I Västerbotten, där jag bor, är novembermörkret inte bara en frånvaro av ljus; det är en fysisk tyngd som lägger sig över axlarna. Men i oktober kändes det inte så. Då var de fyra milen jag kör tur och retur varje dag mellan hemmet i Burträsk och kontoret i Skellefteå en transportsträcka av rent hopp. Med tre vinster nedpackade i ryggsäcken hade jag klipp i steget. Det fanns en naiv tro på att vi skulle jogga hem ytterligare tre segrar i november och till och med börja störa Arsenal i toppen.
Sedan kom verkligheten.
Vi kan summera månaden nu. Manchester United parkerar på en tiondeplats i Premier League. Facit: Tre matcher. Två poäng. En misär.
Det började, som Hugo Cederborg påpekat här , med den svängiga tillställningen mot Nottingham där Senne Lammens stod maktlös. Det fortsatte med ett kryss mot ett sargat Tottenham – en match där vi, i ett försök till självbedrägeri, tröstade oss med att vi i alla fall inte förlorat på fem raka.
Under måndagskvällen den 24 november slog den verkliga kylan till.
Jag är i grunden en ensamvarg när det kommer till fotboll. Jag avnjuter helst matcherna ensam i tysthet framför tv:n. Men denna kväll bröt jag mönstret. Jag åkte mina fyra mil till ”schtaan”, satte mig på den lokala sportbaren med två vänner för att se Ruben Amorims mannar ta sig an Everton. En överkomlig uppgift, tänkte vi. Everton med sina 15 poäng. Casemiro hade kommit hem från landslagsuppehållet som kung i Brasilien. Bruno Fernandes hade briljerat för Portugal. Och när Idrissa Gueye drog på sig ett av de märkligaste röda kort jag skådat redan i den trettonde minuten, kändes det klappat och klart.
Då rullade Everton in 0–1.
Det blev inget mer. Det blev en platt match, en mental kollaps och en uppvisning i impotens.
Istället för segerjubel fick jag sätta mig i bilen igen. Inte arg. Besviken..
Resan hem till Burträsk har aldrig känts längre. Fyra mil av isig asfalt och totalt mörker. Där, i ensamheten bakom ratten, började den gamla bekanta känslan krypa in under skinnet igen. Den där eviga misären som vi som älskar den här klubben trodde att vi var på väg att lämna.
Vi pratar ständigt om att vi är Manchester United. Englands, kanske världens, största klubb. Vi har vunnit allt. Vi är bäst. Men är denna grandiosa självbild i själva verket vår förbannelse?
Varför pendlar vi ständigt mellan euforiskt hopp och avgrundsdjup förtvivlan?
Det har spekulerats i oändlighet om Glazers, om tränare, om enskilda spelare. Men efter tretton omgångar av ännu en "nystart" måste vi våga borra djupare. Problemet är inte att vi förlorar en match mot Everton med en man mer. Problemet är att ingen är förvånad.
Manchester United lider av en akut identitetskris som maskeras av kommersiell framgång. På pappret har Amorim en trupp som borde flyga. I verkligheten har vi en samling dyra individer som ser ut att ha introducerats för varandra fem minuter före avspark.
Det vi ser är effekten av att vara "fat and happy". Det är ett tillstånd av mättnad som infinner sig när belöningen kommer oavsett prestation. Manchester United är världens näst mest värdefulla klubb. Sponsorpengarna strömmar in, läktarna är fullsatta, tröjorna säljs.
Klubben har blivit en koloss som vunnit allt och nu verkar tro att historien ska göra jobbet åt dem i framtiden. Vi har skapat en kultur där tröjan väger så tungt av förväntningar att den förlamar snarare än inspirerar.
Analysen av de första 13 omgångarna är skoningslös: Vi saknar en grundläggande spelidé som spelarna litar på när det blåser snålt. En ryggrad, ett DNA. När klubbarna i toppen spelar dåligt har de ett system att falla tillbaka på. När Manchester United spelar dåligt faller vi isär. Vi har blivit ett lag av primadonnor som briljerar när ytorna finns, men som saknar den cyniska hungern som krävs för att mala ner ett decimerat Everton en kall måndagskväll.
Det är inte en förbannelse. Det är inkompetens förklädd till otur. Det är en dysfunktionell sportslig ledning som under ett decennium prioriterat varumärkesbyggande stjärnor framför lagbyggande karaktärer. Amorim har ärvt ett lapptäcke av spelare värvade av fyra olika tränare med fyra olika filosofier. Det spretar. Det skaver.
När jag svänger in på uppfarten i Burträsk är mörkret kompakt. Det spelar inte någon roll vem som står vid sidlinjen om inte hungern kommer tillbaka. Så länge klubben är "fat and happy", så länge spelarna tror att klubbmärket är en garanti för framgång snarare än ett krav på prestation, kommer jag att fortsätta köra dessa långa, mörka mil hem med en känsla av tomhet.
Vi trodde vi var på väg att lämna misären. Men sanningen är att vi kanske precis har insett att vi, just nu, hör hemma exakt där vi är.
