Malmö
2025-05-06 01:40
MFF – BP 1-2: Klarblå himmel, men ändå nattsvart mörker
Det var den andra av de så kallat fem ”lätta” matcherna. Men för tillfället är Malmö FF ett lag som har förtvivlat svårt att göra mål. När försvarsspelet dessutom är vekt och passivt, då blir det inte bra. Inte mot något motstånd.
Henrik Zackrisson
3 kommentarer
Vi börjar med det positiva. Att en solig vårdag cykla till Stadion via Skönabäcksgången, där träden blommar och bildar ett tjusigt ihopväxt tak över cykelstråket, är svårslaget. Fast en sån vårkänsleväckande skönhetsupplevelse ska förstås inte smulas sönder eller befläckas av en förlust. Helt fel.
Men så blev det.
Vi har ju inte haft alldeles lätt mot BP under Henrik Rydström. På bortaplan: turlig vinst efter två sena mål 2023 (BP hade flera lägen att göra 2-0) och kryss efter medioker insats och Derek Cornelius-nick på övertid 2024. Och på hemmaplan har vi båda åren tagit ledningen med 2-0, men sen släppt in reducering och avslutat skakigt. Det kvittade i och för sig ifjol, eftersom vi mötte BP i slutomgången när guldet redan var tryggt hemma.
BP mönstrade en ganska namnkunnig elva. Lite är detta ju ett lag som både ger väldigt unga talanger speltid och stukade hemvändare livsgnistan åter. För den spelare som ogillar uppmärksamhet, press och uppskruvat tonläge i både media och bland supportrar måste det som BP erbjuder vara en drömtillvaro. Jag har förstås ingen aning om någon i BP:s trupp tänker på det viset, men i laget återfinns exempelvis Häckens gamla stjärna Daleho Irandust (som inte alls är särskilt gammal utan bara blir 27 i år), före detta Elfsborgsbacken Oliver Zandén (som var i Frankrike och vände) samt ex-HIF:aren Alex Timossi Andersson, som kom till BP från en sådär-lyckad sejour i Heerenveen. Och så dessutom Hammarbys ständige reservmålvakt Blazevic i mål. Så här ställde bortalaget upp:
Davor Blazevic – Alex Timossi Andersson, Even Hovland, Hlynur Freyr Karlsson, Oliver Zandén – Wilmer Odefalk, Kaare Barslund – Daleho Irandust, Love Arrhov, Victor Lind – Ezekiel Alladoh.
I vårt eget lag gjorde två ändringar jämfört med startelvan mot Öster. Ut med Ekong och Kiese Thelin, in med Taha Ali och Botheim. Vilket också innebar att Hugo Bolin flyttade över till högersidan.
Ingen jättestor bortaklack, men där stod ändå en 30-40 personer. Åtminstone fler än vad jag väntat mig, och också fler än på den gamla goda tiden då BP:s bortafölje brukade bestå av en ensam man.
Första halvlek
Otto blev varnad direkt. Såg inte så farligt ut, men han kanske sa nåt. Annars vaskade vi fram ett par chanser innan klockan pASSErat tio minuter. Båda gångerna var det Taha Ali som spelade fram. Först Botheim till en nick som Blazevic klarade, och sen till Oliver Berg som helt missade skottet. Istället fastnade bollen mellan hans fötter på nåt konstigt vis, och av en ganska stor chans blev intet.
Taha låg bakom mycket och såg pigg ut inledningsvis. Han trampade förbi backlinjen, på karakteristiskt vis parallellt med straffområdeslinjen, och fick iväg ett bra skott i 21:a minuten. Blazevic klarade till hörna.
Halvvägs in i halvleken började Hugo Bolin allt oftare vandra in i mitten och över till vänster. Från utgångspositionen ute till höger hade han inte blivit särskilt involverad i spelet, men nu kunde man åtminstone skönja vissa lovande tendenser. Det dök också upp ett par chanser för Bolin mot slutet av halvleken. Fast båda var från högerposition, och båda avsluten gick mitt på målvakten.
0-0 i paus. Några gånger hade vi vunnit bollen högt och fått vår press att bita. Knappast något kompakt tryck, men vi hade varit det bättre laget så långt. BP hade visserligen sett ganska speediga ut de gånger de kommit fram, men hade ändå skapat noll i chansväg under den första halvleken.
----
Sen fick vi ju faktiskt en positiv, eller åtminstone bitterljuv, upplevelse till denna dag (utöver de där blommande träden jag svamlade om i början alltså). Nämligen en fin avtackning av Anton Tinnerholm. På bildskärmarna vittnade Markus Rosenberg, Isaac Kiese Thelin och Oscar Lewicki om vilken förträfflig lagkamrat och hedersman Anton är. Ståplats vecklade ut banderoll med texten ”Res dig upp – vi glömmer dig aldrig”. Och så fick Tinnerholm en megafon i handen (en som fungerade den här gången) och ledde oss alla för en sista gång (?) i ett ”framåt Malmö, heja di blåe”.
Andra halvlek
Pigg start. Nästan-chans direkt. Men så stack BP upp. Zandén hittade Alladoh i straffområdet. Nils kom helt fel och blev enkelt undantryckt, och så var det 0-1. Snabb replik? Nej, en rensning från BP-straffområdet blev en perfekt passning till Victor Lind. Enkel pass till Irandust, passivt försvarsspel igen och skott mellan benen på Busanello. 0-2 efter 52 minuter. Ingen skugga över BP, de gjorde förstås precis vad de skulle här, men: två närmast kriminellt enkla mål. Precis såna vi tycks oförmögna att göra just nu.
Något behövde förstås göras. Rydström & co provade med ett trippelbyte: ut med Nils, Berg och Botheim; in med Ekong, Kiese Thelin och Gudjohnsen. Formationen? En smula svårdefinierad, men vi gick i alla fall ner på trebackslinje och placerade både Bolin och Ali ute till vänster. Ekong till höger, Kiese Thelin längst fram och Gudjohnsen strax bakom.
Det uppstod några lägen. Som alla brändes å det omsorgsfullaste. Ekong och Bolin sköt över, Taha Ali prickade utsidan av stolpen. Och i 79:e såg bollen ut att studsa vår väg, förbi Blazevic … en BP-spelare försökte rensa undan och träffade en lagkamrat i huvudet. Fast bollen rammade detta huvud och gick över mål.
BP fick flera tillfällen att kontra. Och kom till en del avslut, som nu var av det tamare slaget. Men de – avsluten alltså – var i alla fall så talrika att det vore fel att påstå att BP bara fick två chanser och utnyttjade båda. De hade många fler möjligheter än så.
Och så väcktes ändå hoppet i 83:e minuten, då en snett-inåt-bakåt-pass från Taha hittade rätt, och ett avslut från Lasse Berg Johnsen lyckades passera allt och alla.
Visst tryck skapades efter reduceringen. En Gudjohnsen-nickskarv på hörna i 86:e var värd ett bättre öde. Å andra sidan borde BP punkterat matchen på övertid när en av deras inhoppare sköt över ett öppet mål från nån meters håll. Så återigen, vi må reta oss på Malmö FF:s alla missade möjligheter, men hade jag varit BP-supporter hade jag gnisslat tänder över att mitt lag inte tog någon av alla dessa chanser att definitivt döda matchen definitivt.
Det sista som hände var att inbytte Adrian Skogmar gick omkull i straffområdet. Ingen domarsignal, och det skulle det nog inte varit heller.
Vad jag förstår är detta första gången någonsin vi förlorar en allsvensk match mot Brommapojkarna. Bara en sån sak.
Spridda burop efter slutsignal. Men från ståplats skanderades också, direkt efter domarens vissla, "vi älskar Malmö". En snygg replik på pratet - påminnelserna? - om att Malmö FF:s supportrar tenderat att agera bortskämt på sistone.
För mig är det just nu helt meningslöst att prata om huruvida vi kan försvara guldet i år eller hur många poäng det är upp. Jag tycker inte att vi alls är på en plats där sådana diskussioner är relevanta. Lag som spelar som Malmö FF gör just nu vinner inga guld – först måste vi få till ett spel som fungerar. Idag är det förstås dels ett par individuellt svaga försvarsingripanden som sänker oss. Men det är också ett anfallsspel som har förtvivlat svårt att få genom avslut mot ett samlat försvar. Första halvlek är väl nånstans halv-OK, det hade inte varit orättvist om vi gått till paus i ledning, men det blir lite för långsamt och genomgående för enkelt att plocka bort våra försök till inspel in i boxen. Nycklar saknas.
Malmö FF är helt enkelt ett lag i disharmoni just nu. Inget sker självklart. Blott sju mål på sju matcher säger en del, även om vi inlett med ett svårt spelschema. Det är såklart inte alls bra, särskilt inte när det nu blåser motvind, att lagets två självklara ledarfigurer (Pontus Jansson och Anders Christiansen) är indisponibla. Och så är det förstås otur, men också nånstans ett underbetyg till inköpsstrategin, att de offensiva prestigevärvningarna som kom till oss ur form och skadade nu är skadade igen. Och därmed rimligen inte alls särskilt nära nån högform. Vilket få av våra spelare verkar vara, för övrigt – inte ens Otto, som varit så bra på sistone, var nåt vidare denna afton. Ett spelbart nyförvärv kom förvisso in idag, men Emmanuel Ekong ser vilsen ut. För att inte fastna för mycket i negativitet kan det ändå påpekas att Taha Ali var bra. Ofta gafflas det om att hans aktioner saknar slutprodukt, men att säga det efter dagens match vore orättvist. Flera gånger sätter han lagkamrater i avslutslägen, han spelar fram till det mål som faktiskt trillar in, och han har två egna bra avslut (stolpe + räddning).
Jaja. Vi som är pessimistiskt lagda låter oss sällan överraskas av att det går dåligt. Vi vet också att formdippar, och till och med kriser, tenderar att ta slut. Förr eller senare.
Degerfors borta nästa. Känns som om det kan gå lite hur som helst, eller va?
Men så blev det.
Vi har ju inte haft alldeles lätt mot BP under Henrik Rydström. På bortaplan: turlig vinst efter två sena mål 2023 (BP hade flera lägen att göra 2-0) och kryss efter medioker insats och Derek Cornelius-nick på övertid 2024. Och på hemmaplan har vi båda åren tagit ledningen med 2-0, men sen släppt in reducering och avslutat skakigt. Det kvittade i och för sig ifjol, eftersom vi mötte BP i slutomgången när guldet redan var tryggt hemma.
BP mönstrade en ganska namnkunnig elva. Lite är detta ju ett lag som både ger väldigt unga talanger speltid och stukade hemvändare livsgnistan åter. För den spelare som ogillar uppmärksamhet, press och uppskruvat tonläge i både media och bland supportrar måste det som BP erbjuder vara en drömtillvaro. Jag har förstås ingen aning om någon i BP:s trupp tänker på det viset, men i laget återfinns exempelvis Häckens gamla stjärna Daleho Irandust (som inte alls är särskilt gammal utan bara blir 27 i år), före detta Elfsborgsbacken Oliver Zandén (som var i Frankrike och vände) samt ex-HIF:aren Alex Timossi Andersson, som kom till BP från en sådär-lyckad sejour i Heerenveen. Och så dessutom Hammarbys ständige reservmålvakt Blazevic i mål. Så här ställde bortalaget upp:
Davor Blazevic – Alex Timossi Andersson, Even Hovland, Hlynur Freyr Karlsson, Oliver Zandén – Wilmer Odefalk, Kaare Barslund – Daleho Irandust, Love Arrhov, Victor Lind – Ezekiel Alladoh.
I vårt eget lag gjorde två ändringar jämfört med startelvan mot Öster. Ut med Ekong och Kiese Thelin, in med Taha Ali och Botheim. Vilket också innebar att Hugo Bolin flyttade över till högersidan.
Ingen jättestor bortaklack, men där stod ändå en 30-40 personer. Åtminstone fler än vad jag väntat mig, och också fler än på den gamla goda tiden då BP:s bortafölje brukade bestå av en ensam man.
Första halvlek
Otto blev varnad direkt. Såg inte så farligt ut, men han kanske sa nåt. Annars vaskade vi fram ett par chanser innan klockan pASSErat tio minuter. Båda gångerna var det Taha Ali som spelade fram. Först Botheim till en nick som Blazevic klarade, och sen till Oliver Berg som helt missade skottet. Istället fastnade bollen mellan hans fötter på nåt konstigt vis, och av en ganska stor chans blev intet.
Taha låg bakom mycket och såg pigg ut inledningsvis. Han trampade förbi backlinjen, på karakteristiskt vis parallellt med straffområdeslinjen, och fick iväg ett bra skott i 21:a minuten. Blazevic klarade till hörna.
Halvvägs in i halvleken började Hugo Bolin allt oftare vandra in i mitten och över till vänster. Från utgångspositionen ute till höger hade han inte blivit särskilt involverad i spelet, men nu kunde man åtminstone skönja vissa lovande tendenser. Det dök också upp ett par chanser för Bolin mot slutet av halvleken. Fast båda var från högerposition, och båda avsluten gick mitt på målvakten.
0-0 i paus. Några gånger hade vi vunnit bollen högt och fått vår press att bita. Knappast något kompakt tryck, men vi hade varit det bättre laget så långt. BP hade visserligen sett ganska speediga ut de gånger de kommit fram, men hade ändå skapat noll i chansväg under den första halvleken.
----
Sen fick vi ju faktiskt en positiv, eller åtminstone bitterljuv, upplevelse till denna dag (utöver de där blommande träden jag svamlade om i början alltså). Nämligen en fin avtackning av Anton Tinnerholm. På bildskärmarna vittnade Markus Rosenberg, Isaac Kiese Thelin och Oscar Lewicki om vilken förträfflig lagkamrat och hedersman Anton är. Ståplats vecklade ut banderoll med texten ”Res dig upp – vi glömmer dig aldrig”. Och så fick Tinnerholm en megafon i handen (en som fungerade den här gången) och ledde oss alla för en sista gång (?) i ett ”framåt Malmö, heja di blåe”.
Andra halvlek
Pigg start. Nästan-chans direkt. Men så stack BP upp. Zandén hittade Alladoh i straffområdet. Nils kom helt fel och blev enkelt undantryckt, och så var det 0-1. Snabb replik? Nej, en rensning från BP-straffområdet blev en perfekt passning till Victor Lind. Enkel pass till Irandust, passivt försvarsspel igen och skott mellan benen på Busanello. 0-2 efter 52 minuter. Ingen skugga över BP, de gjorde förstås precis vad de skulle här, men: två närmast kriminellt enkla mål. Precis såna vi tycks oförmögna att göra just nu.
Något behövde förstås göras. Rydström & co provade med ett trippelbyte: ut med Nils, Berg och Botheim; in med Ekong, Kiese Thelin och Gudjohnsen. Formationen? En smula svårdefinierad, men vi gick i alla fall ner på trebackslinje och placerade både Bolin och Ali ute till vänster. Ekong till höger, Kiese Thelin längst fram och Gudjohnsen strax bakom.
Det uppstod några lägen. Som alla brändes å det omsorgsfullaste. Ekong och Bolin sköt över, Taha Ali prickade utsidan av stolpen. Och i 79:e såg bollen ut att studsa vår väg, förbi Blazevic … en BP-spelare försökte rensa undan och träffade en lagkamrat i huvudet. Fast bollen rammade detta huvud och gick över mål.
BP fick flera tillfällen att kontra. Och kom till en del avslut, som nu var av det tamare slaget. Men de – avsluten alltså – var i alla fall så talrika att det vore fel att påstå att BP bara fick två chanser och utnyttjade båda. De hade många fler möjligheter än så.
Och så väcktes ändå hoppet i 83:e minuten, då en snett-inåt-bakåt-pass från Taha hittade rätt, och ett avslut från Lasse Berg Johnsen lyckades passera allt och alla.
Visst tryck skapades efter reduceringen. En Gudjohnsen-nickskarv på hörna i 86:e var värd ett bättre öde. Å andra sidan borde BP punkterat matchen på övertid när en av deras inhoppare sköt över ett öppet mål från nån meters håll. Så återigen, vi må reta oss på Malmö FF:s alla missade möjligheter, men hade jag varit BP-supporter hade jag gnisslat tänder över att mitt lag inte tog någon av alla dessa chanser att definitivt döda matchen definitivt.
Det sista som hände var att inbytte Adrian Skogmar gick omkull i straffområdet. Ingen domarsignal, och det skulle det nog inte varit heller.
Vad jag förstår är detta första gången någonsin vi förlorar en allsvensk match mot Brommapojkarna. Bara en sån sak.
Spridda burop efter slutsignal. Men från ståplats skanderades också, direkt efter domarens vissla, "vi älskar Malmö". En snygg replik på pratet - påminnelserna? - om att Malmö FF:s supportrar tenderat att agera bortskämt på sistone.
För mig är det just nu helt meningslöst att prata om huruvida vi kan försvara guldet i år eller hur många poäng det är upp. Jag tycker inte att vi alls är på en plats där sådana diskussioner är relevanta. Lag som spelar som Malmö FF gör just nu vinner inga guld – först måste vi få till ett spel som fungerar. Idag är det förstås dels ett par individuellt svaga försvarsingripanden som sänker oss. Men det är också ett anfallsspel som har förtvivlat svårt att få genom avslut mot ett samlat försvar. Första halvlek är väl nånstans halv-OK, det hade inte varit orättvist om vi gått till paus i ledning, men det blir lite för långsamt och genomgående för enkelt att plocka bort våra försök till inspel in i boxen. Nycklar saknas.
Malmö FF är helt enkelt ett lag i disharmoni just nu. Inget sker självklart. Blott sju mål på sju matcher säger en del, även om vi inlett med ett svårt spelschema. Det är såklart inte alls bra, särskilt inte när det nu blåser motvind, att lagets två självklara ledarfigurer (Pontus Jansson och Anders Christiansen) är indisponibla. Och så är det förstås otur, men också nånstans ett underbetyg till inköpsstrategin, att de offensiva prestigevärvningarna som kom till oss ur form och skadade nu är skadade igen. Och därmed rimligen inte alls särskilt nära nån högform. Vilket få av våra spelare verkar vara, för övrigt – inte ens Otto, som varit så bra på sistone, var nåt vidare denna afton. Ett spelbart nyförvärv kom förvisso in idag, men Emmanuel Ekong ser vilsen ut. För att inte fastna för mycket i negativitet kan det ändå påpekas att Taha Ali var bra. Ofta gafflas det om att hans aktioner saknar slutprodukt, men att säga det efter dagens match vore orättvist. Flera gånger sätter han lagkamrater i avslutslägen, han spelar fram till det mål som faktiskt trillar in, och han har två egna bra avslut (stolpe + räddning).
Jaja. Vi som är pessimistiskt lagda låter oss sällan överraskas av att det går dåligt. Vi vet också att formdippar, och till och med kriser, tenderar att ta slut. Förr eller senare.
Degerfors borta nästa. Känns som om det kan gå lite hur som helst, eller va?
