Sommaren 1941 återgick London mycket till det normala. Bombningarna av London upphörde med Blitzens avslutning i maj 1941 och när Tyskland valde att inleda Operation Barbarossa så skiftades fokus. Londons gator fylldes av affärer, nyfikna spekulanter och även fast en stor del av staden låg i ruiner, så fanns det ändå någon form av positivism eller melodramatisk vy på världen. Man hade sett bombningarna som förstörde staden men gled över i en dramatik som prioriterade starka känslor. Det goda vs det onda och en maximal urladdning av känslor.
De hade ju också radiosändningen London Calling som började sända 6 juli 1941 och som beskrev livet i världen och så naturligtvis fotbollen. Säsongen 1941/42 var en säsong som Arsenal gärna minns då de pulveriserade motståndet i London League. Annars var ligaspelet uppdelat i en norr och syd, men London-lagen ville inte resa ut i detta rätt ostyriga och bångstyriga klimat där bombningar ibland kom och gick, så man skapade en egen lokal liga. 16 lag deltog och Arsenal sprang hem med segern. 108 mål på 30 matcher är stiligt. Någon match mot Watford vanns med 11-0 och en annan match mot Watford, så lyckades de bara få ihop åtta spelare.
Reg Lewis och dubbeln
Framgången fortsatte året efter med en fantastisk säsong. I en säsong då Reg Lewis verkligen visade vilken makalös forward han var så segrade Gunners i Football League South som återuppstått efter olika protester och sedermera också i den lokala Football League Cup. Om man ser att Gunners gjorde över 100 mål på 28 matcher i ligan och gjorde 7-1 på Charlton i cupfinalen så förstår man att det var glad fotboll och instabila försvar. Reg Lewis nätade fyra i finalen och stod för 53 mål denna säsong. Hans total under kriget var 141 mål på 125 matcher. Han hade lekstuga den gossen.
När mitten av 1943 kom hade kriget nästan hållit på i fyra år och vändningen började komma. Under sommaren invaderade de allierade Sicilien och snart hade man Italien inom räckhåll. I österled knackade tyskarnas maskineri och under augusti var den stora pansarbataljen i Kursk. Bombningar i England var sparsmakade och livet i London återgick till det normala i den krigsvardag som fanns med sparsmakat utbud, en enorm svart marknad och nöje såsom sång, dans och fotboll.
Efter den mycket framgångsrika 1942-43 så återfann inte Gunners sin styrka och resterande krigsår betyder mellanmjölk och tidig respass i cuperna. Som överallt annars var det mycket matcher och mycket mål och de spelare som fanns på hemmaplan fick många matcher i benen.
Något som också var spännande var alla gästspelare som fanns under kriget, då deras eget lag kanske var ospelbara eller hemmaplanen använd till annat eller att de precis kommit tillbaka från tjänstgöring. Två spelare som återfanns i Gunners led var Stanley Matthews, som under 1944/45 sågs i Arsenals tröja vid några tillfällen och så Stan Mortensen som gjorde desto fler matcher. För oss entusiaster i historia så är dessa namn bland de största som brittisk fotboll tagit fram under 40-50-60-talet. Stanley Matthews är sedd som en av landets absolut bästa genom tiderna och Stan Mortensen var hans radarpar i Blackpool bland annat. Över 200 mål i Blackpool exempelvis.
För Arsenal under kriget, så var en av de mer inspirerande sakerna att en hel del spelare fick mogna med klubben. Bland dessa hör Reg Lewis naturligtvis, men också bröderna Leslie och Denis Compton . De båda ses som klubbens mest framgångsrika brödrapar. Leslie kom till Gunners som 18åring 1930, men fick begränsad tid under hela 30-talet och lade mycket tid på Cricket där han var landslagsmässig. Under kriget tog han mer plats och var sedan en ledarfigur i klubben tills hans avslutade sin karriär en bit efter kriget. Denis Compton spelade mer Cricket än fotboll, men var också del av det lag som utvecklades under kriget. En tredje spelare var Jimmy Logie, skotten som anslutit just före kriget och som skulle visa sig vara en lysande partner till Reg Lewis.
(Compton)
George Allison- vad gjorde han?
Under alla krigsåren så var George Allison fortfarande manager. Det var en trött, seg och åldrande Allison, som inte lade massor av tid på att ta hand om Arsenal utan var mer engagerad i lokal välgörenhet, tillse att det fanns förnödenheter, skyddsrum och att administrationen funkade. Han insåg att hans tid som tränare snart var ute, men valde att hänga kvar över krigsåren.
Allison såg sitt Arsenal göra sin sämsta insats under krigsåren 1944/45 års säsong, då de landade på en åttonde plats. Orsakerna fanns. Reg Lewis hade blivit inkallad och Ted Drake- målskytten som alltid visste var målet var beläget-hade gjort sig illa i ryggen och fick avsluta sin karriär. Man åkte ur tidigt ur cupen och dagarna innan fredsslutet rundade man av sina matcher under kriget med förlora mot Reading med 3-1. Hemmamatcherna för Arsenal under kriget hade spelats på White Hart Lane och det var just Spurs som tog hem denna sista titeln under krigsåren.
8 maj kapitulerade Tyskland och Europas gränser kunde ritas om, militärer återgå till att skydda gränser, städer och länder skulle byggas upp och i London tog man sommarledigt.
Det var två berättelser om Arsenals historia under kriget. Nu lägger vi vapnen åt sidan och ser fram emot eskapader, troféer och nya berättelser i efterkrigsåren.
