totteham och Arsenal kom jagandes underifrån. Ligan är överlag jämn och med 25 omgångar spelade i slutet av januari skiljde det bara sju poäng mellan ledande Leeds och Liverpool på tionde plats. När andra halvan av säsongen startade 1972 föll serieledande Manchester United ihop som ett korthus. Man förlorade 7 raka matcher och vann först en ligamatch den 14 mars 1972 mot jumbon Huddersfield. United sjönk nedåt i tabellen och slutade till slut på en åttonde plats. City fortsatte vinna sina matcher och i februari månad leder man ligan 2 poäng före dåtidens gigant Leeds United.
Det är nu som Big Mal bestämmer sig för att förstärka laget med Rodney Marsh från Queens Park Rangers för den hiskeliga övergångssumman 200 000 pund. I dessa dagar är denna typ av övergång vardagsmat men på den här tiden var det mycket ovanligt. Marsh var en talangfull och underhållande spelare och ansågs av många kunna bli tungan på vågen för City i jakten på ligatiteln. Det visade sig bli tvärt om. Med nio matcher kvar att spela leder Manchester stolthet fortfarande ligan med fyra poäng medan anstormande Leeds har två matcher mindre spelade liksom Derby som ligger fem poäng efter.
Marsh speltil med mycket bollkontakt passar illa med Citys snabba rörliga spel och City tappar rytmen och poäng efter poäng. Man vinner visserligen i hans debut mot Chelsea men tappar sedan poäng mot Newcastle och förlorar två raka matcher mot bottenlagen Stoke och Southampton. City kör över Stoke men en viss Gordon Banks i Stokemålet spikar igen och City förlorar hemma med 2-1. Med fem matcher kvar att spela halkar City ned till en tredjeplats, en poäng efter ledande Derby och på samma poäng som nya tvåan Liverpool och bara en poäng före fyran Leeds som dessutom har en match mindre spelad.
Nu gäller det och vinna sina matcher och City slår nu West Ham hemma för att sedan åka ut till i de ruggiga förorterna och ta tre enkla poäng på Old Trafford i en match där Marsh börjar på bänken. Vårderbyt är dock ganska trist och inte alls samma nervthriller som det på Maine Road. City ser hela tiden ut att vara det bättre laget men United tar ändå ledningen i andra halvlek. Det får City att skruva upp tempot och City vinner till slut med 3-1. Tyvärr följer man upp med ett kryss mot Coventry så för att ha en chans på titeln är City piskade att vinna mot Ipswich på bortaplan och Derby på Maine Road i de två sista matcherna. City vinner seriefinalen mot Derby hemma på Main Road med 2-0 men förlorar titeln i Ipswich med 1-2. När City hade spelat klart sina matcher var ställningen följande:
Man City 42 23 11 8 77-45 57
Liverpool 40 24 8 8 64-29 56
Derby 41 23 10 7 68-33 56
Leeds 40 23 9 8 70-29 55
Omspel i cuper och dylikt hade gett en väldigt haltande tabell och avslutningen av ligan blir nu extremt dramatisk. City får vänta nästan två veckor på att ligan ska spelas klart innan de får veta sluttabellen. Derby vinner sin match hemma mot Liverpool med 1-0 och tar ledningen i ligan. Derbymanagern Brian Clough åker med familjen till Irland på semester. Spelarna åker till Mallorca på en semestervecka i tron att Leeds tar titeln efter att de slagit Chelsea med 2-0. Leeds har nämligen Wolverhamton kvar att möta och Liverpool skall möta Arsenal. Seger för någon av dem så vinner de ligan. Men Leeds förlorar mot Wolves med 2-1 och Liverpool kryssar mot Arsenal så Derby blev mästare iförda badtofflor.
Toppen av ligan 1971/72 såg ut enligt följande:
1. Derby 58
2. Leeds 57
3. Liverpool 57
4. ManchesterC 57
5. Arsenal 52
6. Tottenham 51
Derby vinner titeln med en poäng och fyra lag hamnar inom en poäng. Manchester City gjorde hela 77 mål denna säsong och Francis Lee vann skytteligan med 33 mål. Han slog även rekord i antal straffmål med tretton stycken. Myten att han lyckades med det för att han filmade till sig straffar stämmer dock inte. Endast sex av straffarna gavs pga tacklingar på Lee. Många hävdar att köpet att Marsh orsakade att City inte vann titeln och ser man till resultaten kan man hävda att de har rätt. Med Marsh i laget sjönk poängsnittet. Allison hävdade dock alltid att det var Gordon Banks insats som satte käppar i hjulet medan andra menar att slitningarna i styrelsen och mellan Mercer och Allison påverkade spelarna. När man missar titeln med en poäng är det så klart lätt att hitta orsaker. Säsongen fick också ett surt slut då Joe Mercer lämnade klubben och blev manager för Coventry. Året efter gjorde Coventry dubbeln på City. Big Mal försvann även han ett år senare men återuppstod 1979 då han skulle bygga upp ett nytt lag och genom att sälja de stora stjärnorna Gary Owen och Peter Barnes men det är en annan historia.
Som det ser ut nu har årets säsong stora likheter med säsongen 1971/72 och vi får hoppas för fotbollens skull att spänningen håller i sig på samma sätt som för 40 år sedan men att utgången blir en annan.
